Barn gillar artister av ”fel” kön…

Metro skriver om hur bara vart sjunde barn har en kvinnlig ”idol” när det gäller pop- och rockartister, medan 6/7 istället har en manlig artist som främsta objekt för beundran.

Följaktligen anser Metro det befogat att svänga sig med citationstecken kring ”jämställdhetens” Sverige, för det ser vi ju här att vi inte alls är jämställda, nudge, nudge… Uppenbarligen borde barnen ha en 50/50-könsfördelning av sina idoler, annars är det ett samhällsproblem.

Att utbudet inte är 50/50 spelar tydligen ingen roll. Studiefrämjandet konstaterar:

Trots det råder en kraftig underrepresentation av tjejer/kvinnor i replokalerna. Endast cirka 18 000 av de 76 000 deltagarna i musikverksamheten är tjejer/kvinnor.

Lägg därtill att knappa 20% av STIM:s 71 291 medlemmar är kvinnor, och drygt 80% är män. Då framstår det inte längre som lika underligt med en övervikt manliga idoler (särskilt inte om man väger in evolutionspsykologins påverkan, vilket jag skall återkomma till). Hanna Rothelius, sponsoransvarig på jämställdhetsarbetande Popkollo, har dock ett alternativt svar på varför barnen tycker ”fel”:

– I allmänhet så är de manliga egenskaperna värda mer än de kvinnliga. Det förklarar varför inte killar har tjejer som idoler, det anses inte vara lika tufft. Jag tror också att det kan vara så att det åläggs på tjejer att de ska dyrka killar, säger hon.

Den första meningen i sig skulle vara värd ett lååångt inlägg i sig bara den, givet bevisbördan för att göra ett sådant påstående, men det tar vi inte här och nu.

Mening nummer två har förmodligen en viss sanningshalt, för jag misstänker att det som 12-årig kille ger mer cred bland killkompisarna att gilla Slipknot än Anna Ternheim. Samtidigt handlar det kanske inte så mycket om kön som om allmän framtoning – ett Slipknot bestående av lika arga, lika teatraliska tjejer hade nog klarat sig rätt bra i ungdomsopinionen de med…

Den avslutande meningen är tillbaka på nonsensrutan, eftersom det inte ”åläggs” tjejer någonting alls i detta avseende. Jag säger inte att könsrollerna på det evolutionspsykologiska planet är 100% biologiskt definierade, utan visst spelar säkert socialisering en viss roll. Det faktum att män/killar generellt är mer intresserade av estetiskt tilltalande individer av motsatt kön, medan kvinnor/tjejer generellt är mer intresserade av högpresterande individer av motsatt kön, är dock inte något som ”åläggs” vare sig män eller kvinnor.

The Runaways – frickin’ good rock ‘n’ roll!

Det kan absolut finnas mycket att vinna för båda könen på att luckra upp dessa preferenser, så kvinnor slipper känna lika stor utseendepress, och män lika stor prestationsbörda, men det finns ingen underliggande, mäktig och mystisk konspiration. Det är evolutionspsykologi, punkt.

Följaktligen är det heller inte konstigt att fler killar än tjejer harvar i replokalen, och att fler tjejer än killar modebloggar. Att bli rockstjärna är helt enkelt mer förenligt med framgång i det naturliga urvalet för män än för kvinnor. För att formulera det lite vasst: Fula men världsberömda manliga musiker får fler kvinnliga groupies, än fula men världsberömda kvinnliga musiker får manliga groupies.

För egen del tror jag att kvinnor kan vara precis lika duktiga musiker eller uppseendeväckande rockstjärnor som män. Janis Joplin, Joan Jett, Suzi Quatro, Debbie Harry, Skin, Courtney Love, Doro och Pink är bara några få lysande exempel på det.

Inte heller har jag något emot festivaler, musiksamfund eller andra som vill bedriva sin privata verksamhet utifrån perspektivet att 50/50 är prio 1. Om det finns ekonomisk bärkraft i det, så varsågoda. Det är helt okej att vilja boka en festival med hälften kvinnliga artister.

Grejen är bara den att det även är (lika) okej att boka en majoritet artister av ett givet kön, särskilt om utbudet av artister av det ena könet är klart större än det andra. Det är inte ”fel” att ha manliga idoler, lika lite som det vore ”fel” att ha kvinnliga. Barnen i Metro-artikeln borde få gilla vilka idoler de vill.

Jag håller med om att det vore positivt med bredare könsroller, och mindre krav på pojkar att leva upp till ”machoförväntingar”, så att tröskeln för att gilla (upplevt) ”tjejiga” artister vore lägre. Samtidigt är den enskilt viktigaste faktorn för de som verkligen vill få till stånd en förändring inte social ingenjörskonst, utan att fler tjejer faktiskt börjar repa, kompa, turnera och kämpa för sina musikkarriärer. Emma Finnkvist, tidigare ansvarig för (nu konkursförsatta) Arvikafestivalen, har nämligen fel när hon konstaterar:

För det första bor det 50 procent män och 50 procent kvinnor på den här jorden. För mig är det självklart att vi alla ska få chansen att synas och höras exakt lika mycket. 

Hur mycket man får synas och höras står nämligen i korrelation till hur mycket man engagerar sig i – och hur mycket man offrar för – området där man vill få synas. När lika många kvinnor som män väljer att verka som musiker, löser sig nog mycket av idolbiten med…