Posts tagged ‘radikalfeminism’

Gudrun polemiserar vidare

Gudrun Schyman skriver idag på Aftonbladet om hur dagens feminism kräver nya tankesätt. Tyvärr bjuder inte Schyman på nämnvärt mycket av den varan, utan trampar på i samma gamla, vanliga ”män vs kvinnor”-hjulspår. Även om man – som jag – håller med om att det fortfarande finns landvinningar att göra på området ”jämställdhet”, är det tråkigt att hennes retorik fortfarande sitter fast i polemik och skuldbeläggning. Dessutom verkar argumentationen bitvis bygga mer på teoretiserande än på konkreta underlag:

Arbetsmarknadens parter, de som ska sköta lönebildningen, är tyngda av gammalt patriarkalt tänkande. […] Här handlar det om att i grunden förändra reglerna för lönebildningen. Sätta lön efter utbildning, kunskap och ansvar, inte utifrån förlegade föreställningar om att män är familjeförsörjare som ska ha heltid med lön att leva på samtidigt som kvinnor förväntas dryga ut hushållskassan när vi jobbar […].

1. Det är ju när man faktiskt väger in bransch, utbildning, tjänsteår, personalansvar och anställningsgrad som löneskillnaderna mellan könen i princip försvinner helt*. Följaktligen framstår det som om lönesättningen redan sker enligt sunda principer.

* Enligt sammanvägda siffror från t.ex. SCB och Medlingsinstitutet blir den ”oförklarliga” löneskillnaden mellan kvinnor och män vid lika arbete ~1%. Fortfarande en diskrepans värd att undersöka, och sannolikt en orättvisa att rätta till. Dock knappast i paritet med de sedvanliga slagorden om ett lönegap på 15-20%…

2. Det vore jättespännande att få några bevis presenterade för att det överhuvudtaget existerar sådana ”förlegade föreställningar om män som familjeförsörjare” vid lönesättning, vare sig det handlar om på individuell eller samhällelig nivå. Personligen har jag ALDRIG under ett lönesamtal hört familjesituation komma upp som en faktor.

3. Om ”strukturen” nu är att kvinnor halkar efter för att de oftare jobbar deltid och/eller i den offentliga sektorn (vilket känns som ett fair statement) – exakt VAD är det som hindrar kvinnor från att tänka om? Vilka juridiska hinder finns det för kvinnor att välja bort hemmaförälderskapet och deltiden till förmån för heltid/karriär, och vilka hinder finns det för att välja bort den trygga men lönehämmade offentliga sektorn till förmån för den mer konkurrensutsatta men bättre betalda privata sektorn?

Jag förstår att det finns sociala stigman och normer som påverkar, och att valet att inte vara mamma före yrkeskvinna inte kommer utan prislapp, precis som det kanske inte är helt enkelt för den man som vill vara hemmapappa eller bli balettdansör.

Här kan jag absolut hålla med om att vi som samhälle behöver jobba med att bryta upp sådana hämmande normer – men det är inte samma sak som att dessa normer innebär att halva befolkningen är i ”maktöverläge” gentemot andra halvan. Båda könen har samma juridiska frihet att vara självständiga aktörer, och båda könen har normativa förväntningar att utmana.

Debate clubVarför ifrågasätter aldrig Schyman (och andra ledande feminister) kvinnorollen på den här punkten? Har kvinnor ALDRIG ett eget ansvar, på samma sätt som män tillskrivs? Jag börjar på allvar tro att på samma sätt som ”fysiskt våld som problemlösningsmetod” är en olycklig del av en normativ manlig könsroll, på samma sätt är ”offerkoftan” en olycklig del av en normativ kvinnlig könsroll. Allt är alltid någon annans fel, och alla kvinnor är alltid ”drabbade”.

(Återigen: jag tycker som sagt att de normer som hämmar gott kan attackeras, men polemiken ”män vs kvinnor” är inte nödvändig som utgångspunkt.)

