10 snabba om radikalfeminism

Jaha, så du är kritisk till feminism? Är du alltså en sådan där kvinnofientlig antifeminist?

Whoa, hold your horses! För det första är jag en varm anhängare av de många landvinningar (för båda könen) klassisk liberal feminism har uppnått. Lika rättigheter och skyldigheter för båda könen, samt friare och mindre snäva könsroller, är båda principer jag skriver under på varje dag i veckan. Dock är det skillnad på klassisk feminism och på den moderna radikalfeminismen med sina teorier om män som roten till allt ont. Vidare är det fullt möjligt att kritisera radikalfeminism utan att ens kritisera – och än mindre vara fientlig mot – kvinnor i allmänhet.

Du kan väl ändå inte förneka könsmaktordningen? Det är ju uppenbart att män har mer makt än kvinnor i vårt samhälle – se bara på könsfördelningen bland rika toppchefer och mäktiga politiker.

Visst finns det delar av världen där kvinnor onekligen är i underläge. Oftast brukar sådana samhällen kännetecknas av ett strikt religiöst styre, där ”gudomliga” regler används för att hålla kvinnor underkastade. Detta ser jag som gravt förkastligt och viktigt att bekämpa – men det innebär inte att maktfördelningen är lika skev i den mer sekulariserade västvärlden.

När det sedan gäller det där med toppchefer och toppolitiker, så ja, det återfinns en oproportionerligt stor andel män där. Det är möjligt att det delvis kan förklaras med socialisering, dvs. att män förväntas återfinnas där medan kvinnor inte gör detsamma. Den som läst på sin evolutionspsykologi vet dock att biologisk predisposition för risktagande och statussökande också (om än inte som enda faktor) spelar in.

Dessutom: bara för att den mäktigaste procenten av mänskligheten till stor del består av män, innebär inte det att den genomsnittlige mannen har mer makt än den genomsnittliga kvinnan. Det är kanske värt att poängtera att överrepresentationen av män faktiskt är större i samhällets bottenskikt (hemlösa, missbrukare, fängelsekunder, traffickingoffer) än i dess toppskikt, vilket rimmar illa med idéer om mäns överordning…

Men hur förklarar du då att Sveriges riksdag fortfarande aldrig har uppnått 50% kvinnor, trots att Sveriges befolkning faktiskt till något mer än hälften består av kvinnor? Påvisar inte detta förekomsten av könsdiskriminering åtminstone inom politiken?

Nej, hur skulle det kunna göra det? Som du säger: mer än hälften av Sveriges befolkning består av kvinnor. Dessa har full demokratisk rösträtt, och vi har dessutom personval i det här landet. Ifall en majoritet av riksdagsledamöterna är män, beror det i så fall på att de har röstats fram av en majoritet kvinnor.

Okej, men i yrkeslivet råder det väl ändå ingen tvekan om att kvinnor är strukturellt underordnade? Kvinnor tjänar trots allt bara 85% av vad män gör. Dessutom dubbelarbetar de genom att dra det tyngre lasset på hemmafronten.

Nej, riktigt så är det inte. Kvinnor i Sverige har en inkomst som utgör ungefär 85% av männens, men ser man till ”lika lön för lika arbete” är bilden en helt annan. Enligt SCB är lönegapet vid jämförbara insatser cirka 6%, men väger man in siffror även från Medlingsinstitutet och JämO verkar det vara ungefär 1/100 kvinnor som har en oskäligt låg lön (jämfört med personer av båda könen) och då med knappa 4% av sin lön. Värt att förändra, absolut, men det går knappast att kategorisera som att män lönediskriminerar kvinnor. Skillnaden i inkomst beror istället på att kvinnor oftare väljer att jobba deltid, eller inom mindre konkurrensutsatta branscher (så som offentlig sektor) där lönerna är lägre.

