Könsstympning är aldrig okej

Idag, den 6:e februari, har utropats till ”Internationella dagen mot könsstympning”. Det innebär att det lär förekomma en god dos artiklar och event som vänder sig mot den synnerligen obehagliga sedvänjan med kvinnlig omskärelse, vilket är bra. Det är – och bör vara – förbjudet.

Dock lär ni inte läsa lika mycket om manlig omskärelse, trots att även denna sedvänja handlar om att skära bort friska delar av ett könsorgan. Det här inlägget handlar därför om varför manlig omskärelse borde förbjudas i Sverige (och för all del helst överallt annanstans också). Om någon av er anser att jag målar upp det som en enkel fråga, har det sin naturliga förklaring: det ÄR en enkel fråga. Det finns inget rimligt skäl till varför det borde tillåtas.

Men borde det inte tillåtas eftersom…

…kvinnlig omskärelse är mycket värre? Anser du att misshandel bör tillåtas eftersom mord är värre? Nej, jag tänkte väl det. Visst, de värsta formerna av kvinnlig omskärelse (det finns många olika varianter, många rent horribla och vissa till och med lindrigare än manlig dito) medför definitivt större risker, samt mer och längre lidande. Tack och lov är dock kvinnlig omskärelse redan olagligt i Sverige, vilket alltså snarare är ett argument FÖR ett förbud mot manlig dito än tvärtom – för varför skulle inte pojkars kroppsliga integritet vara lika mycket värd som flickors?

…det är en anrik, kulturell sedvänja? Antag att en religion plötsligt instiftade en rit där man klipper av ett fullt fungerande lillfinger på alla nyfödda barn. Hade du sett det som acceptabelt? Nej, givetvis inte – och varför skulle det vara annorlunda bara för att det nu är pojkarnas kön man klipper i? (Om du känner dig frestad att svara ”på grund av hälsoeffekten”, se nästa punkt.) Visst är manlig omskärelse en ”anrik” sedvänja, men det är kvinnlig omskärelse också. Andra historiskt sett långlivade vanor som knappast möts med samma förståelse är slaveri, religiöst förtryck av kvinnor och blodshämnd; bara för att ett fenomen är seglivat betyder det inte att det är önskvärt.

Ser du vad lycklig denne lille pojke är över att få vara en del av traditionerna? Eller inte.

Vidare är det viktigt att poängtera att religiösa sedvänjor bygger på en given idétradition. Idéer, åsikter och argument varken har eller bör ha samma skyddsvärde som basal kroppslig integritet. Att tillåta könsstympning av ett barn (som ännu inte hunnit ta ställning till den idétradition som sedvänjan bygger på) bara för att barnets föräldrar ansluter sig till sagda idétradition, är helt orimligt.

…det har positiva hälsoeffekter, och kan hjälpa mot spridning av HIV? Det verkar förvisso som om manlig omskärelse har en tydlig positiv effekt när det gäller att bromsa spridningen av HIV-smitta. Frågan är dock om detta är ett bra skäl att tillåta fenomenet. Antag att ny forskning framkom som påvisade en liknande positiv effekt även av kvinnlig omskärelse – skulle du då anse att det förbudet borde hävas? Om du svarar nej, bör du väl rimligen också anse att manlig omskärelse skall vara förbjudet?

Vidare bör det understrykas att manlig omskärelse knappast är en universallösning mot HIV. Den FN-myndighet som driver frågan, UNAIDS, betonar att omskärelse inte ger ett fullgott skydd mot HIV/AIDS, utan att det i så fall måste kombineras med preventivmedel, information om sjukdomen och säkert sex, behandling av sjukdomen och rådgivande service om HIV/AIDS.

Anledningar till varför det INTE borde vara tillåtet

Okej, om de argument som vanligen framförs som skäl att inte förbjuda manlig omskärelse inte håller, vad finns det då för skäl för ett förbud?

FN-konventionen om barnens rättigheter. Tja, egentligen är det faktiskt inte svårare än att manlig omskärelse är ett uppenbart brott mot barns mänskliga rättigheter, så som de formulerats av FN. Betänk följande punkter ur deklarationen:

3. Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn. Är det rimligt att anse att det är ”barnets bästa” att utsättas för fysisk stympning på grund av föräldrarnas religion?

12. Varje barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör henne/honom. Barnets åsikt ska beaktas i förhållande till barnets ålder och mognad. Ja, vad tycker du själv – skulle du kanske vilja bli tillfrågad innan någon bestämmer sig för att skära bort delar av dig utan uppenbara medicinska skäl? Ett sådan beslut bör rimligen fattas av individen själv, i myndig ålder.

19. Varje barn har rätt att skyddas mot fysiskt eller psykiskt våld, övergrepp, vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller annan som har hand om barnet. Att bli könsstympad bör rimligen kunna likställas med ”fysiskt våld”. Om du ändå tycker att det kanske inte riktigt kvalificerar sig som övergrepp, googla ”Metzitzah b’peh” och återkom.

24. Varje barn har rätt att åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa och rätt till sjukvård. Traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa ska avskaffas. Läs den sista meningen igen. Och så en gång till.

