Frystorka dig smal?

När något låter för bra för att vara sant, är det oftast det. Därför var min spontana reaktion när jag snubblade över reklamen här under att ropa ”Humbug!” högt och ljudligt.

Sedan tänkte jag att det här kan jag skriva en rolig sågning om (att avslöja hittepå, som t.ex. Kyäni, är alltid ett trivsamt tidsfördriv) och googlade kryolipolys. Döm om min förvåning när det faktiskt verkar vara en förhållandevis effektiv och skonsam behandling.

Att en tidskrift som Aesthetic Surgery Journal skulle vara positivt inställd är knappast förvånande, och bör kanske tas med en nypa salt. ”Skin and Allergy News” vet jag inte riktigt vart jag har, men National Center for Biotechnology Information brukar vara en seriös spelare.

Det kanske faktiskt alltså funkar att frystorka sig smal. Go figure, huh…?

Tro nu inte att jag därmed ämnar att göra reklam för proceduren, även om den i rättvisans namn alltså verkar legitim. Mina primära invändningar är två:

1. Varför inte pröva att helt enkelt tycka om dig själv som du är?

Visst, lider man av sjuklig övervikt är det en bra idé att ta tag i situationen, men då är frågan om kryolipolys verkligen är det man behöver? Då finns det nog andra (billigare, om än kanske jobbigare) steg man bör vidta.

I övrigt vore nog världen ett bättre ställe om fler människor kunde acceptera sig själva som de är, med en och annan skavank, och gå in för att njuta av livet istället för att oroa sig för att inte duga. Skulle man mot förmodan stöta på människor som inte tycker att man är värd att umgås med ifall man har ett par, tre trivselkilon, är det antagligen människor vars uteblivna umgänge heller inte är någon större förlust.

2. Viktkontroll handlar om plus och minus.

Om man nu – trots råd 1 här ovan – ändå vill se över sin vikt och/eller sin figur, så handlar det (möjligen vagt förenklat) om input och output. Har man blivit överviktig är det sannolikt i grund och botten på grund av att man stoppat i sig fler kalorier än man gjort av med.

Ponera att man frystorkar bort en noterbar mängd underhudsfett genom en behandling likt denna. Sedan då? Vid samma vanor och beteenden som innan, lär det komma tillbaka. För varaktiga resultat fordras ändrad livsstil, antingen genom kostomläggning och/eller ändrade motionsvanor.

Då kan man lika gärna börja där med en gång, eftersom det ändå är det som krävs. Den bästa tidpunkten att börja försöka bryta en vana man vill ändra, är precis just nu.

Men, som sagt, allra helst: släpp utseende-hetsen. Även om jag så klart bara kan tala för mig själv, gissar jag ändå att jag nämligen har de flesta med mig i följande observation: En mycket vältränad person som synbarligen oroar sig för sitt utseende, är som regel klart mindre attraktiv än en person med mer normal kropp men som utstrålar livsglädje och bekvämlighet med sig själv.

Ergo: kliv ur frysboxen, ta en lång, rask promenad, och ta sedan en kaka till kaffet när du kommer tillbaka in i värmen. Deal?

Trancendent Verklighet, 20p?

Resume: Peter Persson (S) ställer en skriftlig fråga till utbildningsminister Jan Björklund (FP), där han undrar om inte bevisandet av Higgs-partikelns existens torde rättfärdiga ett minskande av mängden religionsundervisning i skolan, till förmån för mer naturvetenskap.

Stefan Gustavsson från Svenska Evangeliska Alliansen skriver då en debattartikel på Aftonbladet, där han går i klinch med Perssons önskan. Han tycker tvärtom att det snarare behövs mer religionsundervisning. Även enligt en välvillig tolkning skulle jag dock säga att Gustavsson och SEA torskar matchen med 1-2:

Underförstått i påståendet att gudsfrågan kan avgöras av naturvetenskapen finns bilden av Gud som en del av naturen. Men det gudsbegrepp som judar, kristna och muslimer delar innebär att Gud inte är ett föremål bland andra i världen. Nej, Gud finns före världen och står utanför världen; han är dess skapare. Han är en transcendent verklighet. Världen kan bära spår av honom, men han kan inte fångas in av oss i laboratorier och provrör.

Alltså, allvarligt…? Jag säger inte att alla intressanta frågor svenska skolbarn skall ställas inför kan eller bör besvaras med centimeter och kilon, kvoter och produkter, ettor och nollor. Dock säger jag – med visst eftertryck – att jag föredrar om vårt skolväsende lägger tid på att utbilda om den faktiska verkligheten, och inte en ”transcendent” sådan.

Naturvetenskapen är enormt viktig – inom sitt arbetsområde. Dess fenomenala framgång frestar oss att sätta vår tillit till den också i andra frågor. Men frågor om livets mening, människans värde, moraliska frågor, liksom frågan om Guds existens, kan inte ges naturvetenskapliga svar. De måste besvaras på andra sätt.

Låter så vitt jag kan se som ett stycke utmärkt reklam för ämnen som filosofi eller (för den än mer strukturerade) samhällsvetenskap. Dock har jag svårt att se varför vi skulle behöva diskutera olika religiösa teorier om världens uppkomst och befattning, den ena mer fantasifull än den andra, för att komma fram till hur vi skall bete oss trevligt mot varandra.

