Posts tagged ‘misogyni’

Manshat, finns det?

Det här inlägget är en vidareutveckling av en kommentar från mig på (av mig uppskattade) bloggen Charlotte Hit Och Dit, och inlägget ”Om det här med att hata män”. För att det jag skriver härunder skall komma till sin fulla rätt, bör ni ha läst hennes inlägg först. (OBS! Om ni tänker kommentera hos henne, håll god ton. Inte bara för att hon förtjänar det, utan för att det är det rätta att göra.)

För er som inte hinner/orkar läsa , kan hennes poänger i korthet sägas vara dessa:

  • Det är jobbigt att hela tiden behöva försvara en ståndpunkt man de facto inte har, och upprepat bemötas som om man utgjorde den extrema ytterligheten inom en linje man företräder. (I hennes fall att behöva värja sig mot anklagelsen ”manshat” bara för att hon skriver om genusfrågor utifrån ett – primärt – kvinnligt perspektiv.)
  • Det finns inte något sådant som ett strukturellt manshat. Det finns män och manliga problem som onekligen behöver uppmärksammas, men det handlar om individer som drabbats av ”livet”, snarare än om att samhället skulle härbärgera misandri.

Så här ser jag på det hela:

Jag förstår Charlottes frustration. Jag själv anser mig relativt neutral, eftersom jag min kritik mot radikalfeminismen till trots inte försöker hävda att männen är ”det förtryckta könet” eller att kvinnor inte kan ha större problem i vissa sammanhang. Trots det har jag vid upprepade tillfällen likställts med högerextremist, homofob och rasist – trots att jag uttryckligen motarbetar sådana strömningar.

Följaktligen beklagar jag att hon utsätts för detta bemötande, särskilt eftersom jag värdesätter de få ”genusintresserade” kvinnliga röster som de facto inte har en radikalfeministisk världsbild i botten. (Hon och One Way Communication-Hannah är kanske de två vassaste jag hittat.) Överlag vore det onekligen bättre om så många som möjligt försökte undvika brandtals-termer som ”hat!” och ”förtryck!” till de fåtal situationer där det faktiskt är befogat.

Men.

Med det sagt kan jag ändå finna det vanskligt att påstå att  ”det inte finns något manshat”. Hat är ett starkt ord, så fine, det kanske är att ta i. Men om man istället väljer att se misandri som ”mansfientlighet” eller ”bristande respekt” så ser jag det som svårt att inte erkänna förekomsten av (en strukturell) misandri.

En bra uppvärmningsövning kan kanske vara att ta del av Bashflaks lista över mediainslag under 2013, där inställningen till män hos många av dem åtminstone kan sägas vara tvivelaktig.

Också värt att notera är vad som hände när Lady Dahmer (en populär radikalfeminist i etern, läst och följd av många) häromdagen twittrade om sin inställning till 8-åriga pojkar. Artikeln hon länkade till handlade förvisso om ett rätt vidrigt beteende (sexuella trakasserier) från ett par småkillar, men ett som knappast är representativt för alla pojkar. Därför kan jag tycka att det ordagranna budskapet:

”Fy fan vad jag hatar 8-åriga pojkar!”

…knappast är befogat, utan ett ganska rejält övertramp. Reaktionen på detta? Inte ifrågasättande, utan ryggdunkar och hyllningskör. När jag kollar nu medan jag skriver har den tweeten fått 18 favoritmarkeringar, och ett antal instämmande kommentarer. Den enda som uttryckt någon invändning är jag. Att skriva att man hatar 8-åriga barn av manskön ses alltså inte som problematiskt, utan som något positivt.

Lady Dahmer

Vidare ses det som socialt accepterat och medvetet att placera kollektiv skuld på män som grupp, vilket (med rätta) ses som rasism när det görs mot någon grupp grundat på etnicitet. Se bara på Johan Ehrenbergs härjningar: hans virriga teser om att alla män är medskyldiga till alla våldtäkter bemöts i det stora hela med mer hejarop än ifrågasättande, vilket är ganska talande.

Läs gärna även de två SvD-texterna ”Så blev mannen det otäcka könet” samt ”Patriarkatet gör mannen helt värdelös” som bidrar med ytterligare pusselbitar.

Lägger man samman alla dessa pusselbitar är det svårt att inte se att det finns ett utbrett och accepterat förhållningssätt där gruppen ”män” är tillåtna slagpåsar. Visst kan man hävda att detta inte är ”strukturellt” eller ”hat”, utan att det är ”livet” som drabbar individuella män. Det är givetvis ett synsätt man får ha. Dock bör de som företräder denna linje i så fall inse att de rimligen därmed också frånsäger sig rätten att säga att det finns misogyni i samhället. Slut shaming, utseendehets och hedersvåld är inte ”strukturer”, utan bara ”livet” som drabbar individuella kvinnor…

Vidare kan jag inte låta bli att faktiskt ta upp kön här. Det är inte så länge sedan debatten gick het kring huruvida män kanske bäst håller sig utanför det där med att definiera kvinnors problem, och om inte kvinnors egna tolkningar av sin situation bör äga prioritet? (Vilket låter rimligt i mina öron.) I så fall bör dock kanske män äga tolkningsföreträde kring om det finns misandri eller inte? Det är väl rimligen upplevelsen hos oss män av hur det är att vara man som är viktigast, och inte vad kvinnor anser?

