Ehrenberg och den feministiska blindheten

I detta inlägg tänkte jag återkomma till högaktuelle Johan Ehrenberg, som träget fortsätter att sprida mansförakt efter bästa förmåga. Nu är det i och för sig flera som redan skrivit om honom, och gjort det bra, som till exempel Bashflak samt Erik och Teo på Genusdebatten. Jag vill här ändå lägga fram en reflektion.

Det handlar om blindheten så många visar inför exakt vad det är i Ehrenbergs agerande som gör honom så populär hos (framför allt) kvinnor. Det kan nämligen verka som om han talar till män, men det gör han inte. Han talar om män, men till kvinnor. Ehrenberg ger andra män en uppsträckning, och talar om hur de borde göra för att vara lika fina och upplysta som han.

Dessutom använder han fulknepet att först framlägga sina misandriska påhopp, och  sedan lägga till ”de som protesterar vill bara skydda sin förtryckande maktposition”. Detta leder till ett damned if you do, damned if you don’t. Antingen håller vi övriga män käften, och låter Ehrenbergs misandri stå oemotsagd (och därmed godtagen) eller så protesterar vi, vilket då (enligt honom) bevisar hans skruvade teser.

Lika elegant som diaboliskt, eller hur? Om det någonsin har funnits ett beteende som kan karaktäriseras som ”macho-manligt, patriarkalt förtryckarbeteende”, så är det exakt det Ehrenberg uppvisar. Han rider in som en riddare i skinande rustning, och försöker dominera andra män för att vinna gillande från kvinnor,  istället för att tro kvinnorna tillräckligt kapabla att föra sin egen talan.

…och vad gör då alla de radikalfeminister som normalt brukar framhålla vikten av att dekonstruera den klassiska, ”destruktiva” manligheten och dess macho-ideal? Fördömer de Ehrenberg för att han nöter på i dessa invanda hjulspår?

Nope.

Istället rättar de in sig i ett beundrande led, en hyllningskör som förtjust kvittrar om hans förträfflighet. Jag har sett bokstavligt talat noll uttalat feministiska skribenter/kommentatorer som påpekat att hans beteende är exakt det de annars så ofta kritiserar – när det beteendet inte springer deras ärenden… Övertygelser och principer är tydligen flexibla.

”Men vänta lite nu”, säger du kanske, och vill ställa följande två kontrollfrågor till mig:

1. Hur vet du, Certatio, att Ehrenberg verkligen riktar sig till kvinnor, och inte till andra män?

Tja, han är man, eller hur? Om han inte växt upp på en annan planet, har han nog åtminstone ett visst hum om hur (många) män (som regel) fungerar. Att ge sig på att offentligt örfila män på det där viset, och därtill på falska grunder, kommer aldrig att vinna över särskilt många män till Saken^TM, och det begriper Ehrenberg.

Hade han på allvar velat påverka män, hade han istället för känslomässigt inriktade, egentligen innehållslösa argument  (”män är dåliga, punkt”) försökt lägga fram rationella argument för hur män tjänar på ett mer jämställt samhälle (och det finns ju faktiskt sådana att tillgå). Han väljer att utmana, inte försöka övertyga, och det finns ett bra ord för det: tuppfäktning. Och för vem/vilka är det tupparna fäktas…?

2. Är det säkert att du inte bara är avundsjuk på uppmärksamheten Ehrenberg får från kvinnor, Certatio? Ägnar inte du dig också åt macho-beteende nu, när du försöker påvisa hans brister?

Tja, jag ger dig delvis en poäng. Visst finns det ett element av tävlan här; när Ehrenberg tror sig kunna dominera mig med sin falska logik, taggar jag till. En kastad handske är förvisso inte helt utan frestelse…

Vidare är det klart att jag som hetero-man inte är immun för kvinnlig uppskattning, så i den bemärkelsen är vi väl lika, Ehrenberg och jag. Skillnaden är att jag inte skriver mina texter för att vinna kvinnligt gillande (i så fall hade jag ju enklast stämt in i hans hyllningskör) utan för att jag styrs av mina övertygelser kring vad som är rätt ock riktigt.

Jag tycker rasism är fel, och opponerar mig mot dess yttringar. Detsamma gäller homfobi, misogyni – och misandri. Att sätta mig upp mot Ehrenbergs mansfientliga drapor är enligt mig att stå upp för humanism, och om detta sedan gör att jag kommer sist i något slags popularitetstävlan är det faktiskt fullständigt skit samma.

Ehrenberg, däremot, framstår för varje text han publicerar mer och mer som en populistisk, inställsam, intellektuellt ohederlig pajas. Att han därtill lyckas dupera feminister till att hylla ett klassiskt macho-beteende, får mig att fundera över vilket som vore rimligast – att skratta eller gråta…?

PS. Rätt svar är ”ingetdera” – det rimliga är att fortsätta sätta fingret på bristerna i Ehrenbergs resonemang, och aktivt agera för att få till stånd ett mindre mansfientligt diskussionsklimat.