(…särskilt inte som de flesta organiserade religioner i slutändan brukar leda till att ”rätt” slags folk beter sig illa mot de som är ”fel”, så som homosexuella, kvinnor eller ateister.)

I en tid när Sverige, inte minst genom invandring, blir allt mer mångreligiöst ökar behovet av kunskap om religion och religiösa frågeställningar. Det behövs därför snarare fler, inte färre, religionstimmar i skolan.

Det är här jag i min välvilliga tolkning ger Gustavsson en poäng. Det är förmodligen nyttigt att ha åtminstone en grundläggande kunskap om hur olika religiösa synsätt påverkar folks beteenden och förhållningssätt till världen. Jag kan till och med sträcka mig så långt som till att godta att religion finns kvar som ett eget ämne på schemat, trots att tämligen övertygande argument kunde formuleras för att de bitarna lika gärna kunde avhandlas inom samhällskunskap.

En brasklapp, dock: Det är inte så att jag inbillar mig att all världens människor skulle komma överens på ett rosafluffigt, mysigt sätt, om bara religion inte fanns. Vi skulle säkert hitta andra saker (politik, sport, kultur, frisyrval och andra banaliteter) att bråka om. Dock har jag svårt att se hur vi trots allt inte skulle ha färre saker att bråka om i en ateistisk värld.

Ergo: istället för att utbilda mer om problemet – varför inte avveckla problemet? Visst, världen kan vara ett läskigt ställe utan en låtsasfarbror att hålla i handen, men å andra sidan är det kanske inte så dumt att gå i en riktning man väljer själv, utan att behöva bli ledd…?

Gu(l)d skall väl inte kunna rosta?

Den som har läst sin Steven Pinker och/eller sin Richard Dawkins vet att det där med religion inte är en förutsättning för medmänsklighet, etik och moral. Faktum är att folkslag världen över, oavsett typ eller ens förekomst av religiös hållning, tenderar att svara väldigt snarlikt ställd inför etiska dilemman.

Att mänskligheten verkar ha något slags ”inneboende moralisk kompass” (i brist på bättre, mindre new age-flummig term) är en tes som även styrks av hur samtliga av våra större religioner, oavsett i vilken historisk epok och världsdel de har uppstått, delar samma etiska kärna:

Ser man bara till ovanstående ”gyllene regel”, hade det väl varit svårt att ha större invändningar mot tanken bakom religion – även om man ändå kunde ha haft en del att säga om bevisföringen… Tyvärr brukar organiserad religion sällan stanna vid denna (onekligen behjärtansvärda) tanke.

Vad är det vi rimligen primärt skulle önska för oss själva, som religionerna hävdar att vi då även borde önska för våra medmänniskor? Jag gissar att dessa förslag rankas rätt högt på de allra flestas listor:

• Fysisk trygghet. Hälsa, mat och vatten, husrum, kroppslig frihet. Vår överlevnad tryggad, helt enkelt.
• Mental frihet. Åsiktsfrihet, autonomi, yttrandefrihet. Friheten att själva forma vår livssyn och göra egna livsval, helt enkelt.
• Ömsesidig respekt och tolerans. Så länge dina handlingar inte skadar eller hämmar mig personligen och konkret, är du fri att handla utifrån eget förnuft och egna känslor.

Man kan tycka att det inte är för mycket begärt, eller hur?

Samtidigt rapporterar DN om den islamistiska organisationen Hefajat i Bangladesh, och hur denna vill att regeringen ska införa dödsstraff för den som smutskastar islam och dess profet. Andra krav är att män och kvinnor ska hållas åtskilda på exempelvis arbetsplatser och i skolor. Som en följd av oroligheterna Hejafats demonstrationer har orsakat har 22 personer dött, och hundratals har skadats.

Vi byter kontinent. I Brasilien har Kommissionen För Mänskliga Rättigheter i det inhemska parlamentet fått en ny ledare. Detta i form av Marco Feliciano, pastor och grundare av den evangelisk-protestantiska kyrkan Catedral do Avivamento.

Han har bland annat sagt att ”kärlek mellan två personer av samma kön leder till hat och kriminalitet”, ”svarta och afrikaner tillhör ett släkte som är förbannat av Noah”, samt ”att ge kvinnor samma rättigheter som män kan vara farligt för människans fortlevnad eftersom det kan leda till homosexualitet”. Andra pärlor innefattar att kalla AIDS för ”gay-cancer” och att konstatera att han mår illa när han ser två män kyssa varandra.

Hur kan en så god tanke landa så snett…?

Det hela är egentligen väldigt enkelt. Gud finns inte. Religionerna är formade av människan, och så länge vi människor har mänskliga fel och brister kommer organiserad religion att aggregera och förstärka dessa (på samma sätt som de ibland även kan förstärka det goda i oss, i form av välgörenhetsarbete etcetera).

Religionerna är därmed inte onda i sig, men när vi ger dem en särställning och beter oss som att det verkligen går att hitta stöd för en given åsikt hos ”högre makter”, ger vi oss undantagslöst ut på tunn is. År 2013 borde vi ha insett att referenser till Gud aldrig bör innebära tolkningsföreträde.

Låt oss kalla det en silverne regel att följa. Kanske gott nog, givet att den gyllene på sant religiöst manér verkar ha gått emot naturlagarna och börjat rosta…?