Manshat, finns det?

Det här inlägget är en vidareutveckling av en kommentar från mig på (av mig uppskattade) bloggen Charlotte Hit Och Dit, och inlägget ”Om det här med att hata män”. För att det jag skriver härunder skall komma till sin fulla rätt, bör ni ha läst hennes inlägg först. (OBS! Om ni tänker kommentera hos henne, håll god ton. Inte bara för att hon förtjänar det, utan för att det är det rätta att göra.)

För er som inte hinner/orkar läsa , kan hennes poänger i korthet sägas vara dessa:

• Det är jobbigt att hela tiden behöva försvara en ståndpunkt man de facto inte har, och upprepat bemötas som om man utgjorde den extrema ytterligheten inom en linje man företräder. (I hennes fall att behöva värja sig mot anklagelsen ”manshat” bara för att hon skriver om genusfrågor utifrån ett – primärt – kvinnligt perspektiv.)
• Det finns inte något sådant som ett strukturellt manshat. Det finns män och manliga problem som onekligen behöver uppmärksammas, men det handlar om individer som drabbats av ”livet”, snarare än om att samhället skulle härbärgera misandri.

Så här ser jag på det hela:

Jag förstår Charlottes frustration. Jag själv anser mig relativt neutral, eftersom jag min kritik mot radikalfeminismen till trots inte försöker hävda att männen är ”det förtryckta könet” eller att kvinnor inte kan ha större problem i vissa sammanhang. Trots det har jag vid upprepade tillfällen likställts med högerextremist, homofob och rasist – trots att jag uttryckligen motarbetar sådana strömningar.

Följaktligen beklagar jag att hon utsätts för detta bemötande, särskilt eftersom jag värdesätter de få ”genusintresserade” kvinnliga röster som de facto inte har en radikalfeministisk världsbild i botten. (Hon och One Way Communication-Hannah är kanske de två vassaste jag hittat.) Överlag vore det onekligen bättre om så många som möjligt försökte undvika brandtals-termer som ”hat!” och ”förtryck!” till de fåtal situationer där det faktiskt är befogat.

Men.

Med det sagt kan jag ändå finna det vanskligt att påstå att  ”det inte finns något manshat”. Hat är ett starkt ord, så fine, det kanske är att ta i. Men om man istället väljer att se misandri som ”mansfientlighet” eller ”bristande respekt” så ser jag det som svårt att inte erkänna förekomsten av (en strukturell) misandri.

En bra uppvärmningsövning kan kanske vara att ta del av Bashflaks lista över mediainslag under 2013, där inställningen till män hos många av dem åtminstone kan sägas vara tvivelaktig.

Också värt att notera är vad som hände när Lady Dahmer (en populär radikalfeminist i etern, läst och följd av många) häromdagen twittrade om sin inställning till 8-åriga pojkar. Artikeln hon länkade till handlade förvisso om ett rätt vidrigt beteende (sexuella trakasserier) från ett par småkillar, men ett som knappast är representativt för alla pojkar. Därför kan jag tycka att det ordagranna budskapet:

”Fy fan vad jag hatar 8-åriga pojkar!”

…knappast är befogat, utan ett ganska rejält övertramp. Reaktionen på detta? Inte ifrågasättande, utan ryggdunkar och hyllningskör. När jag kollar nu medan jag skriver har den tweeten fått 18 favoritmarkeringar, och ett antal instämmande kommentarer. Den enda som uttryckt någon invändning är jag. Att skriva att man hatar 8-åriga barn av manskön ses alltså inte som problematiskt, utan som något positivt.

Vidare ses det som socialt accepterat och medvetet att placera kollektiv skuld på män som grupp, vilket (med rätta) ses som rasism när det görs mot någon grupp grundat på etnicitet. Se bara på Johan Ehrenbergs härjningar: hans virriga teser om att alla män är medskyldiga till alla våldtäkter bemöts i det stora hela med mer hejarop än ifrågasättande, vilket är ganska talande.

Läs gärna även de två SvD-texterna ”Så blev mannen det otäcka könet” samt ”Patriarkatet gör mannen helt värdelös” som bidrar med ytterligare pusselbitar.

Lägger man samman alla dessa pusselbitar är det svårt att inte se att det finns ett utbrett och accepterat förhållningssätt där gruppen ”män” är tillåtna slagpåsar. Visst kan man hävda att detta inte är ”strukturellt” eller ”hat”, utan att det är ”livet” som drabbar individuella män. Det är givetvis ett synsätt man får ha. Dock bör de som företräder denna linje i så fall inse att de rimligen därmed också frånsäger sig rätten att säga att det finns misogyni i samhället. Slut shaming, utseendehets och hedersvåld är inte ”strukturer”, utan bara ”livet” som drabbar individuella kvinnor…

Vidare kan jag inte låta bli att faktiskt ta upp kön här. Det är inte så länge sedan debatten gick het kring huruvida män kanske bäst håller sig utanför det där med att definiera kvinnors problem, och om inte kvinnors egna tolkningar av sin situation bör äga prioritet? (Vilket låter rimligt i mina öron.) I så fall bör dock kanske män äga tolkningsföreträde kring om det finns misandri eller inte? Det är väl rimligen upplevelsen hos oss män av hur det är att vara man som är viktigast, och inte vad kvinnor anser?

Min poäng? Jag ser fortfarande inte män som det ”förtryckta könet”, och jag möter inte direkt hat i mitt privatliv på daglig basis, bara för att jag är man. Precis som de flesta av de kvinnor som bemöts illa i anonyma nätdiskussioner inte heller möts av vardagligt hat för att de är kvinnor. Ingetdera är dock belägg för att misogyni/misandri finns eller inte finns. De belägg som kan sägas finnas, påvisar dock att man antingen tvingas erkänna eller förkasta bägges existens.