Ursäkta röran, jag bygger om…

Som jag skrev om här för ett tag sedan, har jag gått i undrans tider – lägga ner eller komma ut (som icke-anonym)? Jag hade väl egentligen precis bestämt mig för att slänga masken och möta världen under eget namn, när andra avsnittet av Fittstim sändes på SVT i torsdags. De flesta av er som läser här är förmodligen medvetna både om vem Pär Ström är, och att han deltog i programmet. (För er som inte vet, googla GenusNytt.)

För egen del är Ström en figur jag känner mig lite kluven inför. Å ena sidan tror jag faktiskt att hans agenda – åtminstone från början – enbart var tänkt att vara konstruktiv, dvs. att påvisa radikalfeminismens bristande humanism, och föra upp mansfrågor på agendan. Jag tror inte att Ström är den ”kvinnohatare” han så ofta utmålats som.

Å andra sidan känns det som att den ironi och sarkasm han initialt svingade som sina vapen (och som missades av så många) på resans gång övergick till genuint bittert gnäll. Visserligen inte helt oförståeligt, givet den kopiösa smutskastning och det hämningslösa hån han möttes av, alldeles oavsett om han hade rätt i sak eller inte (vilket varierade). Samtidigt tappades konstruktiviteten, och mot slutet av GenusNytts levnad kändes bloggen mest som en spegelbild av de radikalfeminister den kritiserade: inriktad på polemik för polemikens skull, och med lite väl mycket av offerkofta påtagen.

Nu var tanken inte att detta inlägg skulle handla om Pär Ström i sig. Dock är det intressant att se reaktionerna mot hans medverkan i SVT-programmet på t.ex. Twitter och på vissa bloggar. Skitstormen som återigen kastas mot honom är inte alls i paritet med hur upprörande det han sade i programmet kan sägas vara, oavsett hur man tolkar det. Även om jag kan förstå de som har svårt för honom, är det uppenbart att en man (särskilt en som inte höjer rösten tillbaka vid mothugg, utan som sakligt fortsätter att hävda en icke-radikalfeministisk linje) får räkna med sin beskärda del av näthat. Ni vet, det där som det påstås att annars mest förekommer från män mot kvinnor…

Låt mig säga så här: att se vilka reaktioner Ström rörde upp, och med vilken genuin illvilja och entusiasm folk ånyo sågar människan Pär (och inte debattörens åsikter) gjorde inte mina tvivel inför en icke-anonym tillvaro mindre.

Å andra sidan gör det mig en smula förbannad. Okej att man inte behöver gilla vare sig Ström som person eller hans åsikter, men har vi hamnat så jäkla snett i Sverige av idag att sådana påhopp som nu (återigen) riktades mot honom ses som rumsrena i den radikalfeministiska hegemonins namn, ja då behövs det onekligen fler män som vågar stå upp för en jämställdhetssträvan på lika villkor.

En strävan som grundar sig på empiri och vetenskap, och inte på teoribyggen. En strävan som erkänner att såväl kvinnor som män har utmaningar och svårigheter som förtjänar uppmärksamhet, och som inte tävlar om vem som har den stickigaste offerkoftan. En strävan där ingetdera könet ses som det ”skyldiga”, och där det inte heller finns andra färdiga mallar för hur kvinnor och män ”är” eller ”skall vara”. En strävan som vare sig tar avstamp i GenusNytts bittertrötta sarkasm och Flashback-dikenas antifeminism, eller i misandriska bloggerskors krigshetsande radikalfeminism.

En sådan strävan är något jag vill vara en del av.

Jag tror att jag har bäst förutsättningar att göra det under eget namn. Vetskapen om det agg jag i så fall kommer att möta från vissa är i ärlighetens namn en smula skrämmande, men vad fan – om en av mina gaddningar nu ändå har det aktuella budskapet, får jag väl leva upp till det!

