Vägskäl

Jag har beslutsångest.

Å ena sidan tror jag att ett genombrott på jämställdhets- och genusfronten kan ligga nära i tiden. Precis som Cissi Wallin skriver har den (i princip dominerande) radikala grenen av svensk feminism kört i diket, och det känns som om en implosion kan vara nära förestående.

Följaktligen frestar det att kasta anonymitetens mantel, och börja driva dessa frågor under eget namn. Lockelsen består främst i att jag tror att icke-anonymitet i förlängningen gynnar en konstruktiv och sansad debatt. Jag har inga problem att stå för mina argument, och gör så redan idag i mitt privatliv. Inte heller har jag några ”smutsiga” hemligheter att dölja, så offentligheten borde egentligen inte skrämma.

Å andra sidan har debatten hårdnat och härsknat mer än någonsin, och på Twitter flödar ett tämligen hätskt manshat fritt och rikligt. Visst, exemplen nederst i inlägget kanske är att se som extremfall, men även riktigt mainstream-omfamnade personer som Lady Dahmer eller Fanny Åström har en påtagligt aggressiv och polemisk framtoning, och drar sig heller inte för att blocka alla som försöker ifrågasätta på sansade sätt.

Jag har därtill sett vad som kan hända de som tar plats i rampljuset under eget namn. En relativt timid herre som Pelle Billing utsattes för ganska grav smutskastning, och personer jag själv känner (men som kanske inte är lika allmänt bekanta som Billing) har trakasserats och hotats på grund av sitt engagemang i en icke-radikalfeministisk jämställdhetsdiskussion.

När P3-medarbetaren Samson Wiklund på sitt (skyddade) Twitter-konto häromdagen skrev att han drömde om att machete-mörda alla vita män, utan att någon nämnvärd uppståndelse följde, inser man att tröskeln för vad icke-feministiska män förväntas utstå är rätt hög. Det är inte bara personer av tveksam mental hälsa (så som Jaylazkar) som yttrar dumheter likt detta, utan även mer renodlade mediapersonligheter kan riskfritt uttrycka sådana åsikter.

Detta samtidigt som Mattias Gardell och Maria Sveland med flera (t.ex. Nordiska Ministerrådet) försöker få alla former av kritik eller motsägelser mot (även radikal-)feminism förbjudna så som ”högerextrem hatpropaganda”.

I skenet av det vete tusan om jag har lust att bjuda på möjligheter för dessa uppenbart mentalt instabila individer, dessa misandriska hatare, att angripa mig och min familj. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att de är villiga att göra det, och även om jag kan tåla mycket för egen del, vill jag inte utsätta mina nära och kära för den risken.

Följaktligen överväger jag även att lägga ner helt, och ägna min tid åt andra sysselsättningar där jag inte utsätts för så renodlat hat och så bitter illvilja.

Så, vad göra? Å ena sidan tror jag att jag hade kunnat göra mer konstruktiv nytta för en sansad jämställdhetsdebatt som icke-anonym, men å andra sidan tror jag att hot, trakasserier och allmänt förlöjligande vore ofrånkomligt givet den svenska radikalfeminismens misandri och starka samhälleliga ställning.

Råd och idéer?