Så till det påstådda dubbelarbetet. Det är förmodligen sant att det ofta är kvinnan i ett par som utgör familjens ”projektledare”, och som därmed bär ett tyngre ansvar för att familjens vardag skall fungera. Man kan möjligen se det som ett tveeggat svärd – det är säkert krävande att vara den som styr upp familjesemestern, men å andra sidan är det kanske trevligt att få bestämma vart resan går? Det finns nämligen undersökningar som visar att det nämnda ansvaret går hand i hand med motsvarande beslutsmakt.

Avslutningsvis bör det poängteras att kvinnor faktiskt inte dubbelarbetar rent tidsmässigt, åtminstone inte här i Sverige. Enligt färska siffror från SCB arbetar män och kvinnor precis lika mycket när man lägger ihop tiden för förvärvsarbete och obetalt hemarbete. Att kvinnor förvärvsarbetar mindre än män gör – och därmed bl.a. får ett sämre pensionsutfall – är absolut inte oproblematiskt, men att prata om dubbelarbete är direkt missvisande.

Låt oss tala om våld istället. Inte ens du kan väl förneka att män är mer våldsamma än kvinnor, och att det är män som utsätter kvinnor för sexuellt våld och partnervåld och inte tvärtom?

Det är riktigt att män i genomsnitt är mer våldsbenägna än kvinnor, även om de individuella skillnaderna är påtagliga. Här bör man till att börja med vara tydlig med att den manliga aggressiviteten genom historien varit en överlevnadsfaktor för den mänskliga rasen, och att den därför fortlevt genom naturlig selektion. Vidare är det på sin plats att påpeka att det allra mesta våld som män utövar riktar sig mot andra män.

Ett undantag från regeln är utan tvivel det sexuella våldet, där det inte går att förneka att manliga förövare än i klar majoritet. Här kan jag inte nog understryka hur förkastliga sådana brott är, samt hur klädsel, promillehalt eller offrets tidigare intentioner aldrig kan ursäkta ett övergrepp.

Partnervåld är dock ett område där den radikalfeministiska linjen, ”mäns våld mot kvinnor”, skapat en missvisande bild av verkligheten. Sant är att ungefär 65% av de som skadas av partnervåld är kvinnor, och att klart fler kvinnor än män mister livet pga. partnervåld. Trots detta är män inte nämnvärt mycket vanligare som våldsverkare. Vetenskapliga studier från myndigheter i ett flertal västländer visar att andelen utövare av partnervåld i princip fördelar sig 50/50 mellan könen. Att fler kvinnor skadas beror på att män oftare nyttjar grovt våld, samt oftare vid upprepade tillfällen.

Skall man tävla i lidande drabbas kvinnor alltså värst, men att uteslutande tala om ”mäns våld mot kvinnor” när en tredjedel av de fysiskt skadade är män kan aldrig vara rimligt.

Låt oss dröja kvar vid sexuellt våld och tvång. Tack vare att vilka män som helst kan tänka sig att köpa sex tvingas otaliga kvinnor in i prostitution och trafficking. Har du vett att skämmas över detta, eller tror du kanske på myten om den lyckliga horan?

Nu finns det visserligen vittnesmål från prostituerade som berättar hur de frivilligt valt sin profession och trivs med den, men nej, jag tror ändå inte att den ”lyckliga horan” är representativ. För de flesta som hamnar i branschen innebär det istället snarare utsatthet, ofrihet och ohälsa. Med det sagt finns det en hel del att anmärka på hur du ställer din fråga:

ETT: Det är inte vilka män som helst som köper sex. Ja, de som köper sex representerar alla tänkbara sociala statusklasser, civilstånd och utbildningsnivåer, men de utgör fortfarande bara en väldigt liten procentandel av alla män. Att då påstå att sexköparna är representativa för hela gruppen, och att variabeln ”manligt kön” är en starkare gemensam nämnare än just ”sexköpare”, är fullständigt ovetenskapligt. Följaktligen skäms jag inte alls.