Min poäng? Jag ser fortfarande inte män som det ”förtryckta könet”, och jag möter inte direkt hat i mitt privatliv på daglig basis, bara för att jag är man. Precis som de flesta av de kvinnor som bemöts illa i anonyma nätdiskussioner inte heller möts av vardagligt hat för att de är kvinnor. Ingetdera är dock belägg för att misogyni/misandri finns eller inte finns. De belägg som kan sägas finnas, påvisar dock att man antingen tvingas erkänna eller förkasta bägges existens.

Annonser

november 25, 2013 at 10:47 24 kommentarer

En betraktelse om eget ansvar, näthat och könsmaktordningen

Snubblade nyss över inlägget ”Härmed avsäger jag mig mitt mansansvar” på bloggen Fitt For Fight, vilket triggade igång mig en smula. Följaktligen vill jag kommentera det jag anser vara textens huvudpoänger, vilka jag gissar att de flesta kan hålla med om är dessa:

Masked person1) Hat och hot uttalade i skydd av ansiktslös anonymitet är extra förkastliga, än mer så om det riktas mot någon enbart på grund av dennes kön, etnicitet eller annan faktor som faktiskt inte har med deras åsikter och beteenden att göra.

2) Män klagar för mycket på att kvinnorörelsen inte fixar mäns problem, istället för att själva ta tag i saken. Detta är orättvist, eftersom det trots allt är bättre att ta tag i en serie problem än inga. Dessutom är det väl inget som hindrar män från att själva ta tag i eventuellt egna oförrätter och bekymmer? Mansfrågor kan rimligen inte vara kvinnorörelsens problem.

3) ”Näthat” är egentligen ingen bra term, eftersom den bärande balken är ”mäns hat mot kvinnor”. Att män på generell nivå om så inte hatar så åtminstone föraktar kvinnor är ett faktum, och en del av den samhällsstruktur som brukar kallas patriarkatet eller könsmaktordningen.

4) Att undra om radikalfeminister hatar män är en maktstrategi, ett sätt att ta fokus från punkt tre här ovan. Även om det skulle kunna ses som en rimlig fråga i skenet av att män trots allt sägs vara det ”förtryckande” könet, är den inte okej att ställa då den bidrar till att osynliggöra förtrycket.

Är vi hyggligt överens så långt? Gott. Hur ställer jag mig då till detta? Jag skall försöka vara hjälpligt koncis:

ETT. Kunde inte instämma mer (*). Att hoppa på individer utan att våga stå för sina påhopp är alltid fegt, och att angripa saker som kön eller etnicitet, som måltavlan faktiskt inte har någon kontroll över, kan nog aldrig sägas ha konstruktiva syften. Likaså är direkta hot, även om de riktas mot någon pga. dennes åsikter, förkastliga – en sansad debatt är självklart alltid att föredra. Följaktligen har jag inget som helt överseende med Flashback-muppar som pratar om hur arga kvinnor skulle kunna straffknullas tillbaka till vett och sans…

(*) Jag är medveten om att jag driver denna blogg anonymt, och att det kanske går att ana en viss inkonsekvens här. Dock hoppas jag att inget av det jag skriver här på bloggen uppfattas som ”påhopp”… Håller ni inte med, så säg till!

TVÅ. Jag håller med om grundtesen: det är bättre att angripa ett par problem än inga problem, och män kan faktiskt ta saken i egna händer. Dock är det intressant att se vad som faktiskt händer när män försöker sig på detta. Steg ett för att kunna få acceptans för att mansfrågor faktiskt äger legitimitet är nämligen att tvätta bort bilden av män som det förtryckande, onda, våldsamma könet. (Visst, de flesta våldsverkare är män, men de flesta män är inte våldsverkare.)

Här får män som ger sig i kast med detta räkna med att kallas allt från ”snällare” termer som bakåtsträvare och antifeminist, till grövre saker som kvinnohatare, manschauvinist och våldtäktsman. Till och med en ödmjukt konstruktiv debattör som Pelle Billing likställs av en ledande feministisk skribent som Maria Sveland med högerextremister.

Uppenbarligen är det inte så ”bara” för oss män att ta saken i egna händer. Inte så att det inte är vårt ansvar att göra det, och inte så att ovanstående är en ursäkt för att inte försöka (det är sällan enkelt att gå i bräschen för nya åsiktsströmningar) men uppenbarligen möts män inte av mer acceptans än kvinnor när de driver det egna könets frågor.

