Fars Dag

Idag är det alltså Fars Dag. Vissa tycker dock inte att dagen bör uppmärksammas under nuvarande benämning, utan menar att alternativa termer vore att föredra. En av dem är Fanny ”Sinoes” Åström:

”Stora Förtryckardagen”, alltså… Ett så lågt och genuint elakt påhopp på alla fäder borde egentligen bemötas med eftertryck, men jag orkar inte. Det är för barnsligt. Dessutom antyder hennes utspel att hon kanske inte haft den bästa relationen med sin egen pappa, vilket i så fall är ”straff” nog (samt sorgligt för dem båda).

Något som däremot kan vara värt att kommentera, är det faktum att Expressen och deras skribent Frida Boisen väljer just Fars Dag till att publicera en krönika vars syfte verkar vara att utmåla pappor som potentiella barnmisshandlare, och därtill i ökande grad. Man kan ju lite stillsamt undra om någon av kvällstidningarna på Mors Dag kommer att publicera artiklar, där en minoritetsgrupp kvinnors dåliga beteende görs signifikativt för hela gruppen?

”Men”, säger du kanske nu, ”om hon nu har rätt i sak är det väl rimligt att vilja kasta ljus över situationen, oavsett vad man tycker om timingen?”. Tja, så kan man ju se på saken. Personligen kan jag tycka att det vore fint om pappor/män kunde få ha åtminstone just den här dagen ifred, och få känna sig värdefulla och uppskattade, istället för att som annars är praxis av media utmålas som ”en del av problemet” i princip oavsett vad det gäller.

För övrigt är det inte direkt bara pappor som bär hand på sina barn. (Därmed inte sagt att det någonsin är okej om/när de gör det – min avsikt här är INTE att ursäkta de fäder som slår sina barn.) Hur våldet mot barn fördelar sig mellan könen råder det olika uppfattningar om. Klart är att upprepat grovt våld är vanligare från män, men att det antalet förövare i sig verkar tämligen jämt fördelade mellan könen. Enligt BRÅ är 35% av de som misstänks för brott i form av våld mot små barn (0-6 år) kvinnor, medan den största specifika undersökning som hittills gjorts (Liv & Hälsa ung 2008) menar att fördelningen är 50/50. Stiftelsen Allmänna Barnhuset menar att kvinnor till och med är vanligare som våldsverkare mot barn.

Att döma av ovanstående framstår det i alla fall som ett ganska tydligt fall av demonisering, att måla upp specifikt pappor som våldsamma mot sina barn. Att därtill välja just Fars Dag som propagandatillfälle känns lätt osmakligt. Vore det inte bättre att lyfta fram bra exempel på goda fäder, och försöka stärka önskvärda beteenden? Det är ju inte som om det saknas bra pappor där ute…

…och, vilket är viktigt att påpeka för de – av en slump (?) ofta radikalfeminister – som menar att barn faktiskt inte behöver just pappor (”det räcker gott med goda förebilder bland andra vuxna”) att pappor ÄR viktiga, och det på en uppsjö olika vis.

För egen del vill jag vare sig helgonförklara eller demonisera pappor. De flesta av oss försöker göra vårt bästa, med varierande utfall. Ibland gör vi fel, och ibland är vi fantastiska. Vi kämpar, älskar, leker, lär och skäller. Vi kramas, tappar tålamodet, förklarar, visar och oroar oss. Vi ifrågasätter oss själva, våra beteenden och våra val, och försöker så gott vi kan vara de pappor vi vill att våra barn skall ha. För det tycker jag gott att vi kan förtjäna en dags ledigt från mansfientlighet i media, och istället få en uppmuntrande klapp på axeln.

Alltså, till alla pappor därute:

Att vara förälder är aldrig enkelt, men fortsätt göra ert bästa, och ös kärlek, uppmuntran, kunskap, beröm och kramar över era barn. Ni är viktiga, glöm aldrig det!

Mansrollen 1-0-1

Hade just följande meningsutbyte på Twitter:

Här känner jag att det är dags att backa bandet, och ånyo köra en liten ”1-0-1” kring det där med mansrollen, vad den utgörs av, och vad den får för konsekvenser.

