”Ho-ho-ho…”

Det lackar mot jul, och det sägs ju att det är den tid på året man skall anstränga sig allra mest för att vara snäll mot folk i sin omgivning. Följaktligen tänkte jag ”gå på julledighet” från bloggandet med att genom detta inlägg ge mina primära meningsmotståndare varsin liten julklapp, i form av dedikerade ”musikvideos” från YouTube (det är ju så rogivande med lite fin musik så här till helgerna).

Till de (primärt religiösa) konservativa homofober som har issues med att folk som inte stör någon annan älskar varandra, ger jag Grotesco och ”Det är bögarnas fel”:

Sverigedemokraterna och alla (andra) rasister, som tycker att det är rimligt att utan vidare eftertanke döma ut hela folkgrupper baserade på det värsta enskilda exemplar de kan hitta, tillägnas givetvis inget mindre än Bing Crosby’s klassiker ”White Christmas”, har tillsammans med Frankie Boy:

Irrationella new age-flummare och vetenskapsfientliga kvacksalvare skall naturligtvis inte behöva bli utan paket de heller. Här känns System Of A Downs ”Science” som en väl vald gåva:

Sist – men verkligen inte minst – vill jag så klart förära alla mansfientliga, konspirationsteoretiskt lagda radikalfeminister där ute en alldeles egen gåva. Precis som sig bör har eder patriarkaliske tomtefar sparat det bästa och största paketet, det i botten på säcken, till sist. Inget annat än det allra bästa duger här, och då förstår ni så klart att jag ger er NOFX – ”Kill all the white men”:

God jul på er allihop! (…och på riktigt, nu då, jag hoppas verkligen att ni får en trivsam ledighet nu över helgerna. Lite ny energi och livslust kanske gör er mindre bittra och benägna att hänge er åt människofientliga dumheter. Peace out.)

Liber

Jag fick ett lustigt ”skällsord” kastat på mig igår under en Twitter-diskussion. När jag inte tigande accepterade det nedlåtande och avfärdande epitetet ”Vit Kränkt Man” fick jag istället höra att jag var en ”indignerad liberal”.

Vet liksom inte riktigt hur jag skall reagera på det? ”Eh… tack?”.

Graden av indignation från min sida varierar väl, och eftersom vi alla kan vi ha dåliga dagar där vi har taggarna onödigt utåt, är den säkert ibland överdriven. Må så vara, men att ta illa upp över att bli kallad ”liberal”?

För det första är det en rätt bred term, där skillnaden mellan en socialliberal och en anarko-kapitalist är rätt påtaglig. Följaktligen blev angreppet lite som att ”anklaga” någon för att vara ”feminist”, utan att specificera ifall man avser en klassisk liberalfeminist (yeay!) eller en misandrisk radikalfeminist (nay!). Big difference.

John Stuart Mill

För det andra har jag oerhört svårt att se hur någon (som nu inte råkar vara en uttalad fascist, religiös fanatiker eller rasist/sexist) kan tycka att grundtanken med liberalism, den gemensamma nämnaren för olika grenar om man så vill, inte är vacker.

”Liber” är latin för ”fri”. En kort men träffande definition, löst baserad på Wikipedias text:

Liberalism är en samhällsåskådning och politisk ideologi med individens frihet som grundläggande värde, och kan allmänt sägas vara nära förbundet med jämlikhet, individuell frihet, mänskliga rättigheter och demokrati. Frihetslagstiftningarna (så som yttrandefrihet, religionsfrihet och tryckfrihet) är starkt förknippade med liberala värderingar.

Varför skulle man inte skriva under på detta koncept som av godo?

Sedan kan jag köpa att folk kan ha åsikter om vilken gren av liberalismen som är bäst lämpad för att skapa ett ”idealsamhälle”. Personligen tillhör jag väl den oerhört svensson-aktiga, diplomatiskt tråkiga socialliberala skaran, som anser att skattefinansierad välfärd kan/bör kombineras med ett så litet statligt reglerande som möjligt i övrigt (med undantag för de regleringar som krävs för att upprätthålla negativa friheter).

