Ursäkta röran, jag bygger om…
Som jag skrev om här för ett tag sedan, har jag gått i undrans tider – lägga ner eller komma ut (som icke-anonym)? Jag hade väl egentligen precis bestämt mig för att slänga masken och möta världen under eget namn, när andra avsnittet av Fittstim sändes på SVT i torsdags. De flesta av er som läser här är förmodligen medvetna både om vem Pär Ström är, och att han deltog i programmet. (För er som inte vet, googla GenusNytt.)
För egen del är Ström en figur jag känner mig lite kluven inför. Å ena sidan tror jag faktiskt att hans agenda – åtminstone från början – enbart var tänkt att vara konstruktiv, dvs. att påvisa radikalfeminismens bristande humanism, och föra upp mansfrågor på agendan. Jag tror inte att Ström är den ”kvinnohatare” han så ofta utmålats som.
Å andra sidan känns det som att den ironi och sarkasm han initialt svingade som sina vapen (och som missades av så många) på resans gång övergick till genuint bittert gnäll. Visserligen inte helt oförståeligt, givet den kopiösa smutskastning och det hämningslösa hån han möttes av, alldeles oavsett om han hade rätt i sak eller inte (vilket varierade). Samtidigt tappades konstruktiviteten, och mot slutet av GenusNytts levnad kändes bloggen mest som en spegelbild av de radikalfeminister den kritiserade: inriktad på polemik för polemikens skull, och med lite väl mycket av offerkofta påtagen.
Nu var tanken inte att detta inlägg skulle handla om Pär Ström i sig. Dock är det intressant att se reaktionerna mot hans medverkan i SVT-programmet på t.ex. Twitter och på vissa bloggar. Skitstormen som återigen kastas mot honom är inte alls i paritet med hur upprörande det han sade i programmet kan sägas vara, oavsett hur man tolkar det. Även om jag kan förstå de som har svårt för honom, är det uppenbart att en man (särskilt en som inte höjer rösten tillbaka vid mothugg, utan som sakligt fortsätter att hävda en icke-radikalfeministisk linje) får räkna med sin beskärda del av näthat. Ni vet, det där som det påstås att annars mest förekommer från män mot kvinnor…
Låt mig säga så här: att se vilka reaktioner Ström rörde upp, och med vilken genuin illvilja och entusiasm folk ånyo sågar människan Pär (och inte debattörens åsikter) gjorde inte mina tvivel inför en icke-anonym tillvaro mindre.
Å andra sidan gör det mig en smula förbannad. Okej att man inte behöver gilla vare sig Ström som person eller hans åsikter, men har vi hamnat så jäkla snett i Sverige av idag att sådana påhopp som nu (återigen) riktades mot honom ses som rumsrena i den radikalfeministiska hegemonins namn, ja då behövs det onekligen fler män som vågar stå upp för en jämställdhetssträvan på lika villkor.
En strävan som grundar sig på empiri och vetenskap, och inte på teoribyggen. En strävan som erkänner att såväl kvinnor som män har utmaningar och svårigheter som förtjänar uppmärksamhet, och som inte tävlar om vem som har den stickigaste offerkoftan. En strävan där ingetdera könet ses som det ”skyldiga”, och där det inte heller finns andra färdiga mallar för hur kvinnor och män ”är” eller ”skall vara”. En strävan som vare sig tar avstamp i GenusNytts bittertrötta sarkasm och Flashback-dikenas antifeminism, eller i misandriska bloggerskors krigshetsande radikalfeminism.
En sådan strävan är något jag vill vara en del av.
Jag tror att jag har bäst förutsättningar att göra det under eget namn. Vetskapen om det agg jag i så fall kommer att möta från vissa är i ärlighetens namn en smula skrämmande, men vad fan – om en av mina gaddningar nu ändå har det aktuella budskapet, får jag väl leva upp till det!
Dock krävs det vissa förberedelser. Därför kommer Certatio-bloggen att under en tid här framöver (jag gissar på 1-3 månader) att gå lite på tomgång, för att sedan förmodligen möta sitt öde som förverkad kanal. Tanken är att under den tiden bygga en ny plattform, en webbplats rent inriktad på genusfrågor. Förmodligen kommer denna att vara mer inriktad på längre, något mer djuplodande texter och faktasammanställningar, och inte ha ett lika ofta uppdaterat ”bloggflöde”.
När portarna slås upp kommer ni att få möta Certatios riktiga jag. Han är (hoppas och tror jag att ni kommer att tycka) en skapligt hygglig prick, och har ni trivts här lär ni förmodligen känna er som hemma även hos honom, eftersom vi faktiskt tycker precis samma om de frågor som här avhandlats. Anonymitetens mask har bara dolt min identitet, inte mina värderingar.
Jag hoppas ni kommer att tycka att det blir trevligt att träffas. Till dess, sköt om er, och var snälla mot varandra!
Våldtäktskultur, patriarkalt heterosex och manligt ansvar
Daniel Swedin skriver idag på Aftonbladet om hur sexuella övergrepp inte är kvinnors skam, utan allas våra normer. Artikeln är långt ifrån lika mansfientlig som en del av de texter Swedin tidigare har skrivit, och inte i närheten av Johan Ehrenbergs låga nivå, utan går att som man och motståndare till kollektiv skuldbeläggning tillgodogöra sig utan halsbränna.
Några reflektioner har jag dock, av både ”ris”- respektive ”ros”-karaktär.
Till exempel när Stellan Skarsgård konstaterar att sexualitet har blivit ett problem, och att varje sexuell akt inom de mest extrema delarna av feminismen mer eller mindre anses som en våldtäkt. Det avfärdar Swedin lättvindigt:
Det där är trams, men jag har hört det förut och alltid från män. Oftast från män som är äldre än jag, ofta från män som hade sitt politiska uppvaknade på de radikala 1960- och 1970-talen. Män som var unga i en tid av sexuell frigörelse och upplevde att de hade privilegiet att ha sex med många kvinnor utan att behöva bry sig om sociala stigman.
Jag gör en googling på ”heterosex är våldtäkt”, och får på de första två sidorna resultat bland annat upp två inlägg på en blogg som kallar sig Jävla Feministfitta. I inlägget ”Patriarkalt sex och våldtäkt” ställs frågan om det verkligen är så stor skillnad på patriarkalt sex (vilket i inlägget förstås som ”normalt” heterosex) och på våldtäkt? I inlägget ”Heterosex” beskrivs heterosex (återigen med epitetet ”patriarkalt sex” bitvis klistrat på sig) som en maktstruktur som skadar kvinnor.
En annan träff utgörs av en post hos välbesökta Fanny Arsinoe Åström, kort och gott betitlad ”Våldtäkt”. Här återfinner vi den något ögonbrynshöjande formuleringen ”Våldtäkt är inte väsensskilt från vanligt sex, det är snarare toppen av det patriarkala sexets isberg”. Det framläggs att kvinnan alltid är den ”underordnade” parten i heterosex, och att oket av patriarkatets existens gör att kvinnor (av rädsla för våld) ger män tillåtelse att utnyttja dem i form av vad vi brukar se som ”normalt” heterosex.
Not: Alltså, det där med ”normalt”… Jag har ingen som helst lust eller ambition att sätta gränser för vad som är ”rätt” sätt för samtyckande vuxna att ligga med varandra, och vet heller inte hur många som kör vanilla kontra hur många som sodomerar varandra med möblemanget. Don’t care, won’t ask…
Vill med detta ordval bara förtydliga att det alltså inte avses något väsensskilt från vad de flesta kan identifiera sig med i sina egna sexliv.
Ytterligare ett exempel återfinns i den diskussion Sara Schemnus hade med Jaylazkar, på temat ”heterosex som patriarkatets stöttepelare”. Följaktligen är Skarsgård inte alls så ute och cyklar som Swedin vill göra gällande – åsikten att vanligt heterosex utgör (sexuellt) våld mot kvinnor finns, och är (om än relativt ovanlig) inte helt och hållet marginell.
Nog om det. Huvudpoängen i Swedins text handlar istället om att även ifall kvinnor skall uppmuntras att ta kontroll och ägarskap över sin kropp, bör männens ansvar för att bryta de normer och strukturer som upprätthåller våldtäktskulturen (Swedin använder för all del inte det specifika ordet) inte bortses ifrån:
Unga kvinnor ska […] ta kontrollen och värna om sina personliga kroppar utan snack om sociala regler och utan prat om vilken sorts sex som känns rätt och okej. Männen har över huvud taget ingen roll att spela i Ebba Witt-Brattströms modell.
Det tror jag att vi har.
Det här handlar om normer och strukturer. Det handlar om gränser och var de ska dras. […] I DN-texten hyllas Ester för att hon tar kontrollen när hon känner sig utnyttjad, men Hugo Rasks beteende – det verkligt problematiska – låter Witt-Brattström passera.
Om det måste vi prata om vi någonsin ska kunna förändra något och försäkra oss om att […] unga kvinnors kroppar alltid värnas.
För det första skulle vän av ordning kanske konstatera att unga personers kroppar alltid bör värnas från övergrepp. Även om kvinnor kanske är mer utsätta, är det onödigt att göra retoriken enkelriktad. (På samma vis kunde artikelns rubrik varit ”Inte den utsattes skam”.)
I övrigt kan jag hålla med Swedin om att det är klart att individer av bägge könen har ett personligt ansvar för hur de agerar. Visst kan man genom underlåtenhet och medlöparbeteende ge tyst godkännande åt skadliga normer. Läs slutklämmen (de sista fyra styckena) i min demontering av Johan Ehrenbergs misandriska drapa om våldtäkt.
Samtidigt är det fortfarande inte som om män som grupp har ett kollektivt ansvar för vad alla andra män utöver en själv gör (läs resten av det ovan länkade inlägget). ”Vi män” har alltså inte en roll som grupp, även om jag som enskild man kan välja att agera juste eller ojuste – precis samma som för kvinnor, med andra ord…
Certatio 
Kommenterat