Gammal skåpmat och glädjande nytt

Har precis läst ut Christopher Hitchens utmärkta “Du store Gud?”, och tänker för mig själv att jag förmodligen inte ägnar tillräckligt mycket av bloggens förehavanden åt religionskritik.

Det är inte det att jag inte respekterar individuella personers eventuella tro; jag tycker för all del att de flesta former av gudstro i skenet av normal, logisk argumentation ter sig smått absurd, men det är varje persons fulla rätt och frihet att välja vad man tror på. Det jag har problem med är när individuell tro övergår i organiserad religion; det är när predikstolen snickras ihop som det hela allt som oftast tenderar att – så att säga – barka åt helvete…

Just idag har jag faktiskt ingen konkret händelse att avhandla, varför jag nöjer mig med att återge ett klassiskt stycke mycket gammal skåpmat, signerat Epikuros:

Vill han förhindra det onda men kan inte? I så fall saknar han makt. Kan han men vill inte? Då är han illvillig. Både kan och vill han? Varifrån kommer då det onda?

Jag kan inte annat än notera att Epikuros eleganta frågeställning har överlevt tidens tand bättre än de flesta levnadsdeviser i Bibeln. Varför respektera en illvillig Gud, eller tillbe – kanske till och med frukta – en maktlös? Hur man än vänder och vrider på det får ärkepatriarken finna sig schack matt.

Nåväl, nog om det. Jag sade ju inledningsvis att jag respekterar personlig tro, även om jag som sagt har svårt att relatera till den. Följaktligen skall jag inte bara leverera kritik när religiösa krafter bidrar till kvinnoförtryck, rasism, homofobi och sexuell ohälsa (vilket de för det mesta gör) utan även tillmäta de troende som gör gott det beröm de förtjänar.

En sådan person är guvernören i delstaten Washington, Christine Gregoire. Hon är förvisso uttalad katolik, men anser sig inte desto mindre mycket stolt över att nyligen ha signerat den lag som gör Washington till den sjunde delstaten i USA som tillåter samkönade äktenskap. Hatten av för henne.

Failburg

…och för övrigt anser jag att Khartago bör förstöras. Åh, förlåt – Sankt Petersburg var det visst; my bad.

Eller mest deras, faktiskt.

Sveland deppar, men över fel sak

Jag läser på DN om hur Maria Sveland försöker slå något slags rekord i “guilt by association”, när hon räknar upp en lång rad företeelser och personer hon ser som tydliga tecken på växande högerextremism i Europa. När det gäller själva observationen som sådan, att det blåser högervindar över kontinenten, kan jag faktiskt vara benägen att hålla med henne i viss utsträckning.

Det jag däremot har svårt för är hur hon buntar ihop de av oss som förhåller oss kritiska mot radikalfeminism med värsta sortens fascistoida hatmånglare. Hon liknar t.ex. den påtagligt diplomatiske Pelle Billing vid Anders Behring Breivik, kallar honom för “antifeministisk extremist”, och påstår sedan följande:

Under hösten har attackerna mot feminismen varit regelbundna och mer aggressiva och hatfyllda än någonsin, något som nättidningen Feministiskt Perspektiv som enda medium uppmärksammat genom en ambitiös kartläggning och granskning av antifeministerna. Genom att närläsa nättrådar och bloggar urskiljs vissa gemensamma nämnare, som att hatet mot muslimer, judar, svarta och homosexuella går hand i hand med kvinnohatet och antifeminismen.

Intressant. Eftersom hon nu ändå namnger Pelle Billing som en drivande aktör bakom dessa hatfyllda attacker, vore det intressant att se henne ge några exempel på hur Billing i sina texter spritt hat mot någon alls, ens feminister, och än mer så mot muslimer, judar, svarta och homosexuella.