TVÅ: Apropå vilka som tvingas in i trafficking, kan det vara på sin plats att påpeka att det finns fler manliga traffickingoffer runt om i världen än det finns kvinnliga. Förvisso inte inom sexindustrin, men som slavavlönad, oförsäkrad, riskutsatt (och precis lika livegen) arbetskraft inom slitsamma och farliga branscher.

TRE: Även kvinnor köper sex. Högst sannolikt inte i samma utsträckning, men när de väl gör det ser opinionen mellan fingrarna. När medelålders svenskor åker till Afrika och inleder sexuella relationer med unga afrikaner i utbyte mot materiella gåvor eller ren betalning, heter det att de bejakar sin sexualitet och visar livslust. När medelålders svenska män åker till Sydostasien och gör samma sak är de ”gubbslem”.

Låt oss säga att de flesta män trots allt är hyggliga individer, och inte våldsamma förtryckare. Du måste väl ändå hålla med om att den traditionella mansrollen är skadlig för samhället, då den styr män mot ett destruktivt beteende?

Måste jag, och gör den? Till att börja med är mansrollen inget som existerar frånkopplat de individuella män som skapar den, och termen bör naturligtvis avse den skötsamma majoriteten och inte den missanpassade minoriteten – annars faller hela begreppet.

Vidare är det intressant hur båda könens problem ofta sägs bero på mansrollen. Radikalfeminismen är tydlig med att det är män och mansrollen som ligger bakom kvinnors problem. Tar man då upp problemområden som främst rör män, så som självmord, arbetsplatsolyckor, hemlöshet, brister i föräldrarättigheter, svårigheter i skolan med mera, hävdar radikalfeminismen att även dessa beror på den destruktiva mansrollen.

Då uppstår följande fråga: om kvinnors problem beror på mansrollen, borde väl mäns problem bero på kvinnorollen? Om inte, och mäns problem beror på mansrollen, borde väl kvinnors problem i rimlighetens namn bero på kvinnorollen? Eller finns det något skäl till varför normal logik inte skall applicera här?

Poängen är att mansrollen utgörs av din bror, pappa eller make, samt deras handlingar och värderingar. Om majoriteten av dem är okej, är majoriteten av mansrollen det med. Sedan finns det uppenbara och påtagliga poänger med att bredda båda könens könsroller, men det är en annan femma.

Kan du ändå inte förstå att många tror på radikalfeminismen, då även tunga politiska spelare som t.ex. FN erkänner könsmaktordningen?

Jag kan förstå att det är svårt att tvivla på en institution som FN, men att många och högt uppsatta personer säger en sak innebär inte att den givet är sann. En gång i tiden trodde alla på kyrkan när den hävdade att Jorden var universums centrum, eller hur? Ett typexempel på hur t.o.m. FN brister i sin sakframställning är Gender Gap-undersökningen, som årligen presenterar siffror om jämställdhetsläget för världens kvinnor. Rapporten må ha ett gott syfte, men brister i sitt upplägg:

FN mäter bl.a. andelen yrkesarbetande av respektive kön, lika lön för lika arbete, samt kvinnors inkomster jämfört med mäns. Den första punkten tar inte hänsyn till frivillighet, dvs. ifall fler kvinnor än män väljer att vara ”hemmaförälder”.  Det som borde mätas är hur många som mot sin vilja hindras från yrkesarbete. Lika lön för lika arbete är självklart ett bra mätetal – men samtidigt ett som renderar inkomstjämförelsen överflödig. Att först konstatera att färre kvinnor yrkesarbetar och räkna det som ett minus, och sedan konstatera att kvinnors inkomst är lägre och lägga till det som ytterligare ett minus – utan att se sambandet – överdriver kvinnors ekonomiska underläge.

