Medborgarlön – är det ekonomiskt möjligt?

Lennart Fernström, politisk redaktör på Fria Tidningen, skriver i en debattartikel på Svenska Dagbladet om hur han skulle vilja införa medborgarlön:

Även inför nästa års val tyder allting på att huvudfrågan blir hur vi ska skapa jobb. Men varför ska vi skapa jobb? [...] Varför inte istället fokusera på hur vi kan minska klyftorna, ge sjuka och arbetslösa en bättre tillvaro, minska stressen och skapa ett samhälle i ekologiskt balans? Det är hög tid att börja titta på alternativ till den misslyckade arbetslinjen.

Ett sådant alternativ är medborgarlön, även kallat basinkomst. En villkorslös medborgarlön som går att leva på och som betalas ut regelbundet till alla har många fördelar. För dem som idag står utanför arbetsmarknaden ger medborgarlön en trygghet och frihet från myndigheternas påfund. För dem som lönearbetar och har svårt att hinna med sina liv ger medborgarlön en möjlighet att jobba mindre. På det sättet får vi en arbetsfördelning utan tvång och en mer rättvis fördelning av resurserna.

Jag blir nyfiken. Alldeles oavsett om man tycker att medborgarlön ur ett filosofiskt perspektiv är en bra idé eller inte, landar det i grund och botten i ekonomi – är det hållbart ur ett statsfinansiellt perspektiv? Låt mig (helt utan att vara nationalekonom, så jag reserverar mig för ev. kunskapsbrister i mitt angreppssätt) se om jag kan kasta ljus över frågan.

Sverige hade 2010 9,4 miljoner invånare, varav ganska prick 6 miljoner i arbetsför ålder (18-64 år). Jag utgår från att det är den senare kategorin som skulle vara aktuell för medborgarlön.

Hur stor skulle då en medborgarlön vara? Fernström skriver att den skall ”gå att leva på”, vilket jag tolkar som att den minst bör motsvara existensminimum (sannolikt mer, men låt oss utgå från minsta möjliga utgift). 2013 anges existensminimum i Sverige till 3880 för en ensamstående vuxen.

Detta är exklusive hyra, och här är det lite olika mellan kommunerna vad som är tillåtet. Mellan 3000 och 5000 kr i månadshyra är ett intervall som täcker in det mesta. Det ger att totalsiffran för en medborgarlön det går att leva på landar mellan 7000 och 9000 kr i månaden. (Jag bortser här ifrån eventuellt behov av högre summa vid föräldraskap, låt oss räkna på låga utgifter för att ge konceptet en chans.)

Det innebär en utgift för staten på lågt räknat 7000 * 12 * 6000000, det vill säga 504 miljarder. Högt räknat, 9000 * 12 * 6000000, blir det 648 miljarder.

Fernström (och en del kommentatorer i tråden till inlägget på SvD) menar att denna utgift skulle balanseras av att vi slipper andra utgifter så som socialbidrag, barnbidrag, arbetsmarknadspolitiska program med mera. Hur ser det då ut på den fronten?

I statsbudgeten för 2013 ligger statens utgifter på totalt 837,2 miljarder. En (för konceptet medborgarlön) välvillig tolkning skulle vara att samtliga av dessa poster i sin helhet kunde sparas in (siffror i miljarder kr):

• Hälsovård, sjukvård och social omsorg (62,2)
• Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning (94,4)
• Ekonomisk trygghet vid ålderdom (40,0)
• Ekonomisk trygghet för familjer och barn (78,1)
• Studiestöd (22,0)
• Allmänna bidrag till kommuner (88,9)
• Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande samt konsumentpolitik (1,2)

Detta uppgår totalt till 387,8 miljarder i besparingar. Eftersom utgifterna för medborgarlönen lågt räknat var på 504 miljarder, och högt räknat 648 miljarder, innebär denna trade-off i så fall en nettoökning av statens utgifter med minst 116,2 miljarder. Högt räknat landar vi på 260,2 miljarder.

Någonstans skall dessa 116-260 miljarder kronor hämtas in antingen genom ytterligare besparingar, alternativt genom ökade skatteintäkter. (Notera att medborgarlönen i det här exemplet är ”skattefri”, eftersom kalkylen bygger på existensminimum efter skatt.)

Granska gärna statsbudgeten själva. Var hittar ni minst 116 miljarder ytterligare att kapa? Jag gör det inte. Inte heller tror jag att det föreslagna systemet skulle öka statens skatteintäkter, utan snarare tvärtom. Denna aning stöds även av Fernholm, som ju trots allt skriver att en av de önskade effekterna av medborgarlön skulle vara att folk jobbar mindre.

Så här då: jag är knappast en fullfjädrad kapitalist, och är öppen för en vidare diskussion om förkortad arbetstid. Givet att samhället (och dess produktionskapacitet) har effektiviserats, och arbetslösheten ökat, kan det finnas visst fog för sådana tankegångar. Medborgarlön, däremot, framstår som lika delar kommunistisk utopi och ekonomisk omöjlighet…

What’s kön got to do with it?

…som Tina Turner sjunger i sin klassiker från 1984. Tja, typ så, i alla fall.

Anledningen till att jag parafraserar hennes fråga är en debattartikel på Aftonbladet, betitlad ”Stäng inte dörren för kvinnliga entreprenörer”. Den är signerad Maria Jacky (VD och rektor för Skolhoppet AB), Helena Bonnevie (VD för Akers friskola) samt Ulrica Bennesved (ordförande Älghults friskola). Artikeln handlar om att privata aktörer inom vad som annars ses som traditionell offentlig sektor, t.ex. i form av friskolor, bör få gå med vinst.

