Könsstympning är aldrig okej

Idag, den 6:e februari, har utropats till ”Internationella dagen mot könsstympning”. Det innebär att det lär förekomma en god dos artiklar och event som vänder sig mot den synnerligen obehagliga sedvänjan med kvinnlig omskärelse, vilket är bra. Det är – och bör vara – förbjudet.

Dock lär ni inte läsa lika mycket om manlig omskärelse, trots att även denna sedvänja handlar om att skära bort friska delar av ett könsorgan. Det här inlägget handlar därför om varför manlig omskärelse borde förbjudas i Sverige (och för all del helst överallt annanstans också). Om någon av er anser att jag målar upp det som en enkel fråga, har det sin naturliga förklaring: det ÄR en enkel fråga. Det finns inget rimligt skäl till varför det borde tillåtas.

Men borde det inte tillåtas eftersom…

…kvinnlig omskärelse är mycket värre? Anser du att misshandel bör tillåtas eftersom mord är värre? Nej, jag tänkte väl det. Visst, de värsta formerna av kvinnlig omskärelse (det finns många olika varianter, många rent horribla och vissa till och med lindrigare än manlig dito) medför definitivt större risker, samt mer och längre lidande. Tack och lov är dock kvinnlig omskärelse redan olagligt i Sverige, vilket alltså snarare är ett argument FÖR ett förbud mot manlig dito än tvärtom – för varför skulle inte pojkars kroppsliga integritet vara lika mycket värd som flickors?

…det är en anrik, kulturell sedvänja? Antag att en religion plötsligt instiftade en rit där man klipper av ett fullt fungerande lillfinger på alla nyfödda barn. Hade du sett det som acceptabelt? Nej, givetvis inte – och varför skulle det vara annorlunda bara för att det nu är pojkarnas kön man klipper i? (Om du känner dig frestad att svara ”på grund av hälsoeffekten”, se nästa punkt.) Visst är manlig omskärelse en ”anrik” sedvänja, men det är kvinnlig omskärelse också. Andra historiskt sett långlivade vanor som knappast möts med samma förståelse är slaveri, religiöst förtryck av kvinnor och blodshämnd; bara för att ett fenomen är seglivat betyder det inte att det är önskvärt.

Ser du vad lycklig denne lille pojke är över att få vara en del av traditionerna? Eller inte.

Vidare är det viktigt att poängtera att religiösa sedvänjor bygger på en given idétradition. Idéer, åsikter och argument varken har eller bör ha samma skyddsvärde som basal kroppslig integritet. Att tillåta könsstympning av ett barn (som ännu inte hunnit ta ställning till den idétradition som sedvänjan bygger på) bara för att barnets föräldrar ansluter sig till sagda idétradition, är helt orimligt.

…det har positiva hälsoeffekter, och kan hjälpa mot spridning av HIV? Det verkar förvisso som om manlig omskärelse har en tydlig positiv effekt när det gäller att bromsa spridningen av HIV-smitta. Frågan är dock om detta är ett bra skäl att tillåta fenomenet. Antag att ny forskning framkom som påvisade en liknande positiv effekt även av kvinnlig omskärelse – skulle du då anse att det förbudet borde hävas? Om du svarar nej, bör du väl rimligen också anse att manlig omskärelse skall vara förbjudet?

Vidare bör det understrykas att manlig omskärelse knappast är en universallösning mot HIV. Den FN-myndighet som driver frågan, UNAIDS, betonar att omskärelse inte ger ett fullgott skydd mot HIV/AIDS, utan att det i så fall måste kombineras med preventivmedel, information om sjukdomen och säkert sex, behandling av sjukdomen och rådgivande service om HIV/AIDS.

Anledningar till varför det INTE borde vara tillåtet

Okej, om de argument som vanligen framförs som skäl att inte förbjuda manlig omskärelse inte håller, vad finns det då för skäl för ett förbud?

FN-konventionen om barnens rättigheter. Tja, egentligen är det faktiskt inte svårare än att manlig omskärelse är ett uppenbart brott mot barns mänskliga rättigheter, så som de formulerats av FN. Betänk följande punkter ur deklarationen:

3. Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn. Är det rimligt att anse att det är ”barnets bästa” att utsättas för fysisk stympning på grund av föräldrarnas religion?

12. Varje barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör henne/honom. Barnets åsikt ska beaktas i förhållande till barnets ålder och mognad. Ja, vad tycker du själv – skulle du kanske vilja bli tillfrågad innan någon bestämmer sig för att skära bort delar av dig utan uppenbara medicinska skäl? Ett sådan beslut bör rimligen fattas av individen själv, i myndig ålder.

19. Varje barn har rätt att skyddas mot fysiskt eller psykiskt våld, övergrepp, vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller annan som har hand om barnet. Att bli könsstympad bör rimligen kunna likställas med ”fysiskt våld”. Om du ändå tycker att det kanske inte riktigt kvalificerar sig som övergrepp, googla ”Metzitzah b’peh” och återkom.

24. Varje barn har rätt att åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa och rätt till sjukvård. Traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa ska avskaffas. Läs den sista meningen igen. Och så en gång till.

De negativa hälsoaspekterna. Trots den positiva effekten avseende minskad HIV-spridning, är det inte som att manlig omskärelse är en hälsomässigt ensidig vinstaffär. Bortsett från de trots allt ganska små direkta medicinska riskerna vid själva ingreppet (som ändå inte bör ignoreras helt, givet att ingreppet ibland genomförs när barnet bara är kring en vecka gammalt) finns det flera andra nackdelar:

• Både omskurna män och deras kvinnliga partner har tre gånger mindre förmåga att få orgasm än oomskurna, och de kvinnliga partnerna har åtta gånger oftare smärta vid samlag (dyspareuni).
• Omskurna män löper ökad risk för urinrörsförträngning som kan leda till njurskador.
• Ollon och urinrör lämnas mer exponerat för smuts och bakterieangrepp, och på nyfödda kommer ollonet i ständig kontakt med urin och avföring på grund av avsaknaden av förhud.

Vad kan jag göra?

Till att börja med skriva under det här uppropet: Förbjud omskärelse. (Du skulle vara i gott sällskap, givet att såväl Barnombudsmannen, RFSU, Läkarförbundet, UNICEF och Rädda Barnen stödjer tanken på ett förbud…)

Vidare bör du tydligt markera ditt ställningstagande emot denna otidsenliga sedvänja, varhelst och närhelst diskussionen uppstår. Det är en företeelse som står i direkt strid med Barnkonventionen, och det finns inga goda skäl till varför det skulle vara tillåtet. Påverka de du kan, när du kan.

Inte för min skull, utan för barnens.

PS. En sen update 140207: många andra har igår också skrivit (bra) om detta: En Stilla Undran, Snurrigt Dot Com, Toklandet, Genusdebatten och Jämställdhet.se för att nämna några.

Är alla ideal lika illa?

De som har någon form av intresse för det här med genusfrågor, könsroller och normativa krav, har säkert inte missat det blåsväder Karl-Johan Karlsson hamnade i här i veckan. Han skrev en artikel på temat kvinnliga skönhetsideal, betitlad ”Så sjuka är unga tjejers drömmar”. Hans grundtes där var att det primärt är modeindustrin som upprätthåller sjukligt smala ideal, eftersom män i regel föredrar kurvigare tjejer.

Denna artikel utlöste en åsiktsstorm av hög intensitet i sociala medier, kanske framför allt på Twitter. Karlsson idiotförklarades utan några som helst hämningar, och lär vid det här laget (om han inte var det innan) vara medveten om att det är vanskligt att som man yttra sig om vad som är ”idealt” för kvinnor.

Jag känner mig lite kluven inför allt detta. Visst, jag kan förstå hur en passage likt denna:

Frågan är för vem de bantar. Inte kan det vara för männens skull. Jag behöver ingen stor undersökning för att slå fast att nästan inga killar vill ha flickor på 1,80 som knappt passerar 40-strecket på vågen. Forskning har visat att män snarare gillar smala midjor kombinerat med breda höfter, med andra ord kurviga tjejer.

Hela showen verkar vara en intern angelägenhet, kvinnor emellan. Vi män står vid sidan av och skakar på huvudet. Det är kanske är dags att fler av oss kliver upp på catwalken och förklarar att vi inte tänder på hajfenor till skulderblad och revben utanpå huden.

…kan väcka visst anstöt. Även om jag inte tror att Karlsson egentligen menade något illa, är det inte helt lyckat att bara byta ut ett ideal (sjukligt smal) mot ett annat (kurvig). Oavsett vilket ideal som råder, kommer det ändå att finnas tonårstjejer någonstans som känner att de är fel, otillräckliga, fula, och som känner ångest inför att inte vara ”ideala”.

Bättre då, kanske, att försöka säga något i stil med att ”du behöver inte vara X för att duga” utan att fylla i med ”…utan bör vara Y istället”. Antingen det, eller så kanske vi män bör hålla oss utanför diskussionen om kvinnliga ideal helt och hållet*.

* Brasklapp här för att det omvända i så fall också behöver gälla – då ”får” inte kvinnor yttra sig om hur män skall se ut/vara heller. ”Sexpack” och breda axlar är alltså inte ett bättre ideal än kulmage och spagetti-armar…

Men, som sagt, jag känner mig ändå kluven, åtminstone inför den skitstorm som drabbade Karlsson. För det första känns det spontant som om flertalet kritiker glömt att reflektera över hans avsikter. Det kanske var klantigt, men var det illasinnat? Menade han verkligen att hävda mäns rätt att fastslå ”ideal kvinnlighet”, eller ville han snarare sätta fingret på att ett (de facto) sjukligt ideal inte har fog i manliga uppfattningar?

Jag lutar åt det senare, och utan att därmed säga att män skall anse sig ha rätten att definiera hur kvinnor ”ska” vara, bör det i så fall räknas som en förmildrande omständighet.

Vidare är det värt att fundera över ifall alla ideal är lika illa? Mängden krav (och antalet personer som känner sig exkluderade) kanske är desamma oavsett vilket ideal som råder, men de faktiska hälsokonsekvenserna kan likafullt skilja sig åt.

Antag att vi har följande tre ”ideal” att välja mellan, längd respektive vikt: 180/40, 170/65 eller 160/120. Här hävdar jag att fler personer skulle fara illa (rent konkret, fysiologiskt hälsomässigt) av det första och det sista ”idealet” än av det mittersta.

I så fall är det väl inte helt av ondo att försöka styra mot ett ideal som, måhända utan att minska de upplevda kraven, ändå ger färre negativa konsekvenser rent fysiskt / hälsomässigt? Notera f.ö. att Karlsson explicit bara säger att man inte måste se ut som rådande ideal, och inte säger att man inte får göra det.

Avslutningsvis kan man till hans försvar (återigen: utan att rättfärdiga hans rätt att avgöra vad som är ”idealt”) påpeka att han verkar ha rätt i sak, i den ovan citerade texten.

Så här då: hur gärna vissa än skulle önska att det inte fanns några ideal, så är det förmodligen en utopi som aldrig kommer att uppnås. Vissa kroppsformer och inslag av symmetri i ansiktsdrag är tecken på evolutionära fördelar, och även om socialisering definitivt påverkar rådande ideal, kommer sannolikt vissa utseendetyper alltid att (i genomsnitt) vara mer gångbara än andra. Det gäller t.ex. kanske den manliga V-formen, med smala höfter och breda axlar, samt den kvinnliga timglasfiguren.

Ta porr som exempel. Det brukar råda en rätt god konsensus om att mainstream-porren görs av män, för män, och att den manliga upphetsningen står i fokus. Vilka kvinnliga kroppstyper är vanligen förekommande i mainstream-porr? Tja, inte är det ”supermodellen” på 180/40, i alla fall…

För all del: Karlsson behöver naturligtvis inte framföra det uppenbara. Om det är så att det ger vissa unga tjejer ångest att tala om hur världen faktiskt ser ut, kan man för all del låta bli. Samtidigt är en del av den indignation som riktats mot Karlsson en aning ihålig, eftersom han verkar ha rätt i båda sina sakpåståenden:

1. ”Supermodell”-idealet är sjukligt (i bemärkelsen ”ger negativa hälsoeffekter”).
2. Den genomsnittlige killen/mannen är egentligen inte särskilt tilltalad av detta ideal.

Min summerande slutsats: det hade varit bättre ifall Karlsson försökt bredda idealbilden, snarare än att byta ut ett ideal mot ett annat. Vidare kan man med visst fog hävda att män och kvinnor kanske bäst håller sig utanför diskussioner om det motsatta könets ideal helt och hållet. (Visserligen lär det här med den ömsesidiga attraktionens nödvändighet för artens fortlevnad göra det svårt att helt slippa ifrån sådan input.)

Det innebär dock inte att den massiva kritik Karlsson fick känns befogad. För det första kan hans intentioner ha varit av godo, även om genomförandet blev lite klantigt. För det andra var hans ”många killar föredrar ändå”-argument sannolikt korrekt i sak. För det tredje, och viktigaste, verkar det högst vanskligt att påstå att alla ideal är lika negativa för de som internaliserar dem.

Mansrollen 1-0-1

Hade just följande meningsutbyte på Twitter:

Här känner jag att det är dags att backa bandet, och ånyo köra en liten ”1-0-1” kring det där med mansrollen, vad den utgörs av, och vad den får för konsekvenser.

Innan vi börjar repetitionen rekommenderar jag att ni först går igenom det vi lärt oss så här långt, annars blir upplägget något haltande. Läs alltså först nedanstående texter:

10 snabba om radikalfeminism (fråga 7)
Positiv manlighet, finns det?
Bias blindness

Klara? Bra. I så fall bör följande självklarheter vid det här laget mest vara att se som skåpmat för er, och enkelt att ta till sig:

• ”Mansrollen” är ingen sublim företeelse som existerar bortkopplat från faktiska, fysiskt existerande män. Mansrollen utgörs av de beteenden och attityder som uppvisas av majoriteten män.
• Föregående punkt innebär följande: om någon säger ”jag hatar mansrollen”, är det samma sak som att säga ”jag hatar majoriteten av beteendena och attityderna hos en majoritet av alla män”. Detta är naturligtvis tillåtet, men bör ändå noteras innan man i förbigående slänger sig med kritik mot mansrollen.
• Att man inte slarvigt skall kritisera eller säga sig hata mansrollen, innebär inte att man inte får (och ibland bör) kritisera vissa specifika konsekvenser av den, eller specifika beteenden som kanske råkar vara vanligare hos män än hos kvinnor. (Det samma gäller naturligtvis även för typiskt ”kvinnliga” fenomen.)
• Män är vare sig bättre eller sämre än kvinnor. För det första är vi alla individer, och skillnaderna från en person till en annan av samma kön, är som regel större än den mellan könens genomsnitt. För det andra kan det hända att könen har olika karaktäristiska svagheter och brister, styrkor och dygder, men inte olika många.
• Även om varken den traditionella mans- eller kvinnorollen är att se som huvudsakligen ”negativ”, finns det ändå poänger med att bredda dem båda, så att fler beteenden och individer får plats inom vad som anses ”accepterat”. Personlig frihet, och frånvaron av begränsande normer, är av godo.

Då så, det var väl enkelt? Det är absolut tillåtet att rikta kritik mot manligt beteende, men kom alltså ihåg att det faktiskt inte går att göra nämnvärd skillnad på ”mansrollen” och ”majoriteten män, samt vad de gör”. Säger du dig hata det ena, hyser du bevisligen starka antipatier mot även det andra.

De av er som läser detta och känner att jag förenklar detta i överkant, och som känner en spontan lust att säga ”så är det inte alls!”, fundera då på följande: om en man, säg Pär Ström till exempel, hade sagt att han ”hatade kvinnorollen” – hur många av er hade då obekymrat ryckt på axlarna, och hur många hade uppfattat det som misogynt?

Just det.