Röster hörs om att feminismen har gått för långt, konservativa utnyttjar stagnationen till att påstå att vi redan skulle leva i ett totalt jämställt samhälle, att feminismen är utdaterad. Vi har fått en kraftig våg av antifeminism, ivrigt understödd av de fascistiska strömningar som slår in som svallvågor över Europa och Sverige. Kvinnohat, rasism och homofobi är tätt sammansvurna.

Allvarligt talat: en så pass erfaren och skicklig politiker/debattör som Schyman borde veta bättre än att hänfalla till så klumpig ”guilt by association”, samt hysa större tilltro till sina läsare än att anta att vi är för dumma för att upptäcka genuina logiska felslut.

För det första finns det inget likhetstecken mellan ens ”antifeminism” och ”kvinnohat”. Visserligen verkar många uttalade antifeminister vara tämligen könsrollskonservativa, och vilja implementera snäva, begränsande normer på kvinnor (och män), men steget från det till hat är ändå inte självklart.

För det andra är vi vid det här laget ganska många som kritiserar Schymans polemiska misandri, UTAN att kalla oss ”anti” något alls. Att vara ”icke-feminist” (där den gren av feminismen som avses är specifikt den radikala) är inte ens på samma planet som ”kvinnohat”, utan innebär istället av allt att döma en starkare tro på den kvinnliga förmågan att vara en aktiv agent än vad t.ex. Schyman själv ger uttryck för.

För det tredje behöver vare sig anti- eller icke-feminister dela åsikter med smutsbruna högerextremister på någon som helst punkt. Själv har jag vid upprepade tillfällen buntats ihop med ljusskygga element, både av Schyman själv, men även av Maria Sveland och andra framstående mediepersonligheter, enbart för att jag har fräckheten att kritisera deras ideologiska luftslott, radikalfeminismen. Detta trots att jag kontinuerligt fortsätter att propagera EMOT homofobi och rasism.

Det kan inte nog upprepas: den här typen av angrepp på meningsmotståndare är intellektuellt ohederlig på gränsen till ondskefull. När Schyman inte drar sig för att helt grundlöst kalla kritiker för högerextremister, målar hon upp en bild där radikalfeminismen framstår mer intresserad av att skapa ett könskrig mellan kvinnor och män än av framsteg på området jämställdhet.

Den nya våg av feminism som Vänsterpartiet vill starta har redan börjat. Buret av en vision om ett samhälle som respekterar kvinnors mänskliga rättigheter, som samtidigt avvisar varje form av annan diskriminering (etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck eller ålder) […] växer nu en modig och modern politisk rörelse fram.

Du, Schyman, det där finns redan. Det kallas H-U-M-A-N-I-S-M. Man behöver inga teorier som utmålar halva befolkningen som ”bad guys” för att vilja ha ett samhälle baserat på de premisserna. Och förresten, allra helst kanske samhället skall respektera allas mänskliga rättigheter, och inte bara kvinnors?

[Vi] ska ha lika mycket makt att forma samhället och våra liv, oavsett om vi är kvinnor eller män.

Onekligen den springande punkten. Båda könen bemöts som sagt av hämmande normer, men att det skulle vara genuint mycket svårare att vara kvinna i det avseende känns vanskligt att hävda. Vem döms hårdast – en kvinna som beter sig typiskt ”manligt”, eller en man som beter sig typiskt ”kvinnligt”?

I övrigt finns det i Sverige i dag exakt NOLL juridiska begränsningar för kvinnors möjlighet att forma sina liv, som i så fall inte gäller även män. Det skulle däremot vara möjligt att (med en vagt generös tolkning) hävda det omvända, eftersom lagarna om ”kvinnofrid” inte har någon motsvarighet i ”mansfrid”, och mödrar har lagstadgade rättigheter som fäder saknar.