Dock krävs det vissa förberedelser. Därför kommer Certatio-bloggen att under en tid här framöver (jag gissar på 1-3 månader) att gå lite på tomgång, för att sedan förmodligen möta sitt öde som förverkad kanal. Tanken är att under den tiden bygga en ny plattform, en webbplats rent inriktad på genusfrågor. Förmodligen kommer denna att vara mer inriktad på längre, något mer djuplodande texter och faktasammanställningar, och inte ha ett lika ofta uppdaterat ”bloggflöde”.

När portarna slås upp kommer ni att få möta Certatios riktiga jag. Han är (hoppas och tror jag att ni kommer att tycka) en skapligt hygglig prick, och har ni trivts här lär ni förmodligen känna er som hemma även hos honom, eftersom vi faktiskt tycker precis samma om de frågor som här avhandlats. Anonymitetens mask har bara dolt min identitet, inte mina värderingar.

Jag hoppas ni kommer att tycka att det blir trevligt att träffas. Till dess, sköt om er, och var snälla mot varandra!

Manshat, finns det?

Det här inlägget är en vidareutveckling av en kommentar från mig på (av mig uppskattade) bloggen Charlotte Hit Och Dit, och inlägget ”Om det här med att hata män”. För att det jag skriver härunder skall komma till sin fulla rätt, bör ni ha läst hennes inlägg först. (OBS! Om ni tänker kommentera hos henne, håll god ton. Inte bara för att hon förtjänar det, utan för att det är det rätta att göra.)

För er som inte hinner/orkar läsa , kan hennes poänger i korthet sägas vara dessa:

• Det är jobbigt att hela tiden behöva försvara en ståndpunkt man de facto inte har, och upprepat bemötas som om man utgjorde den extrema ytterligheten inom en linje man företräder. (I hennes fall att behöva värja sig mot anklagelsen ”manshat” bara för att hon skriver om genusfrågor utifrån ett – primärt – kvinnligt perspektiv.)
• Det finns inte något sådant som ett strukturellt manshat. Det finns män och manliga problem som onekligen behöver uppmärksammas, men det handlar om individer som drabbats av ”livet”, snarare än om att samhället skulle härbärgera misandri.

Så här ser jag på det hela:

Jag förstår Charlottes frustration. Jag själv anser mig relativt neutral, eftersom jag min kritik mot radikalfeminismen till trots inte försöker hävda att männen är ”det förtryckta könet” eller att kvinnor inte kan ha större problem i vissa sammanhang. Trots det har jag vid upprepade tillfällen likställts med högerextremist, homofob och rasist – trots att jag uttryckligen motarbetar sådana strömningar.

Följaktligen beklagar jag att hon utsätts för detta bemötande, särskilt eftersom jag värdesätter de få ”genusintresserade” kvinnliga röster som de facto inte har en radikalfeministisk världsbild i botten. (Hon och One Way Communication-Hannah är kanske de två vassaste jag hittat.) Överlag vore det onekligen bättre om så många som möjligt försökte undvika brandtals-termer som ”hat!” och ”förtryck!” till de fåtal situationer där det faktiskt är befogat.

Men.

Med det sagt kan jag ändå finna det vanskligt att påstå att  ”det inte finns något manshat”. Hat är ett starkt ord, så fine, det kanske är att ta i. Men om man istället väljer att se misandri som ”mansfientlighet” eller ”bristande respekt” så ser jag det som svårt att inte erkänna förekomsten av (en strukturell) misandri.

En bra uppvärmningsövning kan kanske vara att ta del av Bashflaks lista över mediainslag under 2013, där inställningen till män hos många av dem åtminstone kan sägas vara tvivelaktig.