Lustigt nog brukar denna position få kritik från bägge håll: marxister tycker att socialliberaler förbiser aspekter som rör ”maktanalys” och ”intersektionalitet”, och att det vore bättre att låta staten stå som garant för det mesta här i tillvaron, medan vissa mer hardcore neoliberaler närmast verkar anse att socialliberaler är statskramande smygkommunister…

Nu säger jag inte att min position garanterat är den som bäst maximerar välstånd och lycka, samt bäst minimerar förtryck och social utslagning, bara att det är vad jag ser som sannolikt i skrivande stund. Samhällsbildning är ett kontinuerligt experiment som konstant bör utvärderas, och då är olika åsikter en förutsättning. Dock känner jag mig trygg i den världsbild jag har, och har därför svårt att ta anstöt av ett försök att förolämpa mig med epitetet ”liberal”.

…vilket egentligen kunde ses som knepigt, eftersom jag generellt har svårt för det där med etiketter. Jag vill helst bara vara jag, och inte behöva räknas in i en grupp där jag måste ta ansvar även för andra gruppmedlemmars åsikter, beteenden och värderingar (även om vi skulle dela flertalet). Det är en av anledningar till att jag har så svårt för t.ex. de radikalfeministiska teserna om kollektiv manlig skuld.

Samtidigt antar jag att min vilja att vara fri från kollektivisering är en ganska liberal tanke, vilket så att säga både utgör och löser detta moment 22. Voila!

Utdrag ur Patriarkatets Loggbok

Hej på er; hoppas ni har det bra där ute, trots det tämligen tröstlösa höstrusket. Själv är jag, en vagt irriterande förkylning till trots, på ganska gott humör. Detta mycket tack vare ett par aktuella meningsutbyten med One Way Communication-Hannah, vars konstruktivitet utgör något av en livboj i det stormiga hav den rådande genusdebatten utgör. Vi är långt ifrån överens om allt, men det känns tryggt att veta att det finns klokskap på bägge sidor om skiljelinjen ”uttalad feminist J/N”.

Eftersom jag är på gott humör, tänkte jag ge er en ovanligt generös inblick i min tillvaro AFK. Några av er har säkerligen funderat över hur denna kan tänkas se ut? Vad sysslar egentligen Patriarkatets fanbärare (läs: icke-feminister med ett huvudsakligen manligt perspektiv på genusfrågor) med när de inte bloggar/twittrar? Vilka ondskefulla ränker smider vi på? Brännande frågor, som här kanske kan få åtminstone början till ett svar.

Några av er som läser kanske kan få känslan av att jag tagit mig vissa konstnärliga friheter i loggtexten. Det är i så fall helt riktigt; det har jag. Vilka tänker jag dock inte avslöja, utan överlåter åt er att fundera på för egen maskin.

*   *   *   *   *

Utdrag ur Patriarkatets loggbok, 20 oktober:

De bägge Småpatriarkerna får pröva på att gemensamt plocka fram frukost åt hela familjen. Det går bra. Efter frukosten gosar/busar jag och Lillpatriarken en ganska lång stund i sängen. Eftersom det inte ingår några Småmatriarker i familjen, har jag tyvärr inte möjligheten att diskriminera någon sådan avseende gosfördelning.

Efter att ha slängt i en tvätt – jag väljer naturligtvis att köra en maskin maskulint svart/mörkt, och inte korgen med feminint flerfärgad tvätt – går jag ut för att byta till vinterdäck på Patriarkmobilen. (Egentligen är namnet på fordonet lite missvisande, eftersom Matriarken i familjen är den enda med körkort.) Det är lite kyligt, cirka fem plusgrader och strilande regn, men trots att min fordonskunskap rent generellt knappast är värdig en Patriarkatets fanbärare, tar det ändå bara en knapp timme. Det får duga.

Efter en lång, varm dusch är det dags för lunch, som plockats i ordning av Matriarken och består av resterna från den tämligen enkla middag jag gjort kvällen innan. Efter måltiden parkeras Småpatriarkerna i soffan framför TV:n för lite slötid. Matriarken lägger sig och vilar en stund, inför det stundande barnkalaset som senare på eftermiddagen skall hållas för Lillpatriarken. Eftersom jag redan dagen innan har förberett inför kalaset genom en slarvig dammsugning och att skura toan, passar jag på att hänga i bloggosfären en stund. (Patriarkatet upprätthåller ju faktiskt inte sig självt, skall ni veta – utan ett fungerande propagandaministerium finns alltid risken att kvinnor börjar ta sig ton.)