Ett litet PS för en global infallsvinkel, då det inte råder något vidare tvivel om att det finns länder / delar av världen där kvinnor de facto HAR ett juridiskt underläge, vilket aldrig bör ses som acceptabelt. Till exempel är Saudiarabien kanske inte direkt ett jämställdhetens paradis…

Slutsatsen av allt detta? Schyman har rätt, det behövs ett nytänk – framför allt från henne själv och hennes gelikar… Den polemiska, skuldbeläggande linjen är föråldrad, grundlös och destruktiv snarare än konstruktiv. Det är dags att sluta bedriva könskrig och istället gemensamt fokusera på sakfrågor, medvetna om att olika problem slår olika hårt mot respektive kön. Frågan är om Schyman är villig att ta steget?

*   *   *   *   *

PS. Bara för att liksom understryka att Schyman har fel i sina virriga kopplingar mellan icke-feminism och kvinnohat, mellan en könsneutral humanism och högerextremism, vill jag dela denna länk:

Kvinnors texter bedöms som sämre av både män och kvinnor

När jag pratar om vikten av att bryta upp hämmande normer, sådana som begränsar oss som individer i våra valmöjligheter, är detta ett klockrent typexempel! Precis som det finns skadliga uppfattningar om att män skulle vara sämre lämpade som t.ex. föräldrar eller förskolelärare, finns det uppenbarligen skadliga föreställningar om att kvinnor skulle vara sämre lämpade som forskare.

Dumt, dumt, dumt, och värt att förändra. Notera för övrigt gärna att denna bild upprätthålls av båda könen (som fallet oftast är) och inte existerar på grund av att specifikt män ser ner på kvinnor. (Precis på samma sätt som hämmande normer kring hemmapappor nog upprätthålls minst lika mycket av män som av kvinnor.)

Annonser

november 20, 2013 at 11:49 8 kommentarer

Ehrenberg och den feministiska blindheten

I detta inlägg tänkte jag återkomma till högaktuelle Johan Ehrenberg, som träget fortsätter att sprida mansförakt efter bästa förmåga. Nu är det i och för sig flera som redan skrivit om honom, och gjort det bra, som till exempel Bashflak samt Erik och Teo på Genusdebatten. Jag vill här ändå lägga fram en reflektion.

Det handlar om blindheten så många visar inför exakt vad det är i Ehrenbergs agerande som gör honom så populär hos (framför allt) kvinnor. Det kan nämligen verka som om han talar till män, men det gör han inte. Han talar om män, men till kvinnor. Ehrenberg ger andra män en uppsträckning, och talar om hur de borde göra för att vara lika fina och upplysta som han.

Dessutom använder han fulknepet att först framlägga sina misandriska påhopp, och  sedan lägga till ”de som protesterar vill bara skydda sin förtryckande maktposition”. Detta leder till ett damned if you do, damned if you don’t. Antingen håller vi övriga män käften, och låter Ehrenbergs misandri stå oemotsagd (och därmed godtagen) eller så protesterar vi, vilket då (enligt honom) bevisar hans skruvade teser.

Knight in shining armor

Lika elegant som diaboliskt, eller hur? Om det någonsin har funnits ett beteende som kan karaktäriseras som ”macho-manligt, patriarkalt förtryckarbeteende”, så är det exakt det Ehrenberg uppvisar. Han rider in som en riddare i skinande rustning, och försöker dominera andra män för att vinna gillande från kvinnor,  istället för att tro kvinnorna tillräckligt kapabla att föra sin egen talan.

…och vad gör då alla de radikalfeminister som normalt brukar framhålla vikten av att dekonstruera den klassiska, ”destruktiva” manligheten och dess macho-ideal? Fördömer de Ehrenberg för att han nöter på i dessa invanda hjulspår?

Nope.

