Våldtäktskultur, patriarkalt heterosex och manligt ansvar

Daniel Swedin  skriver idag på Aftonbladet om hur sexuella övergrepp inte är kvinnors skam, utan allas våra normer. Artikeln är långt ifrån lika mansfientlig som en del av de texter Swedin tidigare har skrivit, och inte i närheten av Johan Ehrenbergs låga nivå, utan går att som man och motståndare till kollektiv skuldbeläggning tillgodogöra sig utan halsbränna.

Några reflektioner har jag dock, av både ”ris”- respektive ”ros”-karaktär.

Till exempel när Stellan Skarsgård konstaterar att sexualitet har blivit ett problem, och att varje sexuell akt inom de mest extrema delarna av feminismen mer eller mindre anses som en våldtäkt. Det avfärdar Swedin lättvindigt:

Det där är trams, men jag har hört det förut och alltid från män. Oftast från män som är äldre än jag, ofta från män som hade sitt politiska uppvaknade på de radikala 1960- och 1970-tal­en. Män som var unga i en tid av sexuell frigörelse och upplevde att de hade privilegiet att ha sex med många kvinnor utan att behöva bry sig om sociala stigman.

Jag gör en googling på ”heterosex är våldtäkt”, och får på de första två sidorna resultat bland annat upp två inlägg på en blogg som kallar sig Jävla Feministfitta. I inlägget ”Patriarkalt sex och våldtäkt” ställs frågan om det verkligen är så stor skillnad på patriarkalt sex (vilket i inlägget förstås som ”normalt” heterosex) och på våldtäkt? I inlägget ”Heterosex” beskrivs heterosex (återigen med epitetet ”patriarkalt sex” bitvis klistrat på sig) som en maktstruktur som skadar kvinnor.

En annan träff utgörs av en post hos välbesökta Fanny Arsinoe Åström, kort och gott betitlad ”Våldtäkt”. Här återfinner vi den något ögonbrynshöjande formuleringen ”Våldtäkt är inte väsensskilt från vanligt sex, det är snarare toppen av det patriarkala sexets isberg”. Det framläggs att kvinnan alltid är den ”underordnade” parten i heterosex, och att oket av patriarkatets existens gör att kvinnor (av rädsla för våld) ger män tillåtelse att utnyttja dem i form av vad vi brukar se som ”normalt” heterosex.

Not: Alltså, det där med ”normalt”… Jag har ingen som helst lust eller ambition att sätta gränser för vad som är ”rätt” sätt för samtyckande vuxna att ligga med varandra, och vet heller inte hur många som kör vanilla kontra hur många som sodomerar varandra med möblemanget. Don’t care, won’t ask…

Vill med detta ordval bara förtydliga att det alltså inte avses något väsensskilt från vad de flesta kan identifiera sig med i sina egna sexliv.

Ytterligare ett exempel återfinns i den diskussion Sara Schemnus hade med Jaylazkar, på temat ”heterosex som patriarkatets stöttepelare”. Följaktligen är Skarsgård inte alls så ute och cyklar som Swedin vill göra gällande – åsikten att vanligt heterosex utgör (sexuellt) våld mot kvinnor finns, och är (om än relativt ovanlig) inte helt och hållet marginell.

Nog om det. Huvudpoängen i Swedins text handlar istället om att även ifall kvinnor skall uppmuntras att ta kontroll och ägarskap över sin kropp, bör männens ansvar för att bryta de normer och strukturer som upprätthåller våldtäktskulturen (Swedin använder för all del inte det specifika ordet) inte bortses ifrån:

Unga kvinnor ska […] ta kontrollen och värna om sina personliga kroppar utan snack om sociala regler och utan prat om vilken sorts sex som känns rätt och okej. Männen har över huvud taget ingen roll att spela i Ebba Witt-Brattströms modell.

Det tror jag att vi har.

Det här handlar om normer och strukturer. Det handlar om gränser och var de ska dras. […] I DN-texten hyllas Ester för att hon tar kontrollen när hon känner sig utnyttjad, men Hugo Rasks beteende – det verkligt problematiska – låter Witt-Brattström passera.

Om det måste vi prata om vi någonsin ska kunna förändra något och försäkra oss om att […] unga kvinnors kroppar alltid värnas.

För det första skulle vän av ordning kanske konstatera att unga personers kroppar alltid bör värnas från övergrepp. Även om kvinnor kanske är mer utsätta, är det onödigt att göra retoriken enkelriktad. (På samma vis kunde artikelns rubrik varit ”Inte den utsattes skam”.)

I övrigt kan jag hålla med Swedin om att det är klart att individer av bägge könen har ett personligt ansvar för hur de agerar. Visst kan man genom underlåtenhet och medlöparbeteende ge tyst godkännande åt skadliga normer. Läs slutklämmen (de sista fyra styckena) i min demontering av Johan Ehrenbergs misandriska drapa om våldtäkt.

Samtidigt är det fortfarande inte som om män som grupp har ett kollektivt ansvar för vad alla andra män utöver en själv gör (läs resten av det ovan länkade inlägget). ”Vi män” har alltså inte en roll som grupp, även om jag som enskild man kan välja att agera juste eller ojuste – precis samma som för kvinnor, med andra ord…