Fars Dag

Idag är det alltså Fars Dag. Vissa tycker dock inte att dagen bör uppmärksammas under nuvarande benämning, utan menar att alternativa termer vore att föredra. En av dem är Fanny ”Sinoes” Åström:

”Stora Förtryckardagen”, alltså… Ett så lågt och genuint elakt påhopp på alla fäder borde egentligen bemötas med eftertryck, men jag orkar inte. Det är för barnsligt. Dessutom antyder hennes utspel att hon kanske inte haft den bästa relationen med sin egen pappa, vilket i så fall är ”straff” nog (samt sorgligt för dem båda).

Något som däremot kan vara värt att kommentera, är det faktum att Expressen och deras skribent Frida Boisen väljer just Fars Dag till att publicera en krönika vars syfte verkar vara att utmåla pappor som potentiella barnmisshandlare, och därtill i ökande grad. Man kan ju lite stillsamt undra om någon av kvällstidningarna på Mors Dag kommer att publicera artiklar, där en minoritetsgrupp kvinnors dåliga beteende görs signifikativt för hela gruppen?

”Men”, säger du kanske nu, ”om hon nu har rätt i sak är det väl rimligt att vilja kasta ljus över situationen, oavsett vad man tycker om timingen?”. Tja, så kan man ju se på saken. Personligen kan jag tycka att det vore fint om pappor/män kunde få ha åtminstone just den här dagen ifred, och få känna sig värdefulla och uppskattade, istället för att som annars är praxis av media utmålas som ”en del av problemet” i princip oavsett vad det gäller.

För övrigt är det inte direkt bara pappor som bär hand på sina barn. (Därmed inte sagt att det någonsin är okej om/när de gör det – min avsikt här är INTE att ursäkta de fäder som slår sina barn.) Hur våldet mot barn fördelar sig mellan könen råder det olika uppfattningar om. Klart är att upprepat grovt våld är vanligare från män, men att det antalet förövare i sig verkar tämligen jämt fördelade mellan könen. Enligt BRÅ är 35% av de som misstänks för brott i form av våld mot små barn (0-6 år) kvinnor, medan den största specifika undersökning som hittills gjorts (Liv & Hälsa ung 2008) menar att fördelningen är 50/50. Stiftelsen Allmänna Barnhuset menar att kvinnor till och med är vanligare som våldsverkare mot barn.

Att döma av ovanstående framstår det i alla fall som ett ganska tydligt fall av demonisering, att måla upp specifikt pappor som våldsamma mot sina barn. Att därtill välja just Fars Dag som propagandatillfälle känns lätt osmakligt. Vore det inte bättre att lyfta fram bra exempel på goda fäder, och försöka stärka önskvärda beteenden? Det är ju inte som om det saknas bra pappor där ute…

…och, vilket är viktigt att påpeka för de – av en slump (?) ofta radikalfeminister – som menar att barn faktiskt inte behöver just pappor (”det räcker gott med goda förebilder bland andra vuxna”) att pappor ÄR viktiga, och det på en uppsjö olika vis.

För egen del vill jag vare sig helgonförklara eller demonisera pappor. De flesta av oss försöker göra vårt bästa, med varierande utfall. Ibland gör vi fel, och ibland är vi fantastiska. Vi kämpar, älskar, leker, lär och skäller. Vi kramas, tappar tålamodet, förklarar, visar och oroar oss. Vi ifrågasätter oss själva, våra beteenden och våra val, och försöker så gott vi kan vara de pappor vi vill att våra barn skall ha. För det tycker jag gott att vi kan förtjäna en dags ledigt från mansfientlighet i media, och istället få en uppmuntrande klapp på axeln.

Alltså, till alla pappor därute:

Att vara förälder är aldrig enkelt, men fortsätt göra ert bästa, och ös kärlek, uppmuntran, kunskap, beröm och kramar över era barn. Ni är viktiga, glöm aldrig det!