De negativa hälsoaspekterna. Trots den positiva effekten avseende minskad HIV-spridning, är det inte som att manlig omskärelse är en hälsomässigt ensidig vinstaffär. Bortsett från de trots allt ganska små direkta medicinska riskerna vid själva ingreppet (som ändå inte bör ignoreras helt, givet att ingreppet ibland genomförs när barnet bara är kring en vecka gammalt) finns det flera andra nackdelar:

• Både omskurna män och deras kvinnliga partner har tre gånger mindre förmåga att få orgasm än oomskurna, och de kvinnliga partnerna har åtta gånger oftare smärta vid samlag (dyspareuni).
• Omskurna män löper ökad risk för urinrörsförträngning som kan leda till njurskador.
• Ollon och urinrör lämnas mer exponerat för smuts och bakterieangrepp, och på nyfödda kommer ollonet i ständig kontakt med urin och avföring på grund av avsaknaden av förhud.

Vad kan jag göra?

Till att börja med skriva under det här uppropet: Förbjud omskärelse. (Du skulle vara i gott sällskap, givet att såväl Barnombudsmannen, RFSU, Läkarförbundet, UNICEF och Rädda Barnen stödjer tanken på ett förbud…)

Vidare bör du tydligt markera ditt ställningstagande emot denna otidsenliga sedvänja, varhelst och närhelst diskussionen uppstår. Det är en företeelse som står i direkt strid med Barnkonventionen, och det finns inga goda skäl till varför det skulle vara tillåtet. Påverka de du kan, när du kan.

Inte för min skull, utan för barnens.

PS. En sen update 140207: många andra har igår också skrivit (bra) om detta: En Stilla Undran, Snurrigt Dot Com, Toklandet, Genusdebatten och Jämställdhet.se för att nämna några.

Våldtäktskultur, patriarkalt heterosex och manligt ansvar

Daniel Swedin  skriver idag på Aftonbladet om hur sexuella övergrepp inte är kvinnors skam, utan allas våra normer. Artikeln är långt ifrån lika mansfientlig som en del av de texter Swedin tidigare har skrivit, och inte i närheten av Johan Ehrenbergs låga nivå, utan går att som man och motståndare till kollektiv skuldbeläggning tillgodogöra sig utan halsbränna.

Några reflektioner har jag dock, av både ”ris”- respektive ”ros”-karaktär.

Till exempel när Stellan Skarsgård konstaterar att sexualitet har blivit ett problem, och att varje sexuell akt inom de mest extrema delarna av feminismen mer eller mindre anses som en våldtäkt. Det avfärdar Swedin lättvindigt:

Det där är trams, men jag har hört det förut och alltid från män. Oftast från män som är äldre än jag, ofta från män som hade sitt politiska uppvaknade på de radikala 1960- och 1970-tal­en. Män som var unga i en tid av sexuell frigörelse och upplevde att de hade privilegiet att ha sex med många kvinnor utan att behöva bry sig om sociala stigman.

Jag gör en googling på ”heterosex är våldtäkt”, och får på de första två sidorna resultat bland annat upp två inlägg på en blogg som kallar sig Jävla Feministfitta. I inlägget ”Patriarkalt sex och våldtäkt” ställs frågan om det verkligen är så stor skillnad på patriarkalt sex (vilket i inlägget förstås som ”normalt” heterosex) och på våldtäkt? I inlägget ”Heterosex” beskrivs heterosex (återigen med epitetet ”patriarkalt sex” bitvis klistrat på sig) som en maktstruktur som skadar kvinnor.

En annan träff utgörs av en post hos välbesökta Fanny Arsinoe Åström, kort och gott betitlad ”Våldtäkt”. Här återfinner vi den något ögonbrynshöjande formuleringen ”Våldtäkt är inte väsensskilt från vanligt sex, det är snarare toppen av det patriarkala sexets isberg”. Det framläggs att kvinnan alltid är den ”underordnade” parten i heterosex, och att oket av patriarkatets existens gör att kvinnor (av rädsla för våld) ger män tillåtelse att utnyttja dem i form av vad vi brukar se som ”normalt” heterosex.

Not: Alltså, det där med ”normalt”… Jag har ingen som helst lust eller ambition att sätta gränser för vad som är ”rätt” sätt för samtyckande vuxna att ligga med varandra, och vet heller inte hur många som kör vanilla kontra hur många som sodomerar varandra med möblemanget. Don’t care, won’t ask…

Vill med detta ordval bara förtydliga att det alltså inte avses något väsensskilt från vad de flesta kan identifiera sig med i sina egna sexliv.

Ytterligare ett exempel återfinns i den diskussion Sara Schemnus hade med Jaylazkar, på temat ”heterosex som patriarkatets stöttepelare”. Följaktligen är Skarsgård inte alls så ute och cyklar som Swedin vill göra gällande – åsikten att vanligt heterosex utgör (sexuellt) våld mot kvinnor finns, och är (om än relativt ovanlig) inte helt och hållet marginell.

Nog om det. Huvudpoängen i Swedins text handlar istället om att även ifall kvinnor skall uppmuntras att ta kontroll och ägarskap över sin kropp, bör männens ansvar för att bryta de normer och strukturer som upprätthåller våldtäktskulturen (Swedin använder för all del inte det specifika ordet) inte bortses ifrån:

Unga kvinnor ska […] ta kontrollen och värna om sina personliga kroppar utan snack om sociala regler och utan prat om vilken sorts sex som känns rätt och okej. Männen har över huvud taget ingen roll att spela i Ebba Witt-Brattströms modell.

Det tror jag att vi har.

Det här handlar om normer och strukturer. Det handlar om gränser och var de ska dras. […] I DN-texten hyllas Ester för att hon tar kontrollen när hon känner sig utnyttjad, men Hugo Rasks beteende – det verkligt problematiska – låter Witt-Brattström passera.

Om det måste vi prata om vi någonsin ska kunna förändra något och försäkra oss om att […] unga kvinnors kroppar alltid värnas.

För det första skulle vän av ordning kanske konstatera att unga personers kroppar alltid bör värnas från övergrepp. Även om kvinnor kanske är mer utsätta, är det onödigt att göra retoriken enkelriktad. (På samma vis kunde artikelns rubrik varit ”Inte den utsattes skam”.)

I övrigt kan jag hålla med Swedin om att det är klart att individer av bägge könen har ett personligt ansvar för hur de agerar. Visst kan man genom underlåtenhet och medlöparbeteende ge tyst godkännande åt skadliga normer. Läs slutklämmen (de sista fyra styckena) i min demontering av Johan Ehrenbergs misandriska drapa om våldtäkt.

Samtidigt är det fortfarande inte som om män som grupp har ett kollektivt ansvar för vad alla andra män utöver en själv gör (läs resten av det ovan länkade inlägget). ”Vi män” har alltså inte en roll som grupp, även om jag som enskild man kan välja att agera juste eller ojuste – precis samma som för kvinnor, med andra ord…

Höger vänster om?

Hej.

Om du läser detta inlägg kan det vara för att du fått länken från mig, efter att i en diskussion (sannolikt om radikalfeminismens berättigande och faktagrund) ha kallat mig ”högermänniska”, ”högerextremist” eller liknande. Kanske passade du även på att kalla mig homofob och/eller rasist? Jag har nämligen märkt att radikalfeminismens försvarare gärna sätter de etiketterna på meningsmotståndare. Helst utan att behöva ägna sig åt energikrävande uppgifter som research; att följa en länk kan ju faktiskt vara ganska jobbigt…

Ta till exempel diskussionen på bilden här nedan. Jag undrade sedan om Nathan hade läst något på min blogg som gjorde att han ansåg sig kunna dra den slutsatsen, och undrade om det inte är en smula lustigt att någon som klassificerar sig själv som socialliberal sekulärhumanist, och aldrig har röstat på ett Allians-parti, skall räknas som ”höger”? Nathan hade nu inte läst något, utan ansåg att min kritik mot radikalfeminismen var tillräcklig bedömningsgrund. Dessutom hade jag tydligen ingen trovärdighet i några påståenden om min politiska hemvist, eftersom jag är anonym.

Det sista är måhända lite lustigt, eftersom de riktiga högerextremister jag sett operera under anonym flagg sällan försöker mörka sina högersympatier, men nåväl – låt oss inte tappa tråden. Likt Nathan tycker kanske du också att det är lite jobbigt att faktiskt sätta dig in i varför jag kritiserar radikalfeminismen, försöka ta reda på hur jag ser på feminism i övrigt, eller försöka skaffa dig en uppfattning om min agenda?

Fair enough. Kanske orkar du dock ta testet The Political Compass? Det kan väl vara kul för din egen del att se var du hamnar? Sedan kanske du (med en liten viljeansträngning) även orkar att faktiskt TITTA på bilden här nedan, eftersom den har väldigt få ord i sig? Då noterar du att jag, Certatio, hamnade rätt långt mot ”liberalism” som motsats till ”statlig kontroll”, och något till vänster om mittlinjen avseende höger/vänster och ekonomisk politik. Jo, jag delar din förvåning – jag får erkänna att jag själv trodde jag skulle träffa mittlinjen höger/vänster något mer spot on, men där ser man…

Oavsett vilket kanske det ändå verkar aningen vanskligt att utifrån detta kalla mig ”högerextremist” eller ens ”högermänniska”? (Vän av ordning noterar för övrigt att ”vänster” inte per automatik är finare än ”höger”, eller vice versa. Extremerna av bägge typer är sällan charmiga, men i övrigt verkar en rangordning tämligen menlös.)

För all del, jag är fortfarande anonym. Varför det skulle göra mig mer benägen att ljuga förstår jag dock faktiskt inte riktigt, och jag har tillika svårt att se hur min anonymitet skulle ha någon bäring på mina argument, sakpåståenden eller faktakällor. Antingen stämmer de, eller så stämmer de inte, oavsett vem jag är.

…och oavsett hur mycket du än försöker undvika en diskussion om sakfrågan med dåligt spelade ”guilt by association”-kort.