Gender Gap jämför även genomsnittlig livslängd för könen. Om kvinnor lever kortare ger det en kvot på <1, men lever de längre (vilket är fallet i de allra flesta i-länder) blir kvoten 1:1. Kvinnor kan i undersökningen alltså inte ses som i överläge ens när de uppenbarligen är det, vilket skevar resultatet. Detta gäller även undersökningens resterande variabler, och inte bara livslängd.

Avslutningsvis mäter FN även kvinnors politiska inflytande. Detta genom att studera andelen kvinnor i landets styrande församling (i Sverige motsvarande Riksdagen), andelen kvinnliga ministrar i regeringen osv. Huruvida kvinnor har full rösträtt, kanske t.o.m. möjligheten att personvalsrösta på andra kvinnor, tar man inte hänsyn till. Det är bara utfallet som granskas, inte möjligheterna till inflytande.

Vid det här laget ser ni säkert mönstret. Hur goda föresatserna med Gender Gap-undersökningen än må vara, är rapporten upplagd så att ett (överdrivet) kvinnligt underläge är det enda möjliga utfallet.

Låt säga att man inte köper den radikalfeministiska retoriken. Det är väl ändå ganska drastiskt att – som vissa ibland gör – utmåla den som sexistisk och misandrisk?

Det kan tyckas, och visst är det bättre att diskutera sakfrågor än att hänfalla till pajkastning. Samtidigt är det förståeligt att många känner motvilja mot en rörelse vars företrädare (här i form av Anna Hellgren) fäller kommentarer likt dessa:

”Bortom alla individ- och situationscentrerade förklaringar till att en person tar till våld – taskig barndom, känslor av maktlöshet och underlägsenhet, vansinne, politisk förvirring – finns en mycket enklare. Människor (män) slår, hotar, skjuter, sparkar, våldtar och mördar för att de kan.

”Minns att manshat […] inte är destruktivt, utan den enda rimliga reaktionen på patriarkatet.”

Den typen av kommentarer riktade mot personer av en viss etnicitet hade aldrig accepterats, utan med rätta setts som rasistiska. Följaktligen bör samma angrepp riktade mot ett visst kön ses som sexistiska.

Nu har du i princip demonterat hela radikalfeminismens berättigandegrund. Nu kan det väl ändå inte finnas något mer att ta upp som du kan anföra emot radikalfeminismen?

Jodå, men jag vill börja med att understryka att det är just radikalfeminism vi diskuterar här, och inte feminism i allmänhet. På många håll i världen finns det strukturella orättvisor som primärt drabbar kvinnor, och det finns ett och annat missförhållande att rätta till även här på hemmaplan. Två fel gör inte ett rätt, och bara för att radikalfeminismens misandri är obehaglig och obefogad innebär det inte att man skall blunda för de svårigheter kvinnor möter. Klassisk liberal feminism, där målet är lika rättigheter oavsett kön, har även fortsatt ett starkt berättigande.

Med det sagt måste jag kommentera det lustiga i hur mycket radikalfeminismen har gemensamt med sin primära fiende, manschauvinismen. Båda åsiktsströmningarna har nämligen som central byggsten det kvinnliga offerperspektivet. Tydligen behöver kvinnor extra stöd, skydd och stöttning – som om de vore mindre kapabla än män.

Kvotering till styrelserum? Kvinnor kan säkert inte göra karriär av egen kraft. Mildare syn på kvinnligt partnervåld och kvinnors sexköp? Med tanke på hur nyckfulla, instabila och lättledda varelser kvinnor är kan de knappast avkrävas ansvar för sina handlingar. Pappor som motarbetas i vårdnadstvister? Lika bra, då kvinnor ändå är bättre lämpade för föräldrarollen än vad män är.

Ja, ni fattar… Det är minst sagt ironiskt att radikalfeminismen kallar världens män för kvinnofientliga, när dess företrädare själva gör sitt bästa för att utmåla kvinnor som mindre handlingskraftiga.

TILLBAKA TILL ”10 SNABBA”
TILLBAKA TILL BLOGGENS STARTSIDA