Det lär gå sådär. Detsamma gäller antagligen även mig; jag är ju också en av de där ljusskygga, extremistiska högerspökena. Jag har för all del aldrig röstat på SD, och bloggar regelbundet om vikten av att motverka rasism och homofobi, men eftersom jag definitivt anser att Sveland har fel i sin radikalfeministiska övertygelse hör jag väl till hennes måltavlor jag med. Om någon av er som läser här tycker er ha hittat allt det där hatet kan ni väl tipsa mig om det; jag verkar ha glömt bort inte bara var jag har lagt det, utan även helt att jag ens hyst det till att börja med…

Nåväl, att Sveland helt verkar ha tappat koncepterna är knappast något att bekymra sig över. Alla som läser hennes artikel och den “kartläggning” från Feministiskt Perspektivs sida hon refererar till i sin text, och sedan jämför det t.ex. med hur Pelle Billings Mansnätverk (i form av skribenten Fredrik Sandberg) bemötte samma kartläggning, ser själva vilken sida i debatten som är den vettiga.

Därmed inte sagt att det inte finns saker att oroa sig över kopplat till detta. Det faktum att en ledande tidning som DN låter  en så journalistiskt osmaklig och, inte minst, censurivrande artikel (alla som inte tycker som Sveland bör tvingas hålla käften i den offentliga debatten!) gå i tryck är definitivt illa. Detta gör mig faktiskt genuint orolig för den rådande pressetiken kopplat till den här typen av frågor.

Sveland har alltså dubbla anledningar att deppa: Dels det faktum att DN uppvisar oroande brister på journalistiskt omdöme, dels det faktum att hon lyckas framställa sig själv som en minst lika extremistisk och oresonligt fientlig person som de hon pekar finger åt.

Däremot kan hon sluta deppa över oss som står upp mot radikalfeminismens misandri. Flera av oss kommer nämligen att fortsätta arbeta för en jämställdhet som inkluderar både män och kvinnor, långt efter det att Sveland med benäget bistånd från DN grävt sin egen ideologis grav…

PS. Fast allt detta kanske bara är ett bevis på den patriarkala konspirationen? DN – denna vita, rika, manliga kulturbastion – kanske bara låter publicera hennes artikel just i syfte att undergräva radikalfeminismen, och därmed säkerställa den manliga hegemonins eviga triumf? A-ha!

PS2. Corren.se har redan tidigare framställt sig som en medieinstans med integritet och sunt förnuft i jämställdhetsfrågor, och fortsätter att gå från klarhet till klarhet. Nu i form av Marika Formgrens ledare.

PS3. Ytterligare en text att bli glad över är “One-way Communication”-Hannahs inlägg “Reflektion över män (som grupp)“. Ur manligt könsfrågeperspektiv är det utan tvivel en av de mest upplyftande och tacknämliga texter jag läst på mycket länge!

PS4. Hoppas Sony inte stämmer mig för varumärkesintrång på grund av mitt föregående PS…

Utökat bibliotek!

De av er som är uppmärksamma har säkert noterat att det under rubriken “Read up!” här ovan går att hitta lästips på böcker jag tycker är intressanta, särskilt i relation till de ämnen som brukar avhandlas här på Certatio. Ni har kanske även noterat att en skaplig andel av böckerna behandlar relationerna mellan könen, jämlikhet och genus. Är ni regelbundna läsare av bloggen förvånas ni knappast över detta, då det i mina inlägg lär märkas att det är ett ämnesområde som intresserar och engagerar mig.

För den som likt undertecknad vill fördjupa sig inom området har jag nu utökat “biblioteket” av föreslagen läsningen. Via “Read up!”-sidan kan man nu klicka sig vidare till en ganska fyllig lista med PDF-rapporter och artiklar på temat (direktlänk HÄR). Även om en och annan av dem är av något mer målande karaktär, är det i de allra flesta fallen fråga om forskningsrapporter och/eller officiell statistisk – den typ av läsning jag föredrar, alltså…

Hoppas även ni hittar något ni finner av intresse!

Symbolfrågor vs folksjukdomar

Jag läser i diverse medier om den pågående kvoteringsdebatten, och funderar stillsamt för mig själv om de föreslagna åtgärderna verkligen ger Sveriges kvinnor bästa möjliga valuta för pengarna?

Visst, för all del, man behöver inte alltid rädda världen på bara ett sätt. Det är ju inte som om det vore fel att skänka pengar till Rosa Bandet bara för att Mustaschkampanjen behöver dem bättre; goda gärningar är goda även om det finns “goda+” att välja på. Trots det undrar jag…

Jag läser hur Bonnie Bernström (ordförande Liberala Kvinnor), Gunilla Hjelm (ordförande Centerkvinnorna) samt Maria Fälth (ordförande Kristdemokratiska Kvinnoförbundet) vill införa skattefinansierade jämställdhetsbonusar på 100 000 kr till varje företag som når 40/60 i styrelsesammansättningen, utreda förutsättningar för ett mer jämställt finansiellt ägande, inrätta nya stödfunktioner för VD:s samt införa utbildningar i styrelsearbete på högskolor och universitet.

Styrelseledamoten i KD:s kvinnoförbund, Emma Blomdahl, vill därtill lägga resurser på att jämställdhetsintegrera styrorgan inom EU, eftersom den aktuella ekonomiska krisen i Europa enligt henne förmodligen kunnat undvikas med fler kvinnor vid rodret.

Den nödvändiga disclaimern: kan orättvisor mellan könen påvisas bör de självfallet rättas till, och jag säger inte att det helt saknas behov av att se över hur könsroller påverkar tillsättningar av höga positioner.

Med det sagt undrar jag om kvoteringsfrågan verkligen är så viktig för svenska kvinnor i allmänhet att den förtjänar allt detta fokus och alla de föreslagna åtgärderna / kostnaderna?

Hur många kvinnor kommer över huvud taget att vara intresserade av en styrelsepost, än mindre påtänkta för en? (Något som i samma utsträckning gäller 99,99% av alla män, btw…) Hur många kvinnor kommer under sin yrkeskarriär att vara i behov av stödåtgärder i sin roll som VD – ens om vi skulle börja kvotera in dem på sådana positioner? Hur många personer oavsett kön kommer någonsin att vara aktuella som medlemmar av EU:s ekonomiska styrorgan?

En försvinnande liten bråkdel, naturligtvis. Det handlar således om en symbolfråga, och ur ett strikt politiskt perspektiv kanske det är en viktig sådan för vissa. För Lotta Medelsvensson finns det dock förmodligen mer brännande frågor, varför jag vill anknyta till inledningen på detta inlägg genom att vända blicken mot något som kanske vore en vettigare investering i Sveriges kvinnor:

Att motverka endometrios.

Över 200 000, eller mellan 5-10%, av Sveriges kvinnor lider av denna smärtsamma och delvis tabubelagda åkomma. Förutom det personliga lidandet orsakar sjukdomen därtill ekonomiskt bortfall för samhället på väldigt stora belopp varje år.

Det finns dock hopp om bättring framöver – förutsatt att staten skjuter till pengar:

­Tyvärr har staten i stället nyligen tagit ett steg i fel riktning, genom att nyligen avslå subvention för Visanne, ett nytt läkemedel mot endometrios.

Hittills har behandling mot svår endometrios skett med ­läkemedel som stänger av ägglossningen och försätter ­kvinnan i ett förtida, kemiskt klimakterium. Det dämpar smärtorna men ger ofta svåra biverkningar i form av vallningar, sömn­problem och depression. Den nya behandlingen är effektiv, men är mer skonsam – de allra­ flesta slipper biverkningar. För många kvinnor med ­kraftiga ­besvär skulle den innebära en väsentligt höjd livskvalitet.

Behandling finns alltså, men staten vägrar betala och därför skriver inte läkarna ut läke­medlet till de kvinnor som det skulle kunna hjälpa.

En stillsam undran: hur många tusen kvinnor skulle kunna få effektiv hjälp mot sin endometrios subventionerad för samma summa pengar som det kostar att hjälpa en handfull redan välsituerade karriärkvinnor in i styrelserummen?

Vad Sveriges mediefeminister svarar är måhända en smula oklart, men mitt svar är givet: tillräckligt många…