…vilket för oss till punkt TRE. Värt att notera här är att existerande genusstrukturer gör det mer accepterat att driva kvinnofrågor än mansfrågor, eftersom det som regel finns en inpräntad uppfattning om att män förväntas försvara/beskydda kvinnor i betydligt större utsträckning än tvärtom. Följaktligen har båda könen en större förväntan på att män engagerar sig för kvinnor än tvärtom. På ett generellt plan finns det naturligtvis vissa konsekvenser av genusstrukturerna som slår specifikt mot kvinnor, men å andra sidan finns det även konsekvenser som drabbar specifikt män. Att prata om en ”könsmaktordning” i bemärkelsen att män på ett generellt plan förtrycker kvinnor borde väl ändå vara utdaterat vid det här laget?

Trench warfareOavsett vad man nu tycker om det, bör det jag nämnde under punkt två rimligen räcka för att förkasta tesen att ”näthat” egentligen mest handlar om mäns hat mot kvinnor? Män som driver mansfrågor verkar ju drabbas av i princip lika mycket illasinnat bemötande som kvinnor som driver kvinnofrågor. Visst, otrevligheterna tar sig aningen olika uttryck: i kraft av större fysisk styrka kommer illasinnade män oftare med direkta våldsanspelningar (t.ex. våldtäktshot ) medan illasinnade kvinnor oftare använder mer subtila metoder (t.ex. anklagelser som ”våldtäktsman” och ”pedofil”).

Att ingendera sida vinner på detta tröttsamma skyttegravskrig torde dock stå klart för alla, och jag påminner om att jag helhjärtat instämmer i det förkastliga med näthät. Dock tycker jag inte att det är en könsenkelriktat fenomen, och de som inte instämmer får väl Googla NoBoyToy, Shed Light, Suspicio, Sanningen Om Papparättsrörelsen, Ingenmanskvinna, Fittstimm, eller något av alla de andra forum på nätet där misandrin uttrycks öppet och (ofta) med visst eftertryck.

Kan vi inte, snälla, en gång för alla lägga ner hela det här ”män hatar kvinnor” och bilden av det manliga könet som lite sämre, lite mer hatiskt, lite mer förtryckande? Vet ni, jag kan faktiskt tycka att det är en smula sexistiskt…

Nåväl, ursäkta mig denna utsvävning. Vi går vidare:

FYRA. En enkel fråga: det är alltså inte okej att undra om uttalade radikalfeminister har issues med manshat, men det är okej att antyda (ibland direkt påstå) att män som grupp hatar kvinnor? No further questions, you honour.

Vart ville jag då komma med allt detta? Är jag arg på FFF? Nej, och som sagt: det allra viktigaste här är förmodligen att alla former av näthat är förkastliga, och där är vi helt eniga. Vidare håller jag helt med om att män har ett eget ansvar för att driva mansfrågor, och att kvinnor inte har någon skyldighet att göra det åt dem.

Det enda jag inte köper är den återigen framlagda tesen om att män är lite mer illvilliga, lite mindre tåliga för kritik, lite mindre handlingskraftiga, lite sämre helt enkelt. Det är inte sant, och jag är innerligt trött på det – särskilt när jag som man samtidigt anklagas för att tillhöra det kön som primärt bedriver könskrig. Ironiskt, eller hur…?

februari 10, 2013 at 11:27 3 kommentarer


Som Peter Steele formulerade det: "Don't mistake lack of talent for genious". Den här bloggen lämnar inga kvalitetsgarantier...

Något intressant att säga till mig personligen? Maila mig!

Logga in

Senaste inläggen

@Certatio_WP

Fel: Twitter svarade inte. Vänta några minuter och uppdatera den här sidan.

Kategorier

Arkiverat

"I am always ready to learn, although I do not always like being taught."
- WINSTON CHURCHILL

"Two things are infinite: the universe and human stupidity, and I'm not sure about the former."
- ALBERT EINSTEIN

"The trouble with having an open mind, of course, is that people will insist on coming along and trying to put things in it."
- TERRY PRATCHETT

"However beautiful the strategy, you should occasionally look at the results."
- WINSTON CHURCHILL

"Human beings, who are almost unique in having the ability to learn from the experience of others, are also remarkable for their apparent disinclination to do so."
- DOUGLAS ADAMS

"The infliction of cruelty with a good conscience is a delight to moralists - that is why they invented Hell."
- BERTRAND RUSSELL

"You have enemies? Good. That means you've stood up for something, sometime in your life."
- WINSTON CHURCHILL

"All generalizations are false, including this one."
- MARK TWAIN

"The presence of those seeking the truth is infinitely to be preferred to the presence of those who think they've found it."
- TERRY PRATCHETT

"If you have ten thousand regulations you destroy all respect for the law."
- WINSTON CHURCHILL

"In the beginning the Universe was created. This has made a lot of people very angry and has been widely regarded as a bad move."
- DOUGLAS ADAMS

"Everything that every individual has ever done in all of human history establishes the minimum boundary of the possible. The maximum, if any, is completely unknown."
- JOHN TOOBY

Publiksiffra

  • 86 954