Posts filed under ‘Kultur & Media’

Yta före innehåll?

Jag har fram tills nu valt att här på bloggen inte kommentera Belinda Olssons ”Fittstim”-program på SVT, delvis eftersom så många andra redan gjort det med både glöd och finess, delvis eftersom jag egentligen inte har så starka åsikter om det.

I korthet, för den som ändå undrar vad jag tycker: inget särskilt djuplodande program, men det bör rimligen vara okej för Belinda att göra ett program om sin personliga syn på saken. Den eviga jakten på Uffe var smått irriterande. Reaktionerna på programserien det mest intressanta; både det oförsonliga hatet mot Pär Ström och känsligheten inför kritik mot feminismen som samtida företeelse.

Det är lite kring den sista punkten jag idag tänkte återanknyta. Att ställa frågan ”har feminismen gått för långt / överstyr?” är lite som att fråga ”är det globala vädret vackert idag?” – det är en fråga som har, och kommer att få, många olika svar. Jag kan förvisso förstå frustrationen hos de som menar att Olssons program var för ytligt, och att det blundade för viktigare sakfrågor än hendagis och Femen-aktivism. Det finns många som kallar sig feminister och som utför bra, politiskt sakarbete.

Å andra sidan undrar jag om inte en faktor bakom all irritation mot programmet är att det faktiskt träffade en del ömma punkter: det finns uppenbart misandriska grenar / aktörer, det finns de som hycklar när de från uppburna mediepositioner klagar över ”maktlöshet”, och det finns de som nyttjar feminism som ett medel för walk over. Om man kallar sig feminist tillhör man ”de goda”, och bör därmed ges tolkningsföreträde vad frågan än gäller.

För att koka ner det hela: ”feminism” har börjat bli en etikett på ”rätt” åsikter, oavsett vad dessa är; ett sätt att avfärda kritik(er). Jag tänkte illustrera detta med ett aktuellt meningsutbyte från Twitter. Det är lååångt, men jag tar med de viktigaste bitarna (och försöker ge en så rättvisande bild som möjligt av diskussionen).

Det hela började med att jag ställde en fråga som var genuint nyfiken, och inte avsedd som provokation:

Etiketter vs handlingar 1

Risman ansåg att detta lät som en post-patriarkal värld, och jag kontrade på att det snarare borde ses som en post-feministisk, eftersom han här och nu uppenbarligen ser etiketten som viktig.

Detta verkade irritera Risman, som antydde att jag genom min fråga förhöll mig accepterande gentemot eventuell lönediskriminering och sexuellt våld. Jag var tydligen ”en del av problemet”.

Etiketter vs handlingar 2

Här blev jag i ärlighetens namn lite härsken, och påpekade att ifall han på allvar menar att det är av större vikt att jag inte kallar mig feminist, än att jag försöker leva jämställt med min partner, är en aktiv och närvarande pappa, aktivt promotar kunniga kvinnliga kollegor och säger ifrån inför sexism, homofobi och rasism, är han antingen en posör eller har otur när han tänker. (Förlåt, det var onödigt!)

Diskussionen gick sedan i cirkel ett tag, när han först påpekade att feminism för honom är konkret handling och inte en etikett, men sedan framhärdade i att min fråga var irrelevant. Jag höll inte med, utan menade att det rimligen bör gå att vara trovärdig som hygglig människa även utan epitetet.

Reaktionen jag då fick var symtomatisk för det jag vill peka på med det här inlägget. Svaret var ”nej” – om man inte kallar sig feminist har man tydligen en aktiv skuld i att bibehålla förtryck:

Etiketter vs handlingar 4

Jag var här ärlig med att jag såg detta som skrämmande, eftersom det i min värld alltid är viktigare hur man faktiskt agerar än vad man väljer att kalla doktrinen för sitt agerande. Vidare har jag svårt att se hur vad man kallar sig hjälper till att problematisera någonting alls? Polismästare Göran Lindberg kallade sig feminist, men jag tvivlar på att Risman skulle se honom som en bättre fanbärare för jämställdheten än mig…

Etiketter vs handlingar 5

…men det hindrar inte Risman från att kalla mig korkad, eftersom jag inte köper att etiketten ”feminist” skulle vara nödvändig för att ses som en juste människa.

Det här är vad jag tänker: en rörelse med öppenhet för självkritik, och med faktiska, konkreta mål avseende samhällsförändring, skulle inte tycka att det var korkat att sätta agerande framför etiketter. Endast en rörelse där epitetet är ett självändamål, där den egna doktrinen ses som ”den goda sidan” vilket renderar diskussion och idéutbyte överflödigt, skulle bemöta mig som Risman gör.

