Är det okej om jag säger emot, även om jag inte känner mig kränkt?

Sitter och lyssnar på en podcast av P3:s PP3 från i förmiddags. Lo Kauppi är gäst (hennes del av programmet inleds efter dryga 40 minuter av versionen utan musik) och pratar om sin teateruppsättning av ”Kränkta Vita Män”.

Jag ler lite snett när jag hör Kauppi konstatera att hon verkligen inte kan hitta något manshat i samhället, trots att hon har letat överallt. Det verkar inte bättre än att det helt enkelt är vi män som är överkänsliga, och överreagerar när våra privilegier som överordnade hotas.  Hon förklarar vår inställning: ”Om man är oskuld när man är 30 är det feministernas och invandrarnas fel, liksom”.

Mmm, bra där, Kauppi. Antag att ett sådant förminskande och nedlåtande uttalande om män som inte köper den radikalfeministiska ideologin inte kan sägas motsvara den där svårfunna misandrin. Då är det väl heller inte ett utslag av misogyni, när diverse ärkepuckon konstaterar saker som att ”kvinnosakskvinnor är bara bittra för att ingen vill ha dem; hade de bara fått lite kuk hade de nog mjuknat”…?

Någon kanske borde hjälpa Kauppi med hennes letande, och ge henne en spegel. Det torde hjälpa.

Hon fortsätter med att konstatera att ”jämställdister” tydligen inte betyder det som begreppets myntare, Pär Ström, menar: folk som är för lika rättigheter och skyldigheter mellan könen, men utan att köpa teorin om könsmaktordningen. Istället betyder detta enligt Kauppi folk som anser att män är det förtryckta könet, vilket enligt henne är ”rörande” – återigen en ganska uppenbart nedlåtande ton. Trots att jag håller med om att män inte har det sämre än kvinnor (könen har i Sverige av idag olika, men ganska jämnsvåra, utmaningar) har jag svårt att se hur nedlåtenhet skulle vara ett bra verktyg för att minska polarisering.

Ett argument för mäns påstådda underläge som tydligen framförts av ”jämställdister”, är att BRÅ under statistiken för misshandel enbart har underrubrikerna ”våld mot kvinnor” och ”våld mot barn”. Kauppi och programledarna är rörande eniga om att det nu faktiskt inte är något konstigt med det, eftersom våld mot män ju utövas av andra män, och att män därför får skylla sig själva om de nu inte vill ändra på den våldsamma, skadliga mansrollen.

Att detta sedan inte har nämnvärt mycket med verkligheten att göra verkar inte bekomma någon av dem. Ja, det mesta av våldet mot män utdelas av andra män, men det mesta våldet mot kvinnor utdelas å andra sidan även det av andra kvinnor (med krogmisshandel som den vanligaste enskilda typen) och våldet mot barn är tämligen jämt könsfördelat. Mödrar är något vanligare som barnmisshandlare än fäder, men tillbringar å andra sidan klart mer tid med barnen, vilket inte ger stöd för några teorier om att kvinnor skulle vara våldsammare.

Oavsett vilket finns det inget i de verkliga siffrorna i sig som ger fog för BRÅ:s indelning, som osynliggör män som offer och målar upp dem som förövare. Istället är det klart mer sannolikt att denna uppdelning bygger på att samhället har en större acceptans inför våld mot män. Jag antar att dock Kauppi helt enkelt inte vill blanda in något så ovidkommande som verkliga fakta i diskussionen, eftersom det riskerar att störa hennes svartvita dikotomi med män som förövare och kvinnor som offer. Fair enough; vi har ju religionsfrihet i det här landet, så det är naturligtvis helt tillåtet att tro på saker utan belägg…

Hon fortsätter med det nuförtiden obligatoriska Lex Breivik, och konstaterar att hans manifest nämner feminism som ett problem över 100 gånger, vilket får henne att undra varför ”dom” känner sig så hotade. Nu undrar jag om hon här menar att Breivik har multipla personligheter, eller om ”dom” avser ”män i allmänhet”? Om fallet är det senare, undrar jag i så fall om hon verkligen inte har några samvetsbetänkligheter kring att jämställa Kalle Medelsvensson med ett monster som Breivik?

Som en parentes kan det kanske också nämnas att Kauppi säger sig se Breiviks manifest som ”en guldgruva”, vilket väl är kul för henne. Det vore ju synd om hans galenskaper skulle ha lett till att han mördade alla dessa ungdomar förgäves. Nu har ju i alla fall Kauppi haft nytta av det. What goes around…

Nästa obligatoriska punkt på checklistan är att likställa antifeminism med kvinnohat, och sedan bunta ihop detta med homohat och invandrarhat. Enligt Kauppi är det tydligen inte möjligt att motsätta sig tesen om könsmaktordningen utan att vara fullfjädrad högerextremist. Innebär detta i så fall att alla bögar är radikalfeminister, eller att om de nu inte är det därmed är självhatare? Intressant.

Mot slutet av sändningen konstaterar Kauppi att det inte är orättvist att på det vis ”Vita Kränkta Män” gör driva med män på ett kollektiviserande vis. Även om ingen vit man kan välja bort just de attributen, kan de ju ändå välja att inte vara kränkta. Det är ju onekligen en smått lysande logik. I så fall behöver heller ingen kvinna någonsin mer känna sig förtryckt. Även om kvinnor inte kan välja bort just att vara kvinnor, kan de ju välja bort att känna sig förtryckta – och vips, så har vi löst alla genusrelaterade problem!

…och om det nu skulle behöva förtydligas, så: nej, jag känner mig inte kränkt. Möjligen en smula trött och uppgiven inför den evigt malande polemiken, och frånvaron av logik och självinsikt. Tur då att jag kan muntra upp mig själv en smula med balanserande texter från Eric Hörstadius och Oscar Swartz gånger två.