Pappadrevet?
januari 29, 2012 at 12:42 4 kommentarer
Att det skulle dröja fem år innan Annica Dahlström på allvar hamnade i blåsväder efter att i princip utmålat pappor som vandrande dödsfällor för sina spädbarn, är nog det som egentligen är mest förvånande i den cirkus kring henne som ägt rum i media sista tiden. Jag menar, okej om man anser att det finns biologiska predispositioner för olika föräldraroller, men ett uttalande som:
”De förstår inte hur sköra barn är. De rycker axlarna ur led. De låter barnens tunga huvud hänga och slänga så att de får skador på blodkärlen i hjärnan. Och så har män ofta ett betydligt mindre tålamod med dregel och bajsblöjor. Pappor vill kanske att barn ska lyda och förstår inte att barnen inte begriper tillsägelser. Därför är det många småbarn som också får smisk av sina fäder.”
…kommer nog aldrig att kvalificera sig som acceptabelt.
När hennes male bashing extravaganza nu uppmärksammades på nytt, ledde det dessutom till att hon överbevisades. I en debattartikel på SvD.se beskriver fyra forskare vid Institutionen för folkhälsovetenskap, Karolinska Institutet, hur det egentligen ser ut. Facit? Skaderisken är rent statistiskt lägre under den tid pappor spenderar med barnen!
Nu tror jag inte vi skall dra förhastade slutsatser åt andra hållet, då en hel radda faktorer (när under barnets uppväxt är mamma/pappa hemma, vilka aktiviteter utför man med barnet, hur många andra vuxna är samtidigt med i bilden etcetera) säkert påverkar skadefrekvensen. Samtidigt är det onekligen skönt att Dahlströms nonsens avslöjas som det vansinne det är.
Apropå Dahlström, förresten, så avgår hon nu från sitt uppdrag inom Hjärnfonden på grund av den aktuella negativa uppmärksamheten. Om det är rimligt och/eller nödvändigt låter jag vara osagt, men värt att notera är ordvalet på Aftonbladet kring vad som fick henne att avgå: ”Pappadrevet”.
Nu vet jag inte om det är Dahlström själv som nyttjat termen, eller om det är Aftonbladet som är namngivare, men det kan i alla fall lugnt konstateras att det är ett synnerligen tveksamt ordval. Ett ”drev” är något i stil med en mobb, dvs. en överdrivet arg uppslutning av folk som på ett orättfärdigt sätt hetsar mot någon/något. I det här fallet är det högst rimligt att rikta kritik mot Dahlströms uppenbara misandri.
…eller är det någon som tycker att det vore okej att t.ex. kalla de kvinnor som engagerar sig mot manligt relationsvåld för ”fruntimmersdrevet”?
Nej, jag tänkte väl det.
Entry filed under: Jämställdhet & Genus. Tags: Annica Dahlström, Hjärnfonden, Karolinska Institutet, pappadrevet.
Certatio 
1. d3mocritus (@d3mocritus) | januari 29, 2012 kl. 14:23
Jag har tyvärr inte följt hela historien med AD från början så jag känner mig dåligt rustad att uttala mig om den speciellt.
Men på ett mera generellt plan tror jag man också måste bära med sig att det finns och har funnits starka ideologiska krafter i rörelse inom dessa frågor, och att AD utmanade dem.
Jag försöker varken ursäkta AD, eller försvara hennes uttalanden, eller motsatsen, men jag vill ändå varna lite för att rusa iväg åt ena eller andra hållet.
En sak som jag inte vet hur många det var som verkligen observerade och noterade, är det sista stycket i artikeln i SVD, nämligen,
”Vi vill på detta sätt redogöra för vad vi ”vet” om barnskador och pappaledighet. Och om det finns argument mot män som närvarande småbarnsföräldrar hör i alla fall inte skaderisken till dem.”
Framförallt sista meningen är helt central enligt mig, och är som jag ser det en vetenskaplig friskrivning, som man lägger till för att inte i framtiden drabbas av samma anklagelser som Annica Dahlström nu utsätts för.
Därför att författarna vet (eller borde definitivt vara väl medvetna om), att det idag internationellt finns en växande mängd vetenskapliga data som pekar mot att det med stor säkerhet finns andra skäl till varför det kan vara (i normalfallet, och alla andra faktorer hållna lika) bättre, för både barnet och mamma, om det är mamma som tar hand om barnet den första tiden, upp till kanske 6 mån eller 1 års ålder. (Tiden är min uppskattning, i all hastighet).
Det som oroar mig är att man tar den här historien som underlag och som ett bevis för att det nu är fastslaget att det är lika bra om mamma eller pappa tar hand om barnet under det första levnadsåret.
Vilket det ju ur ett vetenskapligt perspektiv, långt ifrån är, och där är jag också mycket kritiskt till författarna, för att man inte starkare skrev ut detta.
2. d3mocritus (@d3mocritus) | januari 31, 2012 kl. 09:53
Som en tanke publicerades igår nya intressanta vetenskapliga resultat, som visar på att skolbarn vars mammor vårdade dem tidigt i livet, har hjärnor med en större hippocampus. (Upp till 10% större)
Hippocampus är en mycket viktig och kritisk struktur som är involverad i inlärning, minne och respons på stress.
”Den här studien validerar någonting som kan ses som intuitivt, vilket är hur viktigt omvårdande föräldrar är för att skapa adaptiva människor”, Joan Luby MD. (Min översättning)
”Under många år så har studier understryk betydelsen av en tidig omvårdande miljö för en bra, hälsosam utveckling för barn”.
Enligt Luby, så har de flesta av studierna tittat på psykosociala faktorer och prestationer i skolan. medan den här studien är den första som verkligen kan visa på anatomiska förändringar i hjärnan. Något som validerar en stor mängd tidigare publicerade studier och data.
Effekterna av vårdande på hjärnan är troligen den samma för olika primära vårdgivare, mamma, pappa morföräldrar eller adoptivföräldrar.
Det här är hyperintressanta resultat, eftersom det nu kopplas direkt till verkliga mätbara anatomiska skillnader i människor.
Man har tidigare observerat och identifierat förändringar i hjärnan hos både råttor och primater, där mammor som inte vårdade sina barn, fick en avkomma som uppvisade faktorer som associeras med en lång rad psykopatologier. De var bland annat mycket mera orolig, nervösa, och med en högre stressnivå.
Det är liknande spektrum av faktorer man delvis kan se hos människor som bland annat lider av hyperaktivitetsproblematik, och om jag minns riktigt så har man nu även påbörjat studier i fängelser i USA, för att se om man kan identifiera mönster i den genetiska upp eller nedreglering av dessa gener.
De här resultaten faller också in i en mycket lång rad andra resultat de senaste 10 åren, bland annat
att barn som fått växa upp hemma med en vårdande förälder, är lugnare, tryggare, mer harmonisk och presterar bättre i skolan, än de som tidigt fått börja på dagis. (Internationella studier).
Så en ny intressant fråga som följer är om pappor i genomsnitt över populationen är lika vårdande (på samma sätt) som genomsnittet för alla mammor.
Luby JL et-al. Maternal support in early childhood predicts larger hippocampal volumes at school age. Proceedings of the National Academy of Sciences Early Edition, Jan. 30, 2012. http://www.pnas.org/cgi/doi/10.1073/pnas.1118003109.
3. certatio | januari 31, 2012 kl. 15:28
@d3mocritus
Låt oss anta att du har rätt; att om man måste välja en förälder som skall ta hand om barnet är mamma bäst. (Notera att jag inte nödvändigtvis håller med – vem av föräldrarna som har bäst förutsättningar att erbjuda lugn, trygghet och omvårdnad varierar säkert från par till par – men vi antar det för diskussionens skull.)
Jag hävdar isf fortfarande att det är ÄNNU bättre att ha BÅDA föräldrarna närvarande och delaktiga, och att delad föräldraledighet (åtminstone i viss utsträckning) borgar för bättre familjerelationer än helt ensidig….
Medger dock att jag för en gångs skull faktiskt antar saker, och inte har full uppbackning av vetenskapliga fakta.
4. d3mocritus (@d3mocritus) | januari 31, 2012 kl. 16:57
”Låt oss anta att du har rätt; att om man måste välja en förälder som skall ta hand om barnet är mamma bäst.”
Jag är ledsen om det lät som om jag hävdade att det är så, vad jag ville försöka säga är att det finns en stor, och snabbt växande mängd data internationellt, som tillsammans pekar mot att det kan vara så.
Men det är ju en generalisering, (vilket är viktigt att minnas), både i det enskilda fallet, och beroende på ålder.
Detta gäller framförallt (återigen en snabb uppskattning från min sida) kanske under de första 1 – 1,5 åren.
Det finns dels studier som visar att mamma och pappa (eller kvinnlig/manlig vårdgivare) är lite olika viktiga (olika betydelser) under olika faser och perioder av ett barns utveckling.
Till exempel finns det studier som pekar mot att en närvarande pappa till exempel är väldigt viktig för döttrar under en senare utvecklingsfas >6år (kommer just nu inte ihåg tids / åldersspannet exakt).
När det gäller mycket små barn, så finns det å andra sidan data och indikationer som pekar mot att de har svårt att relatera till mer än en primär vårdnadsgivare, kanske upp till 1års ålder (återigen bara en uppskattning).
Sedan kan man till exempel ta in alla data som visar på hur otroligt viktig amningen verkar vara på en lång rad områden, och det kommer ny fantastiska data kring detta hela tiden.
Det finns idag, (bortsett från alla direkta positiva effekter), mer eller mindre väl belagda kopplingar mellan amning och,
* Diabetes, mer amning minskar risken kraftigt för vissa typer av diabetes
* Övervikt, framförallt för barn, (MEN, det kan vara så att amningen hjälper till att ”kalibrera” in hela det metabola systemet, vilket gör att det här är något som kan följa en människa för resten av livet)
* Amningen verkar även minska risken för en rad svåra autoimmuna tillstånd och sjukdomar. Återigen så kan det vara så att amningen hjälper till, och är nödvändig för att ”träna upp” och ”kalibrera” barnets immunsystem. Något som kan vara en del i en evolutionär anpassningseffekt.
* Även möjliga kopplingar till minskad cancerrisk, både för mamman och barnet.
Vilket nu gör att WHO, AAP med flera rekommenderar att man ammar exklusivt de första 6 månaderna, och fortsätter med amningen som supplement för 2 år eller mera. (Om jag minns riktigt)
Och då har jag bara snuddat lite vid några av de biokemiska och immunologiska effekterna som man idag känner till.
Och bara utifrån detta, och med dessa rekommendationer så känner nog jag att det börjar finns ett case för att det är just mamma som kanske bör vara hemma, det första året i alla fall…
Pappa är också väldigt viktig, men kanske inte lika viktig som mamma den första tiden. Vi får se till att jobba desto hårdare senare 🙂
Bara några reflektion i all hastighet.