Visst, han är bara en person, men med handen på hjärtat – är han den enda du vet som resonerar så? Själv har jag dessvärre stött på många, och det oroar mig. Vi kommer nämligen inte att få ett jämställt samhälle bara för att 100% kallar sig feminister, utan när alla respekterar andras unika värde, självbestämmanderätt och individualitet.

Följaktligen vore det nog hälsosamt om fler självutnämnda feminister fokuserade på sakfrågor än på grupptillhörighet, hur varmt ”intersektionalitet” än ligger dem om hjärtat. I så fall skulle man rimligen också bygga en rörelse som pallade lite interkritik av Fittstim-programmets kaliber…

februari 3, 2014 at 09:04 8 kommentarer

The Invisible Man

Först skrev Sveriges Kvinnolobby en artikel där man anklagade KappAhls ”50 Shades of Grey”-reklamkampanj för att vara sexistisk. Sedan kontrade Hanna Marie Björklund (C) med att kritiken byggde på undermålig förståelse av vad BDSM handlar om. SKL köpte dock inte dessa motargument, utan publicerade igår en ny artikel som understryker att det handlar om sexism och inte om sexuell preferens.

Så här skriver de:

KappAhls kampanj är bara en i mängden reklam som uppvisar en stereotyp bild av kvinnor.  Kvinnokroppen exploateras gång på gång för att sälja produkter, för att företagen ska tjäna pengar på kvinnors underordning. Att se reklamens sexualiserade och avklädda kvinnokroppar har blivit en naturlig del av vår vardag. Särskilt julen har blivit synonym med halvnakna kvinnokroppar i det offentliga rummet.

Det bidrar till utseendehets, kroppsfixering och psykisk ohälsa hos framför allt flickor och unga kvinnor. I en undersökning som Sveriges Kvinnolobby gjort uppgav nio av tio av de kvinnliga respondenterna att reklam fått dem att må dåligt över sitt utseende eller sin vikt. Det är ett folkhälsoproblem.

Jag har ett par reflektioner. Den första är att jag kan hålla med SKL om att reklam ofta innehåller en tämligen poänglös sexualisering av kvinnor. Kanske inte så mycket ifråga om just underklädesreklam, eftersom själva säljfaktorn där trots allt oftast är ”sexighet”. Dock i fråga om reklam för andra produkter, där naken hud för ofta används som säljknep helt utan relevanta kopplingar till produkten ifråga.

Nästa reflektion är att när SKL eller andra kvinnor ifrågasätter reklamens ”kvinnoideal” ses det som en befogad kamp mot sexism. När män gör det, är det tydligen ännu ett uttryck för patriarkalt förtryck.

Visst, jag kan förstå skillnaden mellan att kommentera vilket ideal som skall visas, och på att vara tvungen att sätta upp ideal överhuvudtaget, men visst finns det väl ändå en viss skenhelighet här? SKL verkar ju t.ex. ganska tydliga med att kvinnlig undergivenhet som en del av BDSM är ”fel”, vilket i mina ögon är att tala om för kvinnor hur de skall vara för att vara ”rätt”. Same shit, men tydligen olika acceptans beroende på könet på avsändaren…

Den tredje och sista reflektionen är att män och mansframställningar i reklam liksom är en icke-fråga. Hur ofta problematiseras den sidan av myntet?

Förtydligande: Två fel gör inte ett rätt, och jag menar alltså INTE att man skall låta bli att ifrågasätta/kritisera otillbörlig sexualisering av kvinnor i reklam, bara för att även män kan framställas på olyckliga sätt. Are we clear?

Så här då… Manskroppen används inte alls lika ofta på ett omotiverat sätt, det är jag med på. De gånger en ”naken” manskropp syns i bild är det oftast i samband med reklam för kroppsvård av något slag, vilket åtminstone kan sägas ha en viss koppling. Samtidigt är det knappast som om de kroppar som visas upp är ”genomsnittliga” eller ”normala” i nämnvärd utsträckning. Det är skulpturerade bröstmuskler, magrutor och V-formade överkroppar som gäller, och det på ett sätt som väldigt få Average Joes lär känna igen sig i.

Dolce & Gabbana commercial

Problematiken är dock snarare större när kläderna stannar på. I reklam finns det då nämligen främst två typer: The High Performer och The Hopeless Sap.

Antingen så är han en lyckad karriärist, med dyra klockor och kostymer, och en fenomenal förmåga att alltid vara vass, vaken och konkurrenskraftig, eller så är han en hopplöst klumpig och trögfattad drummel som behöver en kvinnas stöttande hand för att inte haverera. (Normalt återfinns den förra typen i reklam som riktar sig till män, och den senare i reklam som riktar sig till kvinnor.)