Också värt att notera är vad som hände när Lady Dahmer (en populär radikalfeminist i etern, läst och följd av många) häromdagen twittrade om sin inställning till 8-åriga pojkar. Artikeln hon länkade till handlade förvisso om ett rätt vidrigt beteende (sexuella trakasserier) från ett par småkillar, men ett som knappast är representativt för alla pojkar. Därför kan jag tycka att det ordagranna budskapet:

”Fy fan vad jag hatar 8-åriga pojkar!”

…knappast är befogat, utan ett ganska rejält övertramp. Reaktionen på detta? Inte ifrågasättande, utan ryggdunkar och hyllningskör. När jag kollar nu medan jag skriver har den tweeten fått 18 favoritmarkeringar, och ett antal instämmande kommentarer. Den enda som uttryckt någon invändning är jag. Att skriva att man hatar 8-åriga barn av manskön ses alltså inte som problematiskt, utan som något positivt.

Vidare ses det som socialt accepterat och medvetet att placera kollektiv skuld på män som grupp, vilket (med rätta) ses som rasism när det görs mot någon grupp grundat på etnicitet. Se bara på Johan Ehrenbergs härjningar: hans virriga teser om att alla män är medskyldiga till alla våldtäkter bemöts i det stora hela med mer hejarop än ifrågasättande, vilket är ganska talande.

Läs gärna även de två SvD-texterna ”Så blev mannen det otäcka könet” samt ”Patriarkatet gör mannen helt värdelös” som bidrar med ytterligare pusselbitar.

Lägger man samman alla dessa pusselbitar är det svårt att inte se att det finns ett utbrett och accepterat förhållningssätt där gruppen ”män” är tillåtna slagpåsar. Visst kan man hävda att detta inte är ”strukturellt” eller ”hat”, utan att det är ”livet” som drabbar individuella män. Det är givetvis ett synsätt man får ha. Dock bör de som företräder denna linje i så fall inse att de rimligen därmed också frånsäger sig rätten att säga att det finns misogyni i samhället. Slut shaming, utseendehets och hedersvåld är inte ”strukturer”, utan bara ”livet” som drabbar individuella kvinnor…

Vidare kan jag inte låta bli att faktiskt ta upp kön här. Det är inte så länge sedan debatten gick het kring huruvida män kanske bäst håller sig utanför det där med att definiera kvinnors problem, och om inte kvinnors egna tolkningar av sin situation bör äga prioritet? (Vilket låter rimligt i mina öron.) I så fall bör dock kanske män äga tolkningsföreträde kring om det finns misandri eller inte? Det är väl rimligen upplevelsen hos oss män av hur det är att vara man som är viktigast, och inte vad kvinnor anser?

Min poäng? Jag ser fortfarande inte män som det ”förtryckta könet”, och jag möter inte direkt hat i mitt privatliv på daglig basis, bara för att jag är man. Precis som de flesta av de kvinnor som bemöts illa i anonyma nätdiskussioner inte heller möts av vardagligt hat för att de är kvinnor. Ingetdera är dock belägg för att misogyni/misandri finns eller inte finns. De belägg som kan sägas finnas, påvisar dock att man antingen tvingas erkänna eller förkasta bägges existens.

Tavakoli vs Ekeroth: 1-0

Först skrev iranske flyktingen Borzoo Tavakoli ett öppet brev till SD:s Kent Ekeroth i Dagens Nyheter, där han ifrågasätter vem av de två som egentligen bidrar med vad till det svenska samhället.

Sedan berömde jag artikeln på Twitter, eftersom jag tyckte den var både välformulerad och ställde befogade frågor. Då fick jag mothugg från taggen @mittswe, som tyckte att jag i så fall även borde läsa en (anonym) replik till Tavakoli på Avpixlat.

Sagt och gjort, det gjorde jag. Här är mina synpunkter:

1. Hans artikel bygger på hans egen personliga historia med avsikten att det ska avspegla invandrargruppen som helhet. […] Oavsett vilken grupp man tittar på så kommer man kunna hitta olika typer av människor, intelligenta och mindre intelligenta, konstruktiva och destruktiva, produktiva och lata. Sverigedemokrater […] bygger sina argument på hur gruppen invandrare som helhet påverkar det svenska samhället, inte hur enskilda individer påverkar samhället.