Kalaset inleds prick klockan 15, och har minutiöst och med eftertanke planerats och förberetts av Matriarken. Hon har ombesörjt allt från inbjudningskort, kakor, tårta, aktivitetsplan och tematiska servetter, dukar och pappmuggar, Jag noterar förnöjt att jag inte ens har behövt tvinga henne till att engagera sig; tydligen är indoktrineringen så pass väl fungerande att hon självmant lurar sig att tro att hon tycker om att planera aktiviteter likt denna.

För egen del håller jag under kalasets gång en något lägre (låt oss vara ärliga: latare) profil. Visserligen är jag med och håller i två omgångar av leken ”Fästa svansen på Pikachu” (också den förberedd av Matriarken) men det känns passande då aktiviteten innehållet ett moment av patriarkal tävlan, med möjlighet att söndra och härska. Nu visar det sig tyvärr vara ett barn av varje kön som vinner, vilket känns alldeles för jämställt.

Mot slutet av kalaset är det en Småmatriark som saknar sin mamma en smula, varför vi deklarerar ett hörn av soffan i vardagsrummet som ”lugn zon” och sätter oss och läser bok, hon och jag. Eftersom jag hör mycket om hur äkta Patriarker givetvis ser det som sin rättighet att förgripa sig på flickor, oavsett ålder, kommer jag på mig själv med att oroa mig lite för att den aktuella Småmatriarkens mamma skall ha synpunkter på vårt läsande, om hon dyker upp precis nu. Tänk om hon tror att jag har ondskefulla avsikter? (Själv är jag en i vissa avseenden klart bristfällig Patriark, och har alls ingen lust att förgripa mig på någon. Antar att jag behöver jobba på det.)

Jag skärper mig dock snabbt, eftersom en alltför tydlig oro skulle förutsätta någon form av empati, vilket självklart inte ligger för medlemmar av Patriarkatet.

Nåväl. Kalaset tar slut, och som alltid när Matriarken har tagit sig an något liknande är slutresultatet lysande – alla barn går hem väldigt nöjda och glada. Enda minuset med evenemanget skulle väl vara könsfördelningen på kalasbesökarna, där Lillpatriarken hade bjudit fyra andra Småpatriarker, och tre Småmatriarker. Detta är naturligtvis alldeles för jämställt för att egentligen duga åt Patriarkatet, men jag känner ändå en viss tolerans då en av Småmatriarkerna är den enda som leker så vildsint (och hårdhänt gentemot de andra) att tillsägelse fordras.

Ytterligare en tröst återfinns i att Mellanpatriarken i familjen är med och styr upp de små, vilket antyder att träningen inför den framtida ledarposition hans kön garanterar honom ger resultat.

Efter att alla kalasbesökare gått hem, utövar jag en smula hederlig förtryckar-kontroll. Jag tvingar Matriarken att stänga in sig i sovrummet och lägga sig på sängen och läsa, medan Småpatriarkerna tvingas ner i källaren för att spela TV-spel. På det viset får jag fullständigt självsvåldigt bestämma hur jag vill städa upp i hemmet efter kalaset, samt vad jag vill göra i ordning för kvällsmat åt familjen.

Efter gemensam avdukning tvingas Matriarken göra iordning barnens ryggsäckar inför morgondagen, medan jag sätter mig i soffan med Lillpatriarken och Mellanpatriarken och kollar på YouTube på TV:n. Givetvis väljer vi ett manligt tema, och kollar på stunt- och extremsport-trick som går snett. Här uppvisar en lång rad män sitt patriarkala privilegium att få göra illa sig hur och när de vill, inför vilket Matriarker av alla åldrar tvingas sucka trånande av åtrå.

Efter Småpatriarkernas sängdags, ser jag och Matriarken ett avsnitt av vardera vår favoritserie på DVD, vilket återigen känns aningen för rättvist för att jag skall vara helt bekväm med det. Som tur är kommer Patriarkatets lokalavdelning att i nästa vecka ordna en workshop på temat ”Aktivt Förtryckarskap Inom Familjen, 5p”, vilket kanske kan vässa mina färdigheter i partnerkontroll något.

Sedan läggdags; klart slut från Patriarkatets Loggbok för denna gång.