Oavsett vilket är bägge stereotyper som knappast är rättvisa mot ”medelmannen”. Den hopplöse klanten behöver kanske inte kommenteras så mycket, mer än att det vore intressant att se reaktionerna ifall någon reklammakare försökte sig på att framställa kvinnor som handlingsförlamade, veliga våp på motsvarande sätt. (Nej, jag säger I-N-T-E att det aldrig händer – bara att det inte passerar lika okritiserat.)

När det gäller den högpresterande alfahannen skulle man kanske kunna kommentera den idealbilden med SKL:s egna ord, bara lätt anpassade:

Den manliga prestationen exploateras gång på gång för att sälja produkter, för att företagen ska tjäna pengar på mäns inbördes tävlan och offervilja. Att se reklamens avpersonifierade ”presterare” har blivit en naturlig del av vår vardag. Det bidrar till prestationsångest, karriärfixering och psykisk ohälsa hos framför allt pojkar och unga män. 

McConaughey in Dolce & Gabbana commercial

Jag tänkte runda av med att återigen slå in (vad som åtminstone borde vara) den öppna dörren, eftersom åtminstone någon tyvärr lär vilja misstolka:

Vad jag vill ha sagt med det här inlägget är alltså INTE att säga att sexistiska/stereotypa kvinnoframställningar i reklam inte förekommer, eller att sådana inte bör motarbetas. Inte heller säger jag att män framställs sämre och/eller mer orättvist i reklam än vad kvinnor gör.

Vad jag däremot VILL ha sagt är att det diskuteras flitigt och ofta kring hur kvinnor framställs i reklam, medan det däremot är förvånansvärt tyst kring hur män framställs . Det verkar lite som att bara för att männen i reklamen oftare får behålla kläderna på, skall det tolkas som att dessa framställningar inte kan vara lika stereotypa, ideal-hetsande eller skadliga.

Det tycker jag är en brist i jämställdhetsdiskussionen.

november 29, 2013 at 15:08 7 kommentarer

”Wigga, please…”

Den gångna fredagens ledarkrönika i Smålandsposten är en logisk kullerbytta med tämligen högt underhållningsvärde, om än dock samtidigt lite sorglig i sin missriktade ambition att vara konstruktiv.

Carte blanche för gangsterkulturen” är titeln på texten, som handlar om den av SMP upplevda vikten av att problematisera världsbilden hos vissa musikgenres. Tesen hängs upp på följande spik: även ifall allas aktuelle favoritantagonist Greger von Sivers gick för långt när han nekade vissa elever tillträde till sin skola…

”…[borde fler ledare inom skolan] intressera sig för musikens värdeskapande och socialt sammanhållande roll”.

Specifikt hiphopen (SMP:s val av definition) får sig en känga:

Hip hopens rötter förgrenar sig rakt in i den amerikanska black power-rörelsen, vilket inte sällan återspeglas i en lyrik som utgår från det svarta som norm i kamp med det vita. Skolchefens referens till Stockholmsförorten Tensta är inte gripen ur luften. Grundkomponenterna i hip hopen är maktordning och utanförskap.

Till dess försvar kan man säga att den medvetandegör klassperspektiv och diskriminering. Men på samma gång förstärker den och fördjupar konflikter man i alla andra sammanhang strävar efter att överkomma, som via skolans demokratiska uppdrag och fostran. Man kan säga mycket om hip hopens inneboende väsen, men inte att den strävar efter ett samhälleligt ”vi”. 

Var skall vi börja? Låt mig för all del ge SMP det att det absolut går att problematisera de värderingar som uttrycks i vissa konstformer. Jag ser det inte som meningslöst att diskutera den kvinnosyn som det ofta ges uttryck för i vissa rap-videos, precis som det inte är meningslöst att diskutera den mans- och människosyn det ges uttryck för i vissa av Skabbteaterns filmsnuttar.

Jag är villig att ge dem ytterligare en (sista) poäng: som kulturskapare kommer man undan med mer ifall ens eventuella ilska riktas mot t.ex. västvärld, kapitalism, vit hud och manlighet, än mot korresponderande ”motpoler”. Det finns en större acceptans för färgad rasism mot vita än tvärtom. (Visserligen går det med visst fog att argumentera för att det är förståeligt, givet vem slavskeppen tillhörde…)

Sedan då? Tja, det där med ett ”samhälleligt vi”, och en kultur som förenar oss alla, en ju en fin gammal nationalsocialistisk tanke… Inte så att jag menar att SMP-redaktionen är smygnazister, men kanske kunde man hoppas att ”alla är/gillar lika”-tänket hade fått dö i frid vid det här laget?