Istället rättar de in sig i ett beundrande led, en hyllningskör som förtjust kvittrar om hans förträfflighet. Jag har sett bokstavligt talat noll uttalat feministiska skribenter/kommentatorer som påpekat att hans beteende är exakt det de annars så ofta kritiserar – när det beteendet inte springer deras ärenden… Övertygelser och principer är tydligen flexibla.

”Men vänta lite nu”, säger du kanske, och vill ställa följande två kontrollfrågor till mig:

1. Hur vet du, Certatio, att Ehrenberg verkligen riktar sig till kvinnor, och inte till andra män?

Tja, han är man, eller hur? Om han inte växt upp på en annan planet, har han nog åtminstone ett visst hum om hur (många) män (som regel) fungerar. Att ge sig på att offentligt örfila män på det där viset, och därtill på falska grunder, kommer aldrig att vinna över särskilt många män till SakenTM, och det begriper Ehrenberg.

Hade han på allvar velat påverka män, hade han istället för känslomässigt inriktade, egentligen innehållslösa argument  (”män är dåliga, punkt”) försökt lägga fram rationella argument för hur män tjänar på ett mer jämställt samhälle (och det finns ju faktiskt sådana att tillgå). Han väljer att utmana, inte försöka övertyga, och det finns ett bra ord för det: tuppfäktning. Och för vem/vilka är det tupparna fäktas…?

2. Är det säkert att du inte bara är avundsjuk på uppmärksamheten Ehrenberg får från kvinnor, Certatio? Ägnar inte du dig också åt macho-beteende nu, när du försöker påvisa hans brister?

Tja, jag ger dig delvis en poäng. Visst finns det ett element av tävlan här; när Ehrenberg tror sig kunna dominera mig med sin falska logik, taggar jag till. En kastad handske är förvisso inte helt utan frestelse…

Vidare är det klart att jag som hetero-man inte är immun för kvinnlig uppskattning, så i den bemärkelsen är vi väl lika, Ehrenberg och jag. Skillnaden är att jag inte skriver mina texter för att vinna kvinnligt gillande (i så fall hade jag ju enklast stämt in i hans hyllningskör) utan för att jag styrs av mina övertygelser kring vad som är rätt ock riktigt.

Jag tycker rasism är fel, och opponerar mig mot dess yttringar. Detsamma gäller homfobi, misogyni – och misandri. Att sätta mig upp mot Ehrenbergs mansfientliga drapor är enligt mig att stå upp för humanism, och om detta sedan gör att jag kommer sist i något slags popularitetstävlan är det faktiskt fullständigt skit samma.

Ehrenberg, däremot, framstår för varje text han publicerar mer och mer som en populistisk, inställsam, intellektuellt ohederlig pajas. Att han därtill lyckas dupera feminister till att hylla ett klassiskt macho-beteende, får mig att fundera över vilket som vore rimligast – att skratta eller gråta…?

PS. Rätt svar är ”ingetdera” – det rimliga är att fortsätta sätta fingret på bristerna i Ehrenbergs resonemang, och aktivt agera för att få till stånd ett mindre mansfientligt diskussionsklimat.

november 11, 2013 at 10:43 5 kommentarer

Mansrollen 1-0-1

Hade just följande meningsutbyte på Twitter:

Mansrollen

Här känner jag att det är dags att backa bandet, och ånyo köra en liten ”1-0-1” kring det där med mansrollen, vad den utgörs av, och vad den får för konsekvenser.

Innan vi börjar repetitionen rekommenderar jag att ni först går igenom det vi lärt oss så här långt, annars blir upplägget något haltande. Läs alltså först nedanstående texter:

10 snabba om radikalfeminism (fråga 7)
Positiv manlighet, finns det?
Bias blindness

Klara? Bra. I så fall bör följande självklarheter vid det här laget mest vara att se som skåpmat för er, och enkelt att ta till sig:

