Yta före innehåll?

Jag har fram tills nu valt att här på bloggen inte kommentera Belinda Olssons ”Fittstim”-program på SVT, delvis eftersom så många andra redan gjort det med både glöd och finess, delvis eftersom jag egentligen inte har så starka åsikter om det.

I korthet, för den som ändå undrar vad jag tycker: inget särskilt djuplodande program, men det bör rimligen vara okej för Belinda att göra ett program om sin personliga syn på saken. Den eviga jakten på Uffe var smått irriterande. Reaktionerna på programserien det mest intressanta; både det oförsonliga hatet mot Pär Ström och känsligheten inför kritik mot feminismen som samtida företeelse.

Det är lite kring den sista punkten jag idag tänkte återanknyta. Att ställa frågan ”har feminismen gått för långt / överstyr?” är lite som att fråga ”är det globala vädret vackert idag?” – det är en fråga som har, och kommer att få, många olika svar. Jag kan förvisso förstå frustrationen hos de som menar att Olssons program var för ytligt, och att det blundade för viktigare sakfrågor än hendagis och Femen-aktivism. Det finns många som kallar sig feminister och som utför bra, politiskt sakarbete.

Å andra sidan undrar jag om inte en faktor bakom all irritation mot programmet är att det faktiskt träffade en del ömma punkter: det finns uppenbart misandriska grenar / aktörer, det finns de som hycklar när de från uppburna mediepositioner klagar över ”maktlöshet”, och det finns de som nyttjar feminism som ett medel för walk over. Om man kallar sig feminist tillhör man ”de goda”, och bör därmed ges tolkningsföreträde vad frågan än gäller.

För att koka ner det hela: ”feminism” har börjat bli en etikett på ”rätt” åsikter, oavsett vad dessa är; ett sätt att avfärda kritik(er). Jag tänkte illustrera detta med ett aktuellt meningsutbyte från Twitter. Det är lååångt, men jag tar med de viktigaste bitarna (och försöker ge en så rättvisande bild som möjligt av diskussionen).

Det hela började med att jag ställde en fråga som var genuint nyfiken, och inte avsedd som provokation:

Risman ansåg att detta lät som en post-patriarkal värld, och jag kontrade på att det snarare borde ses som en post-feministisk, eftersom han här och nu uppenbarligen ser etiketten som viktig.

Detta verkade irritera Risman, som antydde att jag genom min fråga förhöll mig accepterande gentemot eventuell lönediskriminering och sexuellt våld. Jag var tydligen ”en del av problemet”.

Här blev jag i ärlighetens namn lite härsken, och påpekade att ifall han på allvar menar att det är av större vikt att jag inte kallar mig feminist, än att jag försöker leva jämställt med min partner, är en aktiv och närvarande pappa, aktivt promotar kunniga kvinnliga kollegor och säger ifrån inför sexism, homofobi och rasism, är han antingen en posör eller har otur när han tänker. (Förlåt, det var onödigt!)

Diskussionen gick sedan i cirkel ett tag, när han först påpekade att feminism för honom är konkret handling och inte en etikett, men sedan framhärdade i att min fråga var irrelevant. Jag höll inte med, utan menade att det rimligen bör gå att vara trovärdig som hygglig människa även utan epitetet.

Reaktionen jag då fick var symtomatisk för det jag vill peka på med det här inlägget. Svaret var ”nej” – om man inte kallar sig feminist har man tydligen en aktiv skuld i att bibehålla förtryck:

Jag var här ärlig med att jag såg detta som skrämmande, eftersom det i min värld alltid är viktigare hur man faktiskt agerar än vad man väljer att kalla doktrinen för sitt agerande. Vidare har jag svårt att se hur vad man kallar sig hjälper till att problematisera någonting alls? Polismästare Göran Lindberg kallade sig feminist, men jag tvivlar på att Risman skulle se honom som en bättre fanbärare för jämställdheten än mig…

…men det hindrar inte Risman från att kalla mig korkad, eftersom jag inte köper att etiketten ”feminist” skulle vara nödvändig för att ses som en juste människa.

Det här är vad jag tänker: en rörelse med öppenhet för självkritik, och med faktiska, konkreta mål avseende samhällsförändring, skulle inte tycka att det var korkat att sätta agerande framför etiketter. Endast en rörelse där epitetet är ett självändamål, där den egna doktrinen ses som ”den goda sidan” vilket renderar diskussion och idéutbyte överflödigt, skulle bemöta mig som Risman gör.

Visst, han är bara en person, men med handen på hjärtat – är han den enda du vet som resonerar så? Själv har jag dessvärre stött på många, och det oroar mig. Vi kommer nämligen inte att få ett jämställt samhälle bara för att 100% kallar sig feminister, utan när alla respekterar andras unika värde, självbestämmanderätt och individualitet.

Följaktligen vore det nog hälsosamt om fler självutnämnda feminister fokuserade på sakfrågor än på grupptillhörighet, hur varmt ”intersektionalitet” än ligger dem om hjärtat. I så fall skulle man rimligen också bygga en rörelse som pallade lite interkritik av Fittstim-programmets kaliber…