Vad finns det – egentligen – för egenvärde i en ”sammanhållande” kultur?

Nedräkning till dess att första arga SD:aren dyker upp och försöker slå mig i huvudet med något slags uppfattning om ”svenskheten”: tre, två, ett…

Nej, men på riktigt? Vad är det som säger att inte de boende i Tensta (för att spinna vidare på SMP:s exempel) inte har både behov och behållning av andra kulturyttringar är de som bor på Lidingö? Och, om så vore fallet, vad är det som säger att det i så fall är fel? Varför skulle individer av olika bakgrund, med olika erfarenheter och preferenser i övrigt, behöva lyssna på samma slags musik? Det viktiga är väl i vilken utsträckning man lever upp till det samhälleliga kontraktet och de etablerade, gemensamma värderingarna, i verkligheten utanför hörlurarna?

MardukSMP:s ledare verkar mena att eventuella stridsförklaringar i musiken riskerar att leda till verklig, utagerad fientlighet. En tes som, minst sagt, känns tveksam. Tillåt mig att exemplifiera med en genre som låter oss komma bort från den minerade dikotomin ”vit/icke-vit”: hårdrocken.

Ända sedan Sievert Öholms moralpanik kring W.A.S.P. har hårdrocken och dess flirt med djävulen fått klä skott för i princip varje icke-önskvärd samhällsföreteelse man kan tänka sig. (Ibland låter det på argumentationen som om det vore fullt möjligt att även torkan på Afrikas Horn är Marduks fel…)

Here’s the twist:

Hårdrocken är idag en mainstream-genre, precis som gangsta rap. Massvis med ungdomar lyssnar på även den mest satanistiskt influerade black metal. Ett extremt litet fåtal individer spårar ur, och bränner ner en kyrka. Den stora massan är dock mer sannolik att tillbringa tid med sin mormor på ålderdomshemmet, än med att fumla med tändvätska bakom Domkyrkan.

På samma vis är det knappast en nämnvärt stor del av de som lyssnar på (t.o.m. den mest extrema) gangsta rap som någonsin skjuter en polis, våldtar en kvinna eller langar knark. Att tro att en ”färgad” musikstil skulle leda till större reella problem än andra kulturyttringar, är ett dubbelfel. Dels är det ett utslag av grundlös moralpanik, och dels är det i grund och botten en smula rasistiskt.

”[Fler] ledare inom skolan borde intressera sig för musikens värdeskapande och socialt sammanhållande roll.”

Nej. Att fånga upp elever som de facto uppvisar våldsamma, uppviglande, rasistiska eller sexistiska attityder och beteenden är önskvärt. Att ”åsiktsregistrera” vilka elever som lyssnar på Tupac Shakur, Brahms, Darkthrone, Ultima Thule eller Bob Marley är det inte.

* * * * *

PS. Ja, inläggsrubriken är ironiskt menad…

november 4, 2013 at 15:32 3 kommentarer

Äldre inlägg


Som Peter Steele formulerade det: "Don't mistake lack of talent for genious". Den här bloggen lämnar inga kvalitetsgarantier...

Något intressant att säga till mig personligen? Maila mig!

Logga in

Senaste inläggen

@Certatio_WP

Fel: Twitter svarade inte. Vänta några minuter och uppdatera den här sidan.

Kategorier

Arkiverat

"I am always ready to learn, although I do not always like being taught."
- WINSTON CHURCHILL

"Two things are infinite: the universe and human stupidity, and I'm not sure about the former."
- ALBERT EINSTEIN

"The trouble with having an open mind, of course, is that people will insist on coming along and trying to put things in it."
- TERRY PRATCHETT

"However beautiful the strategy, you should occasionally look at the results."
- WINSTON CHURCHILL

"Human beings, who are almost unique in having the ability to learn from the experience of others, are also remarkable for their apparent disinclination to do so."
- DOUGLAS ADAMS

"The infliction of cruelty with a good conscience is a delight to moralists - that is why they invented Hell."
- BERTRAND RUSSELL

"You have enemies? Good. That means you've stood up for something, sometime in your life."
- WINSTON CHURCHILL

"All generalizations are false, including this one."
- MARK TWAIN

"The presence of those seeking the truth is infinitely to be preferred to the presence of those who think they've found it."
- TERRY PRATCHETT

"If you have ten thousand regulations you destroy all respect for the law."
- WINSTON CHURCHILL

"In the beginning the Universe was created. This has made a lot of people very angry and has been widely regarded as a bad move."
- DOUGLAS ADAMS

"Everything that every individual has ever done in all of human history establishes the minimum boundary of the possible. The maximum, if any, is completely unknown."
- JOHN TOOBY

Publiksiffra

  • 83,779