  • ”Mansrollen” är ingen sublim företeelse som existerar bortkopplat från faktiska, fysiskt existerande män. Mansrollen utgörs av de beteenden och attityder som uppvisas av majoriteten män.
  • Föregående punkt innebär följande: om någon säger ”jag hatar mansrollen”, är det samma sak som att säga ”jag hatar majoriteten av beteendena och attityderna hos en majoritet av alla män”. Detta är naturligtvis tillåtet, men bör ändå noteras innan man i förbigående slänger sig med kritik mot mansrollen.
  • Att man inte slarvigt skall kritisera eller säga sig hata mansrollen, innebär inte att man inte får (och ibland bör) kritisera vissa specifika konsekvenser av den, eller specifika beteenden som kanske råkar vara vanligare hos män än hos kvinnor. (Det samma gäller naturligtvis även för typiskt ”kvinnliga” fenomen.)
  • Män är vare sig bättre eller sämre än kvinnor. För det första är vi alla individer, och skillnaderna från en person till en annan av samma kön, är som regel större än den mellan könens genomsnitt. För det andra kan det hända att könen har olika karaktäristiska svagheter och brister, styrkor och dygder, men inte olika många.
  • Även om varken den traditionella mans- eller kvinnorollen är att se som huvudsakligen ”negativ”, finns det ändå poänger med att bredda dem båda, så att fler beteenden och individer får plats inom vad som anses ”accepterat”. Personlig frihet, och frånvaron av begränsande normer, är av godo.

Då så, det var väl enkelt? Det är absolut tillåtet att rikta kritik mot manligt beteende, men kom alltså ihåg att det faktiskt inte går att göra nämnvärd skillnad på ”mansrollen” och ”majoriteten män, samt vad de gör”. Säger du dig hata det ena, hyser du bevisligen starka antipatier mot även det andra.

De av er som läser detta och känner att jag förenklar detta i överkant, och som känner en spontan lust att säga ”så är det inte alls!”, fundera då på följande: om en man, säg Pär Ström till exempel, hade sagt att han ”hatade kvinnorollen” – hur många av er hade då obekymrat ryckt på axlarna, och hur många hade uppfattat det som misogynt?

Just det.

november 7, 2013 at 15:05 22 kommentarer

Äldre inlägg Nyare inlägg


Som Peter Steele formulerade det: "Don't mistake lack of talent for genious". Den här bloggen lämnar inga kvalitetsgarantier...

Något intressant att säga till mig personligen? Maila mig!

Logga in

Senaste inläggen

@Certatio_WP

Fel: Twitter svarade inte. Vänta några minuter och uppdatera den här sidan.

Kategorier

Arkiverat

"I am always ready to learn, although I do not always like being taught."
- WINSTON CHURCHILL

"Two things are infinite: the universe and human stupidity, and I'm not sure about the former."
- ALBERT EINSTEIN

"The trouble with having an open mind, of course, is that people will insist on coming along and trying to put things in it."
- TERRY PRATCHETT

"However beautiful the strategy, you should occasionally look at the results."
- WINSTON CHURCHILL

"Human beings, who are almost unique in having the ability to learn from the experience of others, are also remarkable for their apparent disinclination to do so."
- DOUGLAS ADAMS

"The infliction of cruelty with a good conscience is a delight to moralists - that is why they invented Hell."
- BERTRAND RUSSELL

"You have enemies? Good. That means you've stood up for something, sometime in your life."
- WINSTON CHURCHILL

"All generalizations are false, including this one."
- MARK TWAIN

"The presence of those seeking the truth is infinitely to be preferred to the presence of those who think they've found it."
- TERRY PRATCHETT

"If you have ten thousand regulations you destroy all respect for the law."
- WINSTON CHURCHILL

"In the beginning the Universe was created. This has made a lot of people very angry and has been widely regarded as a bad move."
- DOUGLAS ADAMS

"Everything that every individual has ever done in all of human history establishes the minimum boundary of the possible. The maximum, if any, is completely unknown."
- JOHN TOOBY

Publiksiffra

  • 86 954