Humorös inledning. Givetvis är Tavakoli bara en person. Ingenstans i hans artikel påstår han sig dock representera alla invandrare, han ställer bara frågan vem av honom själv och Ekeroth som bidrar bäst/mest till det svenska samhället. Vidare är denna första punkt ett tydligt fall av ”sten i glashus”, eftersom SD:s retorik bygger precis på att dra alla invandrare över en kam, när man påstår att de bidrar till kriminalitet, religiös fundamentalism och bidragssnyltande (som om detta gällde alla invandrare, och inte bara vissa individer).

2. ”Ofta, när medierna nämner ditt namn, beskrivs du som en företrädare för ‘islamofobi’.”

[…] Vad andra kallar Kent Ekeroth är irrelevant och räcker inte till för någon slags bevisning. […] Vidare så är ordet ”islamofobi” ett politiskt uttryck där man tagit begreppet fobi, som i sig endast utbildade experter kan diagnostisera en person med, en irrationell rädsla för något […]. Ett bättre uttryck är i så fall hat mot muslimer, men även detta är tveksamt beroende på hur man definierar hat.

Den första invändningen är helt korrekt. Vad andra kallar Ekeroth är inget bevis i någon sakfråga, så det köper jag.

Dock kan det vara intressant att fokusera just på det där med ”fobi” som varandes (just det) en irrationell rädsla. I den bemärkelsen är SD:s inställning till muslimer och islam en tydlig fobi, eftersom man utgår från att de värsta, mest osympatiska militanta yttringarna är representativa. Som fortbildning här rekommenderas Doug Saunders ”The Myth of the Muslim Tide”, Mohammad Fazlhashemis ”Vems Islam?” eller det här inlägget från mig.

När det sedan gäller avslutningen, så är det väl åtminstone inte helt irrelevant att tala om ”hat mot muslimer”, när Ekeroth på sin blogg inte modererar bort en kommentar av typen ”Muhammedaner är djur enligt mig och en bra Muhammedan är en död Muhammedan”?

3. ”På ren svenska betyder det att du bär ett hat mot islam.”

Det komiska i det här sammanhanget är att Borzoo nu fullkomligt krossar sig själv, omedelbart efter att ha använt ordet ”islamofobi”. Här översätter han det till ”hat mot islam”, trots att ordet fobi inte betyder hat. 

Ursäkta, är det viktigaste här semantik, eller huruvida en kommentar likt den om en att en död Muhammedan är en bra dito kan sägas påvisa fientlighet? Om det bästa ”försvaret” för Ekeroth är att diskutera detaljtolkningar av specifika termer, säger det en hel del…

4. Kommentaren om ”muhammedaner” var inte skriven av Ekeroth, ändå väljer Borzoo att strax efter hävda att uttrycket är något som ”du och din grupp” står för. […] Är det inte just den här typen av gruppbaserade generaliseringar som ligger till grund för problemet med rasism?

Som bloggägare är du i strikt mening juridiskt ansvarig för det du låter publicera, och det gäller även i viss mån underlåtenhet att moderera hatfyllda kommentarer. I sak har Tavakoli alltså rätt i att Ekeroth genom sin brist på agerande ”står för” kommentaren, i alla fall i juridisk mening.

Den avslutande meningen är för övrigt så skenhelig att jag snudd på kräks. Jag inbillar mig inte för ett ögonblick att Avpixlat-skribenten inte är medveten om att (negativ) generalisering mot grupper är den egna sajtens (och SD:s) adelsmärke.

5. ”Jag är inte muslim, och bekänner mig inte heller till någon annan religion. Trots detta räknas jag säkert till den grupp som du och dina sympatisörer karaktäriserar som djur.”