Innan vi börjar repetitionen rekommenderar jag att ni först går igenom det vi lärt oss så här långt, annars blir upplägget något haltande. Läs alltså först nedanstående texter:

10 snabba om radikalfeminism (fråga 7)
Positiv manlighet, finns det?
Bias blindness

Klara? Bra. I så fall bör följande självklarheter vid det här laget mest vara att se som skåpmat för er, och enkelt att ta till sig:

• ”Mansrollen” är ingen sublim företeelse som existerar bortkopplat från faktiska, fysiskt existerande män. Mansrollen utgörs av de beteenden och attityder som uppvisas av majoriteten män.
• Föregående punkt innebär följande: om någon säger ”jag hatar mansrollen”, är det samma sak som att säga ”jag hatar majoriteten av beteendena och attityderna hos en majoritet av alla män”. Detta är naturligtvis tillåtet, men bör ändå noteras innan man i förbigående slänger sig med kritik mot mansrollen.
• Att man inte slarvigt skall kritisera eller säga sig hata mansrollen, innebär inte att man inte får (och ibland bör) kritisera vissa specifika konsekvenser av den, eller specifika beteenden som kanske råkar vara vanligare hos män än hos kvinnor. (Det samma gäller naturligtvis även för typiskt ”kvinnliga” fenomen.)
• Män är vare sig bättre eller sämre än kvinnor. För det första är vi alla individer, och skillnaderna från en person till en annan av samma kön, är som regel större än den mellan könens genomsnitt. För det andra kan det hända att könen har olika karaktäristiska svagheter och brister, styrkor och dygder, men inte olika många.
• Även om varken den traditionella mans- eller kvinnorollen är att se som huvudsakligen ”negativ”, finns det ändå poänger med att bredda dem båda, så att fler beteenden och individer får plats inom vad som anses ”accepterat”. Personlig frihet, och frånvaron av begränsande normer, är av godo.

Då så, det var väl enkelt? Det är absolut tillåtet att rikta kritik mot manligt beteende, men kom alltså ihåg att det faktiskt inte går att göra nämnvärd skillnad på ”mansrollen” och ”majoriteten män, samt vad de gör”. Säger du dig hata det ena, hyser du bevisligen starka antipatier mot även det andra.

De av er som läser detta och känner att jag förenklar detta i överkant, och som känner en spontan lust att säga ”så är det inte alls!”, fundera då på följande: om en man, säg Pär Ström till exempel, hade sagt att han ”hatade kvinnorollen” – hur många av er hade då obekymrat ryckt på axlarna, och hur många hade uppfattat det som misogynt?

Just det.

Öppet brev till Johan Ehrenberg

Hej, Johan Ehrenberg. Jag skrev för en tid sedan om din 10 år gamla artikel ”Alla män ansvarar för våldtäkterna”. Det visade sig vara en ganska enkel match att göra dig retoriskt schack matt, eftersom ditt resonemang antingen var öppet misandriskt eller logiskt ohållbart.

Nu är du visst i farten igen. Uppmuntrad av det återupplivade strålkastarljuset skriver du idag på Aftonbladet om hur män inte förmår göra världen bättre. Tyvärr verkar du fortfarande vara ute på en väldigt lång intellektuell cykeltur…

Några kommentarer till det du skriver:

Alla män delar ansvaret för våldtäkter och kvinnoförtryck, vi är alla del i denna manliga makt som låter det pågå.

Nej, så är det inte. Läs mitt inlägg ”Schack matt, Ehrenberg”. Det där är ett logiskt felslut av episka proportioner – eller menar du då också att alla världens muslimer är ansvariga för varje islamistiskt terrordåd, eller att alla världens kvinnor är ansvariga för varje falsk våldtäktsanmälan?

När jag idag skriver om oss män är det med en insikt jag saknade för tio år sen. Jag blir alltmer övertygad om att vi män helt enkelt är mindre intelligenta, vi verkar oförmögna att själva ställa om och göra förbättringar för oss och våra barn.

Undrar om vilken annan folkgrupp man i landets största kvällstidning kommer undan med att påstå att de är ”mindre intelligenta”? Särskilt som den genomsnittliga intelligensen bevisligen inte skiljer sig åt mellan könen (män har en bredare normalfördelningskurva, med fler genier men också fler gravt lågbegåvade, men snittet är detsamma).

Det kallas M-I-S-A-N-D-R-I, Johan, och det är inte snällt.