Givetvis skriver de i eget intresse, men det har jag i sig inte några anmärkningar på. Personligen tycker jag i och för sig att det bör finnas regleringar kring hur stor andel av eventuell vinst som minst skall återinvesteras i verksamheten, bara för att sålla bort de mest uppenbart oseriösa aktörerna. Samtidigt förstår jag att de som driver sådana verksamheter gärna vill kunna maximera sin vinst, och eftersom jag inte direkt är för kommunistisk planekonomi heller, ser jag det som en levande fråga.

Så har vi ju det här med könsvinklingen. Så här skriver artikelförfattarna:

I går presenterades friskolekommitténs kompromissförslag, men frågan om skolor ska få gå med vinst har man inte löst än. [...] Varför ropas det på vinstbegränsningar i sektorer där kvinnor arbetar, när ingen gör detsamma i verksamheter som domineras av män?

Tre fjärdedelar av de anställda i offentlig sektor är kvinnor, vilket betyder att varannan kvinna på arbetsmarknaden arbetar där. Och vi lär inte se någon stor förändring i framtiden, eftersom tre fjärdedelar av studenterna på högskoleutbildningar som i första hand inriktas mot offentlig sektor är kvinnor.

[Så] länge samhället ser ut som det gör är vi kritiska till inställningen att kvinnors företagande inom utbildning, vård och omsorg helst ska vara ideellt eller med begränsningar som inte finns i sektorer som domineras av män. Det skulle leda till att färre kvinnor blir företagare och ett än mer ojämställt företagande när redan 7 av 10 företagare är män. Det är därför inte rimligt att sätta strukturella hinder i vägen för alla de kvinnor som arbetar i offentlig sektor och som vill utveckla verksamheten genom att driva företag.

Jag har ofantligt svårt att förstå hur någon lyckas landa i detta resonemang. Det finns inget ”strukturellt hinder” kopplat till kön, och anledningen till regleringarna är inte att hålla tillbaka kvinnor. Det handlar – som de flesta nyktra individer verkligen borde förstå – om en diskussion där fördelarna med att kvalitetssäkra vård och skola vägs mot nackdelarna med att hämma entreprenörsskap. Att vi har fler vinstregleringar inom s.k. offentlig sektor, är bara för att de flesta instinktivt känner att vinstmaximering inom t.ex. en grundskoleverksamhet riskerar att undergräva verksamhetens kvalité.

Samma regleringar hade funnits på plats även ifall det var en majoritet män som ville jobba som lärare eller förskolepedagoger. Det handlar inte om att specifikt kvinnor är motarbetade, utan om att förutsättningarna för olika branscher faktiskt skiljer sig åt. Ett detaljhandelsföretag kommer sannolikt inte att kunna tjäna pengar på att ”utsätta” sina kunder för en sämre produkt, vilket ett företag inom vård/omsorg/skola åtminstone teoretiskt skulle kunna göra.

Om någon ändå tycker att de borde ha samma intjäningskapacitet oavsett bransch, fine – lobba då för avregleringar. Oavsett vilket, gnäll inte över inbillande oförrätter, eftersom det vare sig hjälper en själv eller andra. Offerkoftan är trasig. Släng skiten och kom med i matchen…

33 anledningar att tänka själv

På sista tiden har siten ”33 anledningar varför feminism behövs” blivit något av en viral cybertrend.

För egen del ser jag mig (vilket jag tidigare redogjort för) som ståendes väldigt nära de klassiska, liberalfeministiska tankegångarna, men lika långt ifrån det misandriska, kollektivistiska tankegodset hos radikalfeminismen.

Följaktligen vore det intressant att utifrån mitt rätt neutrala utgångsläge se hur väl de 33 anledningarna står sig vid en kritisk granskning. Vad respektive punkt avser får ni checka på originalsiten, annars blir detta ett löjligt långt inlägg. Här listar jag enbart mina kommentarer, så koncisa jag förmår:

ETT. Sexistisk reklam fälls regelbundet av Reklamombudsmannen. Förutom att anmäla dit går det utmärkt att bojkotta produkter från företag man anser att nyttjar osmaklig reklam. Det finns all möjlighet att påverka.

TVÅ. Militant abort-motstånd och andra typer av försök att kontrollera kvinnors sexualitet är förkastliga. Värt att notera är dock att i princip samtliga sådana är religiöst grundade, varför det vi behöver mer sannolikt är ”ateism” än ”feminism”. Jag instämmer dock i att det finns en problembild.

TRE. Eeeh, hallå…? Vad är skillnaden på att framställas som duglig endast om man är snygg och kåt, och som duglig endast om man är välbeställd, framgångsrik och mäktig? Är inte båda objektifiering i precis samma utsträckning, bara på olika sätt?

FYRA & FEM. Inga invändningar här. Facebook borde fan ta sig i kragen…

SEX. Att det är svårt att fälla våldtäktsförövare är (minst sagt) högst olyckligt. Samtidigt kan inte en modern rättsstat fälla någon enbart på ord mot ord, och finns det inte fysisk bevisning är det således rimligt att fria. Om någon tycker annorlunda, läs ”Nummer 5 från vänster”.

SJU. Att motverka sjukligt smala kvinnoideal är något jag till fullo stöttar. Sedan kan man fråga sig om det primärt är ”patriarkatet” (läs: män) som upprätthåller dessa ideal, eller om det kanske snarare är damtidningar, modejournaler och –bloggar utgivna och författade av kvinnor?

ÅTTA. Jag håller egentligen med, och anser att arbetsgivare som väljer bort annars bäst lämpade kandidater baserat på antaganden om längre föräldraledighet gör bort sig. En liten brasklapp dock för att kvinnor som regel vill få vara föräldralediga mer än sina makar. När kvinnor börjar kräva av sina partners att ta halva ledigheten, och också är villiga att avstå från tid för egen del, försvinner grunden för eventuell diskriminering. Alla har ett eget ansvar för sin livssituation.

NIO. En klassisk myt. Kvinnor som grupp tjänar förvisso mindre än män som grupp, men det beror inte på olika lön för lika arbete. Nästan hela skillnaden försvinner nämligen om man tar hänsyn till anställningsgrad, bransch, position och så vidare. Den lilla skillnad som kvarstår (det handlar om <1%) skulle lika gärna kunna bero på olika löneförhandlingsstrategier som på diskriminering. (Tips på nya undersökningar tas emot med tacksamhet!)

TIO. Onekligen bottnande i en förkastlig syn på kvinnor och på sexualitet. En av anledningarna till att jag är medlem i Humanisterna är också just deras arbete med att förbättra kvinnors autonomi och rättsäkerhet på detta område. Återigen handlar det dock oftare om skadliga religiösa regler än om män vs. kvinnor rent generellt.

ELVA. Jag noterar att bildtexten och punktens rubrik handlar om helt olika ämnen, men låt gå. Alla sexuella övergrepp är strikt förkastliga, men jag gissar att de flesta (även kvinnor) faktiskt tycker att det är (och bör vara) skillnad på sexuellt utnyttjande och på att med fysiskt våld eller hot om detsamma tvinga sig på någon mot dennes uttryckliga vilja. Jag står för att jag tycker straffskalan bör vara olika för de två brotten, utan att för den skull se milt på något av dem.

TOLV. Det är bara för kvinnor att se till att bli lika stora konsumenter och framställare av datorspel som män, så löser sig problemet. Att kvinnor objektifieras i fantasy-spel är väl annars inte värre än att män framställs stereotypt (och ofta negativt) i s.k. ”chick flicks”? (Fotnot: jag är så klart för motverkandet av ALLA fördummande stereotyper, men ser inte att kvinnor är mer offer för dem än vad män är.)

TRETTON. Om det finns en tillförlitlig källa för det påståendet är det så klart väldigt illa. Samtidigt har det i vissa (däribland svenska) undersökningar förekommit att ovälkomna sexuella närmanden liknas vid ”försök till våldtäkt”, vilket leder till en överskattning av problemets förekomst. Utan att ursäkta män som går för långt, är Warren Farrells ”Why Men Are The Way They Are” ett bra lästips här.

FJORTON. Instämmer helt i att det är dumt att hävda att tjejer har ansvaret för att inte bli våldtagna – ett brott är alltid förövarens ansvar. Samtidigt kanske det kan vara på sin plats att påpeka att >99,9% av alla män inte heller behöver ”lära sig att inte våldta”, eftersom det helt enkelt aldrig kommer att återfinnas på deras mentala karta att begå ett sådant brott.

FEMTON. Det är en myt att kvinnor drabbas värre än män av krig. Att systematiska våldtäkter är ett så effektivt terrorvapen beror därtill just på att kvinnoliv ses som mer skyddsvärda än mansliv, inte tvärtom.

SEXTON. Se punkt sju.

SJUTTON. En lysande retorisk vändning på temat ”hur jag förolämpar dig genom att låtsas inte göra det”. Retorik som denna syftar ju precis till att upprätthålla bilden av män som lägre stående. Skämskudde!

ARTON. Se punkt fjorton samt länkarna där. Notera även att personen med den osmakliga kommentaren inte är av manligt kön – även om det finns en ohälsosam syn på kvinnlig sexualitet att motverka, handlar det återigen inte om män vs. kvinnor. Dock vore det önskvärt med en mindre moralistisk syn på kvinnors sexualitet, och historiskt har feminism gjort positiv skillnad på det området.

NITTON. Stämmer uppgiften är det vidrigt. Det vore dock, i rättvisans namn, också intressant att redogöra för hur många sekunder det går mellan det att en person av respektive kön utsätts för mord eller grov misshandel. Kanske skulle man upptäcka ett annat utsatt kön i den statistiken?

TJUGO. Helt riktigt – jag instämmer till fullo. Kom bara ihåg att det även gäller åt andra hållet. Har ni hört den förut: ”Killar är som toaletter, antingen upptagna eller fulla med skit…”?

TJUGOETT. Alla som tror att dessa åsikter (hur obehagliga de än må vara) är representativa för antingen sig samhällskulturen i stort, eller för manligheten specifikt, räcker upp en hand. Ingen…? Om inte Valerie Solanas och hennes SCUM är representativa för alla kvinnor, är inte genetiska olyckor som de på bilden heller representativa för alla män.

TJUGOTVÅ. Det är alltid olyckligt om brottsoffer bemöts med misstro av rättsväsendet. Manliga offer för sexuellt våld bemöts dock med mer misstro än kvinnliga offer.

TJUGOTRE. Kvinnor utgör cirka 3/4 av dödsoffren vid partnervåld och cirka 2/3 av de fysiskt skadade, så visst drabbas kvinnor värre. Samtidigt utgör kvinnor nästan hälften av förövarna, och män utgör trots allt ungefär 1/3 av de fysiskt skadade. Mörkertalet för män är större, och män bemöts med mer misstro när de anmäler. Staten satsar hundratals miljoner på att förebygga våld mot kvinnor, men 0 kr på att förebygga våld mot (heterosexuella) män. Hur länge skall det behöva dröja innan vi byter ut frasen ”mäns våld mot kvinnor” mot ”partnervåld”?

TJUGOFYRA. Vardagssexism mot kvinnor debatteras och kritiseras (med rätta) konstant. Vardagssexism mot män rättfärdigas under etiketten ”radikalfeminism”, och återfinns inskrivet i partiprogrammet för 6 av våra 8 riksdagspartier.

TJUGOFEM. Berättigad punkt. Alla system med ”hemgift” (vilket gör flickor ”dyrare” att uppfostra) är olyckliga, och för min del får de gärna försvinna snarast möjligt.

TJUGOSEX. Okej, män som ställer sig på barrikaden hotas förvisso kanske inte så ofta med just sexuellt våld, men det är knappast som att de slipper hån och hat. Alla former av ”näthat” är förkastliga, men den här vinklingen är uppenbart ohederlig.

TJUGOSJU. Återigen instämmer jag helt. Facebook, vad i helvete håller ni på med?!

TJUGOÅTTA. 3 miljoner för många, absolut. Även detta en anledning till mitt medlemskap i Humanisterna, som arbetar för att motverka problemet. Samtidigt är kvinnlig omskärelse olagligt här i Sverige, vilket manlig dito inte är.

TJUGONIO. Det beror verkligen helt och hållet på definitionen av ”feminism”. Det borde vara lika självklart att kämpa mot sexism som det är att kämpa mot rasism och homofobi, ja. Liberalfeminism kan göra det anspråket, medan radikalfeminism istället är just en i grunden sexistisk (misandrisk) ideologi.

TRETTIO. Se punkt ett. Vidare: vad tror ni – är American Apparels kunder huvudsakligen män eller kvinnor…?

TRETTIOETT. Låter onekligen som ett fall av riktigt dåligt omdöme från rättsväsendet, givet att det verkar finnas fysisk bevisning. Se dock punkt sex, som fortfarande kan tänkas vara giltig.

TRETTIOTVÅ. Trafficking är vidrigt, vare sig det sker i form av ett stort antal kvinnor och flickor för sexhandel, eller i form av (ett faktiskt ännu större antal) män och pojkar för slavliknande fysiskt arbete av icke-sexuell natur. Människohandel är enligt mig personligen ett av de värsta tänkbara brotten.

TRETTIOTRE. Mmm, och alla som har en pappa, make, bror eller son vill väl att han skall slippa pekas ut som en våldsam, förtryckande primat? Tja, alla utom radikalfeministerna förstås… Feminism kan som sagt betyda många olika saker, och vissa grenar arbetar absolut för goda ändamål – andra inte alls.

Det var det hela. Några av er (med lite otur när ni tänker) kommer att tolka den bitvis kritiska genomgången ovan som att jag försvarar samtliga de företeelser som omnämns, så som sexuellt våld, sexistisk reklam eller trafficking. Jag kunde be er läsa igen, fast lite mer noga den här gången, men det hade knappast tjänat något till.

De med ett mer öppet sinne noterar att min poäng istället var att det inte alls är nödvändigt att kalla sig (eller verka som) feminist för att vara emot sexism, eller vara för breda, fria könsroller. Det vanliga ”antingen med oss eller emot oss”-resonemanget från vissa feministers sida är alltså inte rimligt. Det går alldeles utmärkt att slå hål på ogrundad feministisk mytbildning om mäns kollektiva skuld och kvinnors överdrivna utsatthet, även om man håller med om målbilden: lika rättigheter och skyldigheter oavsett kön.

En sista ödmjuk förfrågan. Du som läser detta, man eller kvinna, och känner att du är trött på den mytbildning och misandri som ibland sprids i våra medier – våga ta ställning. Säg ifrån även privat, och stå upp för din övertygelse om att det måhända finns könsspecifika problem, men inget ”skyldigt kön”. En bra start? Dela det här inlägget i sociala medier.

Double (tap) standards

DN hade igår en artikel med titeln ”Kvinnlig docka säljs som måltavla”. I den ondgör man sig över det amerikanska företaget Zombie Industries, som saluför en serie förhållandevis realistiska måltavledockor. En av dem föreställer en kvinna, och hade initialt produktnamnet ”The Ex” (vilket sedermera bytes till ”Alexa”). Upprördheten är stor:

”Chris” här är det helt OK att skjuta på – han har ju snopp…

– Detta är skandalöst och farligt, säger Laura Cutilletta, advokat vid Law Center som arbetar med att förebygga våld.

Liksom i hela världen är mäns våld mot kvinnor vanligt förekommande i USA. Nästan varje dag blir en kvinna dödad av en partner. Och hemmet är den farligaste platsen. Där skadas fler kvinnor än vid bilolyckor, rån, och våldtäkter. En tredjedel av samtliga mord på kvinnor orsakas av en partner – vanligen en man.

Dessutom visar statistik att risken för kvinnor att dödas när ett vapen finns i hemmet ökar med 270 procent [...].

Right… Where do we begin? Tja, först bör det väl klargöras att jag finner det initiala produktnamnet, ”The Ex”, synnerligen smaklöst och olyckligt, och att all eventuell upprördhet just på den punkten är helt och fullt befogad. Skämskudde på den.

Med det sagt är det inte som att det finns en hel del av ”dubbla måttstockar” här att ta upp. Av produktlinjens 15 dockor utgörs 5 av djur, 1 är en alien, 1 är en kvinna, och 8 är män. Att då påstå att inkluderandet av en kvinnlig docka i utbudet är att ”förespråka våld mot kvinnor” är distinkt uppåt väggarna. Även om fler kvinnor dödas av manliga partners än tvärtom, är förhållandet nämligen ungefär 3:1 och inte 8:1.

”Vänta lite nu”, säger du kanske, och anför att eftersom dockorna riktar sig till vapenintresserade, och dessa som regel är män, håller kritiken ändå vatten. Det spelar ingen roll hur statistiken ser ut, ifall det bara är män som skjuter på den enda kvinnliga dockan och inga kvinnor som skjuter på de åtta manliga.

Tja, det kan möjligen ligga något i det, men sannolikt inte. Jag har tyvärr inte lyckats hitta någon exakt siffra på andelen kvinnliga medlemmar i t.ex. NRA (USA:s största intresseorganisation för vapenentusiaster) så jag kan inte avgöra ifall de uppgår till den 1/8 som skulle behövas för en s.a.s. helt rättvis fördelning av dockornas kön. Dock har NRA flera särskilda intresseorganisationer för kvinnliga medlemmar, och antalet kvinnliga vapenentusiaster är i ökande. NRA Hunter’s Rights uppskattade redan 2009 att närmare 3 miljoner amerikanska kvinnor jagar med skjutvapen, och att nästan 5 miljoner hänger sig åt prickskytte!

Oavsett om det är fler män som skjuter prick på den kvinnliga dockan än kvinnor som skjuter prick på de manliga dockorna, eller tvärtom, lär eventuella skillnader hur som helst vara så små att allt prat om misogyni i det här fallet är rent nonsens.

Det ursprungliga namnvalet var korkat, ja, men i övrigt finns det inget att anmärka på. Att DN väljer att lyfta fram detta handlar därmed enbart om att propagera för den inarbetade, sexistiska bilden av mannen som det onda förövar-könet och kvinnor som det utsatta offer-könet. Det börjar kännas V-Ä-L-D-I-G-T uttjatat vid det här laget, tycker ni inte…?

Tipstack till Ekvalist!

Gräddfil på inköpslistan

Kvoteringsivern till svenska börsbolags styrelser lever och är vid god vigör. Återigen efterlyses en kvinnlig gräddfil till den absoluta näringslivstoppen, och föga förvånande är det inte deltidsarbetande trebarnsmorsan Bettan i Sundbyberg som ser detta som en viktig kvinnofråga. Istället handlar det om Ledarnas Annika Elias, som på SvD Brännpunkt skriver om hur hon vill kvotera kvinnor till styrelser.

Jag hyser inga som helst tvivel om att kvinnor kan vara lika kompetenta ledare och chefer som män. Inte heller säger jag att det aldrig kan förekomma att fördomar mot ett visst kön påverkar våra personval (kvinnliga officerare och manliga förskolepedagoger torde utgöra två bra exempel). Dock är jag fortsatt högst skeptisk till kvotering som lösning på eventuella jämställdhetsproblem på det här området, varför jag har en del kommentarer:

[Precis] som finansminister Anders Borg nyligen konstaterade går utvecklingen mot jämnare könsfördelning på arbetslivets toppositioner alldeles för långsamt.

Hur snabbt är önskvärd takt? Hur avgör vi när privatägda bolag, som uppenbarligen inte kan dömas för faktisk, konstaterad diskriminering, fattar de ”rätta” (läs: de politiskt önskade) besluten avseende vilka personer de vill rekrytera?

Även om man inte tvångsmässigt behöver dra allting till sin spets, är det nödvändigt att ställa frågan om var gränsen för rätt till självbestämmande går för privata företag? Om de nu inte skall få avgöra själva vilka som skall sitta i deras styrelser, hur skall den allvetande staten då på bästa sätt fördela platserna? 50/50 mellan män och kvinnor, minst 10% homosexuella, och minst 10% med utländskt påbrå?

Bara att avgöra det sistnämnda blir ju fantastiskt underhållande: vem är t.ex. mest ”svensk” av finlandsfödde, blekvite Mark Levengood och svenskfödde balkan-ättlingen Zlatan Ibrahimovic? Och hur gör vi med mindre uppenbart förtryckta minoriteter, som dock ändå kan uppleva vissa stigman i samhället på grund av sin grupptillhörighet, som till exempel vänsterhänta, gravt överviktiga och dyslektiker?

Nu kanske ni tycker att det där är hårklyverier, men det är faktiskt en berättigad fråga. Det är ju faktiskt inte som att manligt/kvinnligt är det enda området i samhället där fördomar och invanda tankemönster kan påverka, och öppnar vi väl kvoteringens Pandora-ask behöver vi sannolikt löpa linan ut.

Visst ökar den totala andelen kvinnor på chefsbefattningar – den är numera uppe i drygt en tredjedel. [...] Men som vi kan visa i en ny rapport om chefer och jämställdhet innehar kvinnor främst chefsposter på lägre nivåer, såväl i näringslivet som i offentlig sektor.[...] Om dagens utvecklingstakt fortsätter kommer de kvinnor som tar emot priset i år inte att få uppleva en fullt ut jämställd chefsarbetsmarknad under sin livstid.

Här är det viktigt att hålla isär ”lika möjlighet” och ”lika utfall”. Skall man förorda tvångsåtgärder (vilket är vad kvotering är) är det nödvändigt att man kan påvisa diskriminering. Att bara peka på olika utfall räcker inte; det finns inget som säger att fria val inte är den huvudsakliga orsaken.

Det är intressant att läsa vad Susan Pinker har att säga om den saken. Visste ni till exempel att ju högre välstånd ett land/samhälle har (det vill säga att nödvändigheten för dess kvinnor att försörja sig själva genom yrkesarbete sjunker) desto vanligare är det att kvinnor väljer att prioritera ned yrkesarbete till förmån för familj och barn?

Att de allra högsta cheferna är män är inte så konstigt. För det första är det fler män än kvinnor som under loppet av hela sina liv dedikerar sig till arbetet snarare än till familjen, vilket innebär fördelar karriärmässigt men nackdelar familjemässigt. Just det faktum att vi Sverige har ett relativt högt välstånd, talar dessutom alltså för att det könsbundna mönstret snarare kommer att förstärkas än försvagas. För det andra har vi (trots ”Pinker”-effekten) en betydligt högre andel högutbildade, karriärmedvetna kvinnor i Sverige idag än för 30 år sedan, och effekterna av det på könsfördelningen bland toppchefer kommer inte att synas förrän längre fram. Det är sällan någon blir chef efter 2-3 år på företaget…

Att kvinnor som är chefer generellt har lägre lön än sina manliga kolleger, även med hänsyn tagen till bransch, befattning, antal underställda, ålder och utbildningsnivå, är välkänt. Medianlönen för en kvinna som är chef i Sverige är 5 procent – eller 2000 kronor i månaden – lägre än för män.

Att säga att något är ”välkänt” utan att ange en enda källa är något av ett fulknep. För det första har medianlönen ingen bäring på diskussionen om ”lika lön vid exakt samma förutsättningar”, eftersom medianlönen inte tar hänsyn just till skillnader i förutsättningar som befattning och ansvarsgrad. Till exempel har Veckans Affärer konstaterat att ”Den allra övervägande största delen kvinnor i ledningsgrupperna sitter på de minst tunga posterna, HR-chef, finanschef, poster som historiskt aldrig leder till vd-posten”, vilket antyder att det visst finns skillnader som påverkar.

Låt oss ändå anta att skillnaden på 5% vid exakt lika förutsättningar stämmer. Det första vi då behöver göra är att kontrollera för hur olika personer har löneförhandlat. Män är generellt både mer risktagande och mer övertygade om sin egen förträfflighet (ibland korrekt, ibland inte) varför det inte känns långsökt att tro att män i genomsnitt begär högre lön när de tar jobbet. Om anspråken styr utfallet, handlar det inte det minsta om diskriminering.

Bara för att verkligen inte smita undan några frågeställningar, låt oss avslutningsvis anta att de 5% i sin helhet beror på diskriminering. Kan det bevisas anser jag att krafttag är befogade, i den bemärkelsen att straff/vite för bekräftad diskriminering bör vara tydligt avskräckande. Dock är det skillnad på det och på att anse att kvotering löser problemet. Är det någon som på allvar tror att inkvotering av kvinnor (som då alltså primärt väljs utifrån kön och inte utifrån kvalifikationer) skulle höja kvinnliga chefslöner? Eller skulle kvinnliga chefslöner i genomsnitt kanske till och med sjunka i så fall?

…vilket, om jag tillåts vara lite cynisk, säkert skulle leda till att Elias och ett antal andra tyckare skulle skriva upprörda artiklar om hur orättvisorna ökat ändå mer, och att ännu fler tvångsåtgärder måste till. Nåväl. Poängen var hur som helst att kvotering knappast lär gynna mer jämställd lönesättning – om nu inte staten vill gå in och reglera även vilka exakta löner privatägda företag skall sätta… Vi går vidare:

Dessutom drar kvinnor som är chefer ett tyngre lass vid sidan av arbetet än män. De tar ut mer och längre föräldraledighet, och stannar i högre grad hemma när barnen är sjuka.

Okej, här finns det faktiskt en problematik värd att ta upp. Visserligen har alla som aspirerar på högre chefsposter ett eget ansvar, män såväl som kvinnor. En VD-post kommer inte utan uppoffringar på det privata planet, och är man inte villig/kapabel att hantera situationen kanske man borde göra andra val? Det egna ansvaret innefattar att ställa krav på en eventuell partner att stötta en i sin karriär.

Å andra sidan är de upplevda förväntningarna och kraven på den kvinnliga könsrollen att lyckas balansera dessa två poster högst sannolikt större än de på den manliga. Detta leder förmodligen till att fler kvinnliga än manliga högpresterare i yrkeslivet känner en dubbel prestationsångest. Här är det viktigt att bredda könsrollerna, kanske framför allt den kvinnliga, så att kvinnor kan känna att det är okej att inte vara ”supermorsa”, och att det är okej att vilja prioritera karriären framför familjeliv, om det nu är så man känner. Detta bör inte stigmatiseras (lika lite som kvinnor som faktiskt vill vara hemma-mammor skall stigmatiseras).

Men, återigen: hur skulle kvotering vara lösningen? Om stigmat finns, kommer det att försvinna bara för att vi kvoterar in kvinnor? Om vi utsätter fler för den dubbla stressen, kommer orsaken till den då att magiskt försvinna? Visst, jag förstår vikten av att ha förebilder, av att kunna se att det finns andra som vågar göra de val man själv skulle vilja göra. Samtidigt är väl det viktigaste då att förebygga diskriminering, det vill säga att inte hindra de som verkligen vill göra de valen? Kvotering är och förblir ju endast ett alternativt sätt att åsidosätta kvalifikationer som primär urvalsfaktor, inte ett sätt att framhäva dem.

[Bland] unga kvinnor är situationen alarmerande. Nästan varannan ung kvinna i Sverige vill inte bli chef, vare sig nu eller i framtiden. [...] Sverige, och hela västvärlden, står dessutom inför en enorm demografisk utmaning. En stor del av den svenska chefskåren närmar sig pensionsåldern. Då har vi inte råd att slösa bort kompetens genom att bortse från en stor del av de potentiella chefsämnena.

Reminder: först kanske det borde bevisas att det är det vi gör? Olika utfall i sig är som bekant inget bevis för diskriminering. I annat fall tycker jag att alla borde vara sjukt upprörda över det faktum att inte 50% av internerna i våra fängelser är kvinnor, om det nu är så att den manliga majoriteten fångars personliga val inte haft någon bäring på det utfallet…

[Det] finns starka skäl att överväga hur en jämnare fördelning av föräldraförsäkringen mellan vårdnadshavarna skulle påverka förväntningar på kvinnors och mäns karriärval. Det skulle kunna förmå arbetsgivarna att se chefspotential utifrån kompetens, inte kön.

Jag gillar inte kvotering i näringslivet, och jag gillar inte kvotering i privatlivet. Visst borde fler män efterfråga större andel av föräldraledigheten, och fler kvinnor vara villiga att släppa ifrån sig vad de ser som ”sin” tid. Jag ser nyttoeffekter av detta på flera områden, varav ett är just det vi här diskuterar. En jämnare förväntan på könens uttag av föräldraledighet skulle sannolikt leda till en mer meritbaserad urvalsprocess.

Samtidigt är tvång inte heller här en nödvändig (eller ens önskvärd) lösning. En arbetsgivare som väljer bort en potentiell kvinnlig kandidat för att hon kan antas vara föräldraledig mer än den manliga är (enligt mig) korkad, och marknaden (samt aktieägarna) har en tendens att straffa korkade beslut. Dessutom skulle vissa sådana felaktiga val enligt lagens tolkning till och med vara kriminella, och i händelse av det har vi diskrimineringslagar som tar hand om saken.

Sedan återkommer vi till det personliga ansvaret. Det rimligaste borde vara att ge mamman och pappan exakt hälften av dagarna var till att börja med, med alla dagar överlåtbara givet att båda parter signar av på det. På det viset kan ingen förälder tvingas att vara ledig mer/mindre än sin beskärda del, samtidigt som individuella familjer kan lägga upp det helt enligt deras egen fria vilja. Hur man sedan väljer att prioritera familj/yrkesliv mellan föräldrarna är upp till dem, både avseende rätten att fatta beslutet och ansvaret att leva med konsekvenserna.

Nåväl, det var ett stickspår in i familjepolitikens förlovade land. Vi avslutar med denna passage:

En mer jämställd chefsmarknad är nämligen inte bara en rättvisefråga, utan handlar minst lika mycket om konkurrenskraft och tillväxt – vår framtida och gemensamma välfärd. I väntan på bättre tider för jämställdheten fortsätter det resursslöseri som på allvar hotar vår konkurrenskraft, och därmed sätter Sveriges framtidsutsikter på spel.

Det kanske var väl starka ord? Det har ju trots allt gått ganska bra för svenska företag internationellt sätt även utan kvotering… Nåja, jag håller som sagt med Elias om att det är dumt att inte lyfta fram befintlig kompetens, och tycker det är bra ifall eventuella fördomar mot kvinnliga chefer tvättas bort snarast möjligt. Samtidigt är kvotering (jag fortsätter hamra in det, och hoppas att slanten trillar ner så småningom) alltså ett sätt just att inte sätta meriter och kompetens i första rummet.  Tydlig diskriminerings-lagstiftning, däremot, är att sätt att säkerställa korrekta urvalsgrunder.

När det sedan gäller det konkreta uttalandet (fler kvinnliga chefer = bra för lönsamheten) går meningarna isär. Personligen tror jag själv att en mångfald perspektiv är nyttiga, men att kön eller etnicitet inte behöver vara i 1:1-förhållande med sagda mångfald. Olika perspektiv kan finnas även hos två personer av samma kön och hudfärg, förutsatt att deras (yrkes)livsresor inte sett identiska ut.

När det gäller faktisk ”bevisföring” är bilden splittrad:

• Enligt Credit Suisse Research Institute har lönsamma företag brukar som regel ha fler kvinnliga styrelsemedlemmar, men det är än så länge oklart vad som är korrelation och kausalitet.
• I Norge (där det finns lagstadgad kvotering) har en dubbel problematik gjort sig gällande. Dels har vissa företag dragit sig bort from börsen eftersom de inte hittat tillräckligt kvalificerade kvinnliga kandidater för att anse sig ha råd att uppfylla lagen, och dels bemöts inkvoterade kvinnor med lägre tilltro avseende kvalifikationer än övrigt.
• I fallet Norge är det fortfarande oklart vilken effekt lagstiftningen har haft på den faktiska lönsamheten, men det finns indikationer på att utfallet varit negativt.
• Globalt verkar det å andra sidan faktiskt bevisat att kvinnliga ledare/chefer gör en distinkt positiv skillnad i svåra, ekonomiskt snåla tider, sannolikt på grund av deras generellt och genomsnittligt lägre risktagande än mäns. (Även här finns det dock motsägande uppgifter.)

En tänkbar tolkning är alltså att fler kvinnor i ledningen är lönsamt, givet att de inte har kvoterats in dit utan valts på egna meriter. En försiktigare approach är kanske att helt enkelt konstatera att juryn fortfarande är ute?

Oavsett vilket påverkar det inte min hållning i kvoteringsfrågan. Är det lönsamt med fler kvinnliga chefer – gott, anställ då fler kvinnliga chefer! Är det inte lönsamt, låt bli. För min del får man gärna jobba med ”tvättade” ansökningar, där kön, etnicitet och ålder inte framgår. Anställ sedan helt enkelt den person som utifrån kvalifikationer, meriter och personliga egenskaper är bäst lämpad för uppdraget.

Var ligger orättvisan i det?

Dagens hjälte

Dagens hjälte är, åtminstone i mina ögon, den f.d. Baltimore Ravens-spelaren Brendan Ayanbadejo. För Baltimore-borna är han säkert en hjälte redan sedan tidigare, eftersom han var med och vann Superbowl förra året. För min del väger dock uttalanden som dessa tyngre i vågskålen:

People think gayness has something to do with femininity, when really we just need to erase that stereotype from our minds. LGBT people come in all different types and shapes and forms, so I think that’s really what we’re fighting.

It’s a big deal because, really, America is calling for it. You can still be fired in 30 states for being a part of the LGBT community. So, for someone to step up and show that society is changing and society is calling for equality… especially in one of the four major sports, which has never been done before, it’s really a show of the changing of the tides and what’s to come in the future.

Att det krävs mod (*) för att som linebacker springa rakt in i en annan maxlöpande 150-kilosbjässe kanske inte förvånar någon, men Ayanbadejos mod går utöver detta. Well done, Sir!

(*) Okej, jag medger att vissa kanske snarare skulle klassificera det som ”brist på överlevnadsinstinkt”, men ändå…

Gu(l)d skall väl inte kunna rosta?

Den som har läst sin Steven Pinker och/eller sin Richard Dawkins vet att det där med religion inte är en förutsättning för medmänsklighet, etik och moral. Faktum är att folkslag världen över, oavsett typ eller ens förekomst av religiös hållning, tenderar att svara väldigt snarlikt ställd inför etiska dilemman.

Att mänskligheten verkar ha något slags ”inneboende moralisk kompass” (i brist på bättre, mindre new age-flummig term) är en tes som även styrks av hur samtliga av våra större religioner, oavsett i vilken historisk epok och världsdel de har uppstått, delar samma etiska kärna:

Ser man bara till ovanstående ”gyllene regel”, hade det väl varit svårt att ha större invändningar mot tanken bakom religion – även om man ändå kunde ha haft en del att säga om bevisföringen… Tyvärr brukar organiserad religion sällan stanna vid denna (onekligen behjärtansvärda) tanke.

Vad är det vi rimligen primärt skulle önska för oss själva, som religionerna hävdar att vi då även borde önska för våra medmänniskor? Jag gissar att dessa förslag rankas rätt högt på de allra flestas listor:

• Fysisk trygghet. Hälsa, mat och vatten, husrum, kroppslig frihet. Vår överlevnad tryggad, helt enkelt.
• Mental frihet. Åsiktsfrihet, autonomi, yttrandefrihet. Friheten att själva forma vår livssyn och göra egna livsval, helt enkelt.
• Ömsesidig respekt och tolerans. Så länge dina handlingar inte skadar eller hämmar mig personligen och konkret, är du fri att handla utifrån eget förnuft och egna känslor.

Man kan tycka att det inte är för mycket begärt, eller hur?

Samtidigt rapporterar DN om den islamistiska organisationen Hefajat i Bangladesh, och hur denna vill att regeringen ska införa dödsstraff för den som smutskastar islam och dess profet. Andra krav är att män och kvinnor ska hållas åtskilda på exempelvis arbetsplatser och i skolor. Som en följd av oroligheterna Hejafats demonstrationer har orsakat har 22 personer dött, och hundratals har skadats.

Vi byter kontinent. I Brasilien har Kommissionen För Mänskliga Rättigheter i det inhemska parlamentet fått en ny ledare. Detta i form av Marco Feliciano, pastor och grundare av den evangelisk-protestantiska kyrkan Catedral do Avivamento.

Han har bland annat sagt att ”kärlek mellan två personer av samma kön leder till hat och kriminalitet”, ”svarta och afrikaner tillhör ett släkte som är förbannat av Noah”, samt ”att ge kvinnor samma rättigheter som män kan vara farligt för människans fortlevnad eftersom det kan leda till homosexualitet”. Andra pärlor innefattar att kalla AIDS för ”gay-cancer” och att konstatera att han mår illa när han ser två män kyssa varandra.

Hur kan en så god tanke landa så snett…?

Det hela är egentligen väldigt enkelt. Gud finns inte. Religionerna är formade av människan, och så länge vi människor har mänskliga fel och brister kommer organiserad religion att aggregera och förstärka dessa (på samma sätt som de ibland även kan förstärka det goda i oss, i form av välgörenhetsarbete etcetera).

Religionerna är därmed inte onda i sig, men när vi ger dem en särställning och beter oss som att det verkligen går att hitta stöd för en given åsikt hos ”högre makter”, ger vi oss undantagslöst ut på tunn is. År 2013 borde vi ha insett att referenser till Gud aldrig bör innebära tolkningsföreträde.

Låt oss kalla det en silverne regel att följa. Kanske gott nog, givet att den gyllene på sant religiöst manér verkar ha gått emot naturlagarna och börjat rosta…?