Vad nu? Kommentaren, som Ekeroth inte skrivit […] bygger på idén om att ”muhammedaner” (vilket jag antar betyder muslimer) är djur. Borzoo går sedan in och menar att han ”säkert” räknas till den gruppen, trots att han inte är muslim. Att han sedan väljer att hålla Ekeroth ansvarig för det antagandet är minst sagt underligt.

Fair enough. Den dag SD, Avpixlat och järnrörssvingande gäng med gatuligister (ibland går dessa att kombinera) slutar bemöta folk med etnisk bakgrund i muslimska länder som vore de per automatik islamister, köper jag invändningen. Jag tänker dock inte hålla andan tills det sker…

6. ”Djur i motsats till en del människor attackerar andra djur bara när de är hungriga eller när de känner sig hotade.”

Vafalls? Var har han fått detta ifrån? Det finns flertalet dokumenterade exempel på djur som ”misshandlar” andra djur, trots att de inte är en del av födan, eller konkurrerar på något sätt. Djuren tycks ha skadat det andra djuret för skojs skull, en lek. Vad bygger Borzoo sitt uttalande på?

En i sak korrekt invändning. Alla som sett en katt leka med en fångad mus kan intyga att djur kan uppvisa beteenden vi skulle klassa som ”ondskefulla” om människor uppvisat dem.

Sedan kanske vi kan sluta med ämnesflykten nu? Frågan Tavakoli ställde i sin artikel handlade ju om hans kontra Ekeroths bidrag till det svenska samhället. Om Tavakoli nu hade fel om huruvida djur kan vara onda, innebär det inte att den frågan tappar sin relevans.

7. ”Det är därför både obildat och dumt att som i ditt kommentarsfält låta djur symbolisera ondskan”

Obildat? Folk som bor i glashus. För det första så menade inte kommenteraren att muslimer var onda, utan snarare att de var dåliga och borde dö. Hur avskyvärt det uttalandet än må vara så stämmer det inte att personen tycker att det ska dö för att de skulle vara onda.

Ja, men absolut, om muslimer borde dö för att de är dåliga och inte för att de är onda så handlar det ju ABSOLUT inte längre om rasism! Låt oss för all del fokusera på den tolkningsfrågan istället för på att någon tycker att muslimer borde dö bara på grund av sin religions skull… (Dessutom sagt av någon som med säkerhet har tydliga – och, för all del, befogade – aversioner mot politisk islamism.)

8. ”Tyvärr har det blivit svårare för mig att göra en detaljerad jämförelse. Du raderade ju en mängd information i din blogg efter den senaste polisanmälan.”

Här kritiserar Borzoo alltså Ekeroth för att han raderat olämpliga kommentarer, samtidigt som han tidigare i artikeln kritiserar Ekeroth för att han låtit kommentarer ligga kvar. Borzoo, kan du inte åtminstone anstränga dig en smula för att vara konsekvent?

Så ifall Ekeroth tagit bort andra kommentarer är det plötsligt okej att han lämnade kvar ”god Muhammedan = död Muhammedan”? Intressant. Vidare handlar Tavakolis kommentar om det faktum att Ekeroth uppvisat en viss vana att ta bort egna blogginlägg han hamnar i blåsväder över, och inte bara andras kommentarer, vilket liksom är av viss relevans här.

9. Sedan gör Borzoo en detaljerad genomgång av Ekeroths förflutna. Felet med detta är att han tidigare i artikeln menar att Ekeroth representerar en grupp, jag antar att han syftar på Sverigedemokrater, men går i stället in på Ekeroth som person. Om Ekeroth är produktiv eller inte är som vi redan konstaterat irrelevant för huruvida hans argumentation håller eller inte.

Kan delvis se en poäng i detta resonemang, eftersom individer som regel bör bemötas som individer. Samtidigt är Ekeroth officiellt en representant för SD, givet att han är riksdagsledamot för partiet. Det faktum att han offentligt i sin roll som SD-politiker gett uttryck för precis samma slags åsikter som Tavakoli tar upp, ger en viss rimlighet åt Tavakolis upplägg.

Vidare är Ekeroths ”produktivitet” visst relevant för trovärdigheten i hans argumentation. Han (och SD) målar ju upp invandrare som ett problem eftersom de är ”improduktiva”, trots att det uppenbarligen inte gäller samtliga individer i gruppen, och svenskar som bättre eftersom de är ”produktiva” – vilket uppenbarligen inte heller gäller alla individer i gruppen. Ekeroth själv, till exempel, framstår knappast som en ”god svensk” i jämförelse med Tavakoli…

Sist men inte minst beskriver Borzoo sin oro för att ha Ekeroth i Sveriges riksdag. Men vet du vad Borzoo, jag är orolig över att ha dig i riksdagen. Det faktum att du skriver en artikel till en av landets största tidningar, utan att ens bemöda dig med att ha en konsekvent och rationell argumentation, att du begår grova argumentationsfel och inte ens tycks inse hur mycket du förlöjligat dig själv inför svenska folket med ditt dravel, det skrämmer mig. 

Okej, nu har jag hållit mig ganska länge, men nu går det inte längre. Sluta förminska Tavakoli med billiga härskartekniker. Skall det refereras till ”Barzoo” bör det rimligen även refereras till ”Kent”. Förtjänar Ekeroth att tilltalas med efternamn gör Tavakoli det med.

När det sedan gäller det där med ”grova argumentationsfel”, ”förlöjliga sig själv” och ”dravel”, så tillåter jag mig själv att dra på smilbanden. Låt oss se vilka misstag Tavakoli samt hans kritiker gör i sina respektive artiklar:

TAVAKOLI

• Använt vad andra säger om Ekeroth som delbelägg för sin tes, trots att andras åsikter inte är ett hållbart bevis.
• Felaktigen hävdat att djur inte kan uppvisa ”ondskefullt” beteende.

AVPIXLAT

• Argumenterat emot halmgubben att Tavakoli skulle anse sig representativ för kollektivet ”invandrare”, trots att han inte någonstans skriver något sådant.
• Diskuterat den exakta innebörden av ordet fobi (och dessutom lyckats missa poängen även där) som en flykt från ämnet ”är det okej att säga att en död Muhammedan är en bra Muhammedan?”.
• Konstant undvikit den grundläggande frågan: kan Ekeroth verkligen kalla sig själv en bättre svensk än Tavakoli?
• ”Missförstått” vilken typ av raderingar på Ekeroths blogg Tavakoli kritiserar honom för.
• Hävdat att kopplingar mellan Ekeroths människosyn och SD:s inte är relevanta – trots att Ekeroth är riksdagsledamot för partiet.
• Förminskat Tavakoli genom att genomgående referera till honom med förnamn, Barzoo, men Ekeroth med efternamn.
• Hävdat att om Ekeroth åtminstone tagit bort några hatkommentarer, är det okej om han lämnar kvar andra.
• Påstått att det är av större vikt att Tavakoli missuppfattat huruvida någon tycker att muslimer borde dö för att de är ”onda” eller ”dåliga”, än att någon skriver sådana saker överhuvudtaget.
• Anklagat Tavakoli för ”grova argumentationsfel”, trots att den egna texten mest argumenterar mot halmgubbar, och dessutom inte särskilt effektivt.

Nej, slutsatsen står tämligen uppenbar:

Någon riktigt hållbar grund för att klanka ner på Tavakoli – och försvara Ekeroth –  finns inte. Ja, om man nu inte anser att det simpla faktum att den förre är född i Iran, och den senare i Sverige, är det som bör avgöra vad det de säger och gör är värt, förstås.

Fast då är det å andra sidan rasism.