Dessutom är även det avslutande påståendet helt fel. Visst, jag kan hålla med om att män kring vissa aspekter av föräldraskap och manlighetsnormer kunde öka förändringstakten, men oförmögna? Hur många av dagens makar/fäder är bara delaktiga i sina familjer på samma nivå som sina fäder, och hur många är mer delaktiga? Just det; case closed.

Män har som grupp makten på jorden. Vi är en minoritet. Det är med våld vi behåller makten. Knytnävarna, pengarna och vapnen.

Johan, i Sverige har kvinnor haft rösträtt ganska länge nu. Vi har dessutom personval. Om de så önskar, kan varenda kvinna i hela Sverige rösta på Gudrun Schyman (eller valfri annan kvinna).

Kanske vill du mena att kvinnor i Sverige känner sig så hotade av män och manligheten, att de när de ställer sig i röstbåset inte vågar rösta på kvinnliga kandidater av rädsla för repressalier? Okej, det är naturligtvis din fulla rätt att tro det, men jag gissar att de flesta (även av landets kvinnor) kanske inte riktigt ser det så.

Kolla intelligensen hos den här varelsen: På tio år har män…
– lyckats starta flera vanvettiga krig som inte löst något.
– flabbat bort klimathotet och inte gjort något alls för att ställa om.
– misslyckats med hela privata finanssystemet […].
Bastuklubbar på världsnivå.

Nu är jag lite osäker på hur många av världens dryga 3 miljarder män som verkligen haft någon påverkan på beslut rörande krigsförklaringar, internationella klimatöverenskommelser eller ”hela det privata finanssystemet”. Personligen, så visst, det kan hända att jag råkade starta något enstaka litet krig, men annars… Nja.

Vidare säger jag inte att män inte kan göra fel, eller att de inte de facto också gör fel. Men om mäns tillkortakommanden (låt oss för enkelhetens skull säga att det är manliga sådana, och inte mänskliga) skall listas och alla med snopp skall hållas kollektivt ansvariga, bör vi naturligtvis också vända på steken – då har alla med snopp också en kollektiv heder av alla framsteg som gjorts av män.

Personligen är jag mycket nöjd med alla de nya mediciner, miljövänliga teknologier, demokratiska landvinningar och stora kulturyttringar jag som man har utvecklat under de senaste 10 åren. Yeay me!

(Tycker du att det låter dumt, och kanske lite orättvist, att jag tar åt mig äran för andras bedrifter? Jag håller med – men inte dummare än att jag skulle ta på mig skulden för andras missgärningar…)

Våldtäkter är en förlängning av manligt våld. En man som våldtar en kvinna är sjuk. Saknar empati, är feg och använder våld eftersom han är krigsskadad av könskriget. 

Vet du, Johan, jag håller med om att en man som våldtar någon (oavsett kön) är empatilös, feg och våldsam. Tur då att denne man inte är representativ vare sig för manliga beteenden eller värderingar i stort. (Jag kan naturligtvis inte svara för dina värderingar, Johan, men jag har i alla fall inga ursäktande attityder gentemot våldtäkt som företeelse.)

Feminismen är den största revolutionen mänskligheten haft sedan någonsin. Mäns försök att bromsa den (oberoende om det är i Saudiarabien eller i finansvärldens slutna manliga rum) är dömd att misslyckas. Vi har inga argument, vi har bara våld mot de kvinnor som säger emot som argument.

Klassisk liberalfeminism, eller överhuvudtaget den liberala tanken om allas lika värde, rättigheter och skyldigheter, och individens okränkbarhet oavsett kön, etnicitet eller välstånd, är i sanning en underbar landvinning! Där håller jag helt med dig.

Radikalfeminismen, däremot, med sina teorier om kollektiv manlig skuld, är en ”revolution” där logik och humanism hamnar under giljotinen. Som tur är tror jag att det är den revolutionen som är dömd att misslyckas – just för att det visst finns goda argument emot denna avart.

Min dröm [är] att en sådan här artikel inte behöver skrivas om tio år.

Verkligen! Delvis för att vi nog båda hoppas att en del av de företeelser som primärt drabbar kvinnor har jobbats bort. Att slut shaming är ett minne blott, att relationsvåldet har minskat, att pensionsutfallet för kvinnor inte blir lidande av moderskap, med mera.

Delvis för att det då inte ses som acceptabelt att i etablerad press sprida den här typen av misandