Könsstympning är aldrig okej

Idag, den 6:e februari, har utropats till ”Internationella dagen mot könsstympning”. Det innebär att det lär förekomma en god dos artiklar och event som vänder sig mot den synnerligen obehagliga sedvänjan med kvinnlig omskärelse, vilket är bra. Det är – och bör vara – förbjudet.

Dock lär ni inte läsa lika mycket om manlig omskärelse, trots att även denna sedvänja handlar om att skära bort friska delar av ett könsorgan. Det här inlägget handlar därför om varför manlig omskärelse borde förbjudas i Sverige (och för all del helst överallt annanstans också). Om någon av er anser att jag målar upp det som en enkel fråga, har det sin naturliga förklaring: det ÄR en enkel fråga. Det finns inget rimligt skäl till varför det borde tillåtas.

Men borde det inte tillåtas eftersom…

…kvinnlig omskärelse är mycket värre? Anser du att misshandel bör tillåtas eftersom mord är värre? Nej, jag tänkte väl det. Visst, de värsta formerna av kvinnlig omskärelse (det finns många olika varianter, många rent horribla och vissa till och med lindrigare än manlig dito) medför definitivt större risker, samt mer och längre lidande. Tack och lov är dock kvinnlig omskärelse redan olagligt i Sverige, vilket alltså snarare är ett argument FÖR ett förbud mot manlig dito än tvärtom – för varför skulle inte pojkars kroppsliga integritet vara lika mycket värd som flickors?

…det är en anrik, kulturell sedvänja? Antag att en religion plötsligt instiftade en rit där man klipper av ett fullt fungerande lillfinger på alla nyfödda barn. Hade du sett det som acceptabelt? Nej, givetvis inte – och varför skulle det vara annorlunda bara för att det nu är pojkarnas kön man klipper i? (Om du känner dig frestad att svara ”på grund av hälsoeffekten”, se nästa punkt.) Visst är manlig omskärelse en ”anrik” sedvänja, men det är kvinnlig omskärelse också. Andra historiskt sett långlivade vanor som knappast möts med samma förståelse är slaveri, religiöst förtryck av kvinnor och blodshämnd; bara för att ett fenomen är seglivat betyder det inte att det är önskvärt.

Ser du vad lycklig denne lille pojke är över att få vara en del av traditionerna? Eller inte.

Vidare är det viktigt att poängtera att religiösa sedvänjor bygger på en given idétradition. Idéer, åsikter och argument varken har eller bör ha samma skyddsvärde som basal kroppslig integritet. Att tillåta könsstympning av ett barn (som ännu inte hunnit ta ställning till den idétradition som sedvänjan bygger på) bara för att barnets föräldrar ansluter sig till sagda idétradition, är helt orimligt.

…det har positiva hälsoeffekter, och kan hjälpa mot spridning av HIV? Det verkar förvisso som om manlig omskärelse har en tydlig positiv effekt när det gäller att bromsa spridningen av HIV-smitta. Frågan är dock om detta är ett bra skäl att tillåta fenomenet. Antag att ny forskning framkom som påvisade en liknande positiv effekt även av kvinnlig omskärelse – skulle du då anse att det förbudet borde hävas? Om du svarar nej, bör du väl rimligen också anse att manlig omskärelse skall vara förbjudet?

Vidare bör det understrykas att manlig omskärelse knappast är en universallösning mot HIV. Den FN-myndighet som driver frågan, UNAIDS, betonar att omskärelse inte ger ett fullgott skydd mot HIV/AIDS, utan att det i så fall måste kombineras med preventivmedel, information om sjukdomen och säkert sex, behandling av sjukdomen och rådgivande service om HIV/AIDS.

Anledningar till varför det INTE borde vara tillåtet

Okej, om de argument som vanligen framförs som skäl att inte förbjuda manlig omskärelse inte håller, vad finns det då för skäl för ett förbud?

FN-konventionen om barnens rättigheter. Tja, egentligen är det faktiskt inte svårare än att manlig omskärelse är ett uppenbart brott mot barns mänskliga rättigheter, så som de formulerats av FN. Betänk följande punkter ur deklarationen:

3. Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn. Är det rimligt att anse att det är ”barnets bästa” att utsättas för fysisk stympning på grund av föräldrarnas religion?

12. Varje barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör henne/honom. Barnets åsikt ska beaktas i förhållande till barnets ålder och mognad. Ja, vad tycker du själv – skulle du kanske vilja bli tillfrågad innan någon bestämmer sig för att skära bort delar av dig utan uppenbara medicinska skäl? Ett sådan beslut bör rimligen fattas av individen själv, i myndig ålder.

19. Varje barn har rätt att skyddas mot fysiskt eller psykiskt våld, övergrepp, vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller annan som har hand om barnet. Att bli könsstympad bör rimligen kunna likställas med ”fysiskt våld”. Om du ändå tycker att det kanske inte riktigt kvalificerar sig som övergrepp, googla ”Metzitzah b’peh” och återkom.

24. Varje barn har rätt att åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa och rätt till sjukvård. Traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa ska avskaffas. Läs den sista meningen igen. Och så en gång till.

De negativa hälsoaspekterna. Trots den positiva effekten avseende minskad HIV-spridning, är det inte som att manlig omskärelse är en hälsomässigt ensidig vinstaffär. Bortsett från de trots allt ganska små direkta medicinska riskerna vid själva ingreppet (som ändå inte bör ignoreras helt, givet att ingreppet ibland genomförs när barnet bara är kring en vecka gammalt) finns det flera andra nackdelar:

• Både omskurna män och deras kvinnliga partner har tre gånger mindre förmåga att få orgasm än oomskurna, och de kvinnliga partnerna har åtta gånger oftare smärta vid samlag (dyspareuni).
• Omskurna män löper ökad risk för urinrörsförträngning som kan leda till njurskador.
• Ollon och urinrör lämnas mer exponerat för smuts och bakterieangrepp, och på nyfödda kommer ollonet i ständig kontakt med urin och avföring på grund av avsaknaden av förhud.

Vad kan jag göra?

Till att börja med skriva under det här uppropet: Förbjud omskärelse. (Du skulle vara i gott sällskap, givet att såväl Barnombudsmannen, RFSU, Läkarförbundet, UNICEF och Rädda Barnen stödjer tanken på ett förbud…)

Vidare bör du tydligt markera ditt ställningstagande emot denna otidsenliga sedvänja, varhelst och närhelst diskussionen uppstår. Det är en företeelse som står i direkt strid med Barnkonventionen, och det finns inga goda skäl till varför det skulle vara tillåtet. Påverka de du kan, när du kan.

Inte för min skull, utan för barnens.

PS. En sen update 140207: många andra har igår också skrivit (bra) om detta: En Stilla Undran, Snurrigt Dot Com, Toklandet, Genusdebatten och Jämställdhet.se för att nämna några.

Yta före innehåll?

Jag har fram tills nu valt att här på bloggen inte kommentera Belinda Olssons ”Fittstim”-program på SVT, delvis eftersom så många andra redan gjort det med både glöd och finess, delvis eftersom jag egentligen inte har så starka åsikter om det.

I korthet, för den som ändå undrar vad jag tycker: inget särskilt djuplodande program, men det bör rimligen vara okej för Belinda att göra ett program om sin personliga syn på saken. Den eviga jakten på Uffe var smått irriterande. Reaktionerna på programserien det mest intressanta; både det oförsonliga hatet mot Pär Ström och känsligheten inför kritik mot feminismen som samtida företeelse.

Det är lite kring den sista punkten jag idag tänkte återanknyta. Att ställa frågan ”har feminismen gått för långt / överstyr?” är lite som att fråga ”är det globala vädret vackert idag?” – det är en fråga som har, och kommer att få, många olika svar. Jag kan förvisso förstå frustrationen hos de som menar att Olssons program var för ytligt, och att det blundade för viktigare sakfrågor än hendagis och Femen-aktivism. Det finns många som kallar sig feminister och som utför bra, politiskt sakarbete.

Å andra sidan undrar jag om inte en faktor bakom all irritation mot programmet är att det faktiskt träffade en del ömma punkter: det finns uppenbart misandriska grenar / aktörer, det finns de som hycklar när de från uppburna mediepositioner klagar över ”maktlöshet”, och det finns de som nyttjar feminism som ett medel för walk over. Om man kallar sig feminist tillhör man ”de goda”, och bör därmed ges tolkningsföreträde vad frågan än gäller.

För att koka ner det hela: ”feminism” har börjat bli en etikett på ”rätt” åsikter, oavsett vad dessa är; ett sätt att avfärda kritik(er). Jag tänkte illustrera detta med ett aktuellt meningsutbyte från Twitter. Det är lååångt, men jag tar med de viktigaste bitarna (och försöker ge en så rättvisande bild som möjligt av diskussionen).

Det hela började med att jag ställde en fråga som var genuint nyfiken, och inte avsedd som provokation:

Risman ansåg att detta lät som en post-patriarkal värld, och jag kontrade på att det snarare borde ses som en post-feministisk, eftersom han här och nu uppenbarligen ser etiketten som viktig.

Detta verkade irritera Risman, som antydde att jag genom min fråga förhöll mig accepterande gentemot eventuell lönediskriminering och sexuellt våld. Jag var tydligen ”en del av problemet”.

Här blev jag i ärlighetens namn lite härsken, och påpekade att ifall han på allvar menar att det är av större vikt att jag inte kallar mig feminist, än att jag försöker leva jämställt med min partner, är en aktiv och närvarande pappa, aktivt promotar kunniga kvinnliga kollegor och säger ifrån inför sexism, homofobi och rasism, är han antingen en posör eller har otur när han tänker. (Förlåt, det var onödigt!)

Diskussionen gick sedan i cirkel ett tag, när han först påpekade att feminism för honom är konkret handling och inte en etikett, men sedan framhärdade i att min fråga var irrelevant. Jag höll inte med, utan menade att det rimligen bör gå att vara trovärdig som hygglig människa även utan epitetet.

Reaktionen jag då fick var symtomatisk för det jag vill peka på med det här inlägget. Svaret var ”nej” – om man inte kallar sig feminist har man tydligen en aktiv skuld i att bibehålla förtryck:

Jag var här ärlig med att jag såg detta som skrämmande, eftersom det i min värld alltid är viktigare hur man faktiskt agerar än vad man väljer att kalla doktrinen för sitt agerande. Vidare har jag svårt att se hur vad man kallar sig hjälper till att problematisera någonting alls? Polismästare Göran Lindberg kallade sig feminist, men jag tvivlar på att Risman skulle se honom som en bättre fanbärare för jämställdheten än mig…

…men det hindrar inte Risman från att kalla mig korkad, eftersom jag inte köper att etiketten ”feminist” skulle vara nödvändig för att ses som en juste människa.

Det här är vad jag tänker: en rörelse med öppenhet för självkritik, och med faktiska, konkreta mål avseende samhällsförändring, skulle inte tycka att det var korkat att sätta agerande framför etiketter. Endast en rörelse där epitetet är ett självändamål, där den egna doktrinen ses som ”den goda sidan” vilket renderar diskussion och idéutbyte överflödigt, skulle bemöta mig som Risman gör.

Visst, han är bara en person, men med handen på hjärtat – är han den enda du vet som resonerar så? Själv har jag dessvärre stött på många, och det oroar mig. Vi kommer nämligen inte att få ett jämställt samhälle bara för att 100% kallar sig feminister, utan när alla respekterar andras unika värde, självbestämmanderätt och individualitet.

Följaktligen vore det nog hälsosamt om fler självutnämnda feminister fokuserade på sakfrågor än på grupptillhörighet, hur varmt ”intersektionalitet” än ligger dem om hjärtat. I så fall skulle man rimligen också bygga en rörelse som pallade lite interkritik av Fittstim-programmets kaliber…

Ursäkta röran, jag bygger om…

Som jag skrev om här för ett tag sedan, har jag gått i undrans tider – lägga ner eller komma ut (som icke-anonym)? Jag hade väl egentligen precis bestämt mig för att slänga masken och möta världen under eget namn, när andra avsnittet av Fittstim sändes på SVT i torsdags. De flesta av er som läser här är förmodligen medvetna både om vem Pär Ström är, och att han deltog i programmet. (För er som inte vet, googla GenusNytt.)

För egen del är Ström en figur jag känner mig lite kluven inför. Å ena sidan tror jag faktiskt att hans agenda – åtminstone från början – enbart var tänkt att vara konstruktiv, dvs. att påvisa radikalfeminismens bristande humanism, och föra upp mansfrågor på agendan. Jag tror inte att Ström är den ”kvinnohatare” han så ofta utmålats som.

Å andra sidan känns det som att den ironi och sarkasm han initialt svingade som sina vapen (och som missades av så många) på resans gång övergick till genuint bittert gnäll. Visserligen inte helt oförståeligt, givet den kopiösa smutskastning och det hämningslösa hån han möttes av, alldeles oavsett om han hade rätt i sak eller inte (vilket varierade). Samtidigt tappades konstruktiviteten, och mot slutet av GenusNytts levnad kändes bloggen mest som en spegelbild av de radikalfeminister den kritiserade: inriktad på polemik för polemikens skull, och med lite väl mycket av offerkofta påtagen.

Nu var tanken inte att detta inlägg skulle handla om Pär Ström i sig. Dock är det intressant att se reaktionerna mot hans medverkan i SVT-programmet på t.ex. Twitter och på vissa bloggar. Skitstormen som återigen kastas mot honom är inte alls i paritet med hur upprörande det han sade i programmet kan sägas vara, oavsett hur man tolkar det. Även om jag kan förstå de som har svårt för honom, är det uppenbart att en man (särskilt en som inte höjer rösten tillbaka vid mothugg, utan som sakligt fortsätter att hävda en icke-radikalfeministisk linje) får räkna med sin beskärda del av näthat. Ni vet, det där som det påstås att annars mest förekommer från män mot kvinnor…

Låt mig säga så här: att se vilka reaktioner Ström rörde upp, och med vilken genuin illvilja och entusiasm folk ånyo sågar människan Pär (och inte debattörens åsikter) gjorde inte mina tvivel inför en icke-anonym tillvaro mindre.

Å andra sidan gör det mig en smula förbannad. Okej att man inte behöver gilla vare sig Ström som person eller hans åsikter, men har vi hamnat så jäkla snett i Sverige av idag att sådana påhopp som nu (återigen) riktades mot honom ses som rumsrena i den radikalfeministiska hegemonins namn, ja då behövs det onekligen fler män som vågar stå upp för en jämställdhetssträvan på lika villkor.

En strävan som grundar sig på empiri och vetenskap, och inte på teoribyggen. En strävan som erkänner att såväl kvinnor som män har utmaningar och svårigheter som förtjänar uppmärksamhet, och som inte tävlar om vem som har den stickigaste offerkoftan. En strävan där ingetdera könet ses som det ”skyldiga”, och där det inte heller finns andra färdiga mallar för hur kvinnor och män ”är” eller ”skall vara”. En strävan som vare sig tar avstamp i GenusNytts bittertrötta sarkasm och Flashback-dikenas antifeminism, eller i misandriska bloggerskors krigshetsande radikalfeminism.

En sådan strävan är något jag vill vara en del av.

Jag tror att jag har bäst förutsättningar att göra det under eget namn. Vetskapen om det agg jag i så fall kommer att möta från vissa är i ärlighetens namn en smula skrämmande, men vad fan – om en av mina gaddningar nu ändå har det aktuella budskapet, får jag väl leva upp till det!

Dock krävs det vissa förberedelser. Därför kommer Certatio-bloggen att under en tid här framöver (jag gissar på 1-3 månader) att gå lite på tomgång, för att sedan förmodligen möta sitt öde som förverkad kanal. Tanken är att under den tiden bygga en ny plattform, en webbplats rent inriktad på genusfrågor. Förmodligen kommer denna att vara mer inriktad på längre, något mer djuplodande texter och faktasammanställningar, och inte ha ett lika ofta uppdaterat ”bloggflöde”.

När portarna slås upp kommer ni att få möta Certatios riktiga jag. Han är (hoppas och tror jag att ni kommer att tycka) en skapligt hygglig prick, och har ni trivts här lär ni förmodligen känna er som hemma även hos honom, eftersom vi faktiskt tycker precis samma om de frågor som här avhandlats. Anonymitetens mask har bara dolt min identitet, inte mina värderingar.

Jag hoppas ni kommer att tycka att det blir trevligt att träffas. Till dess, sköt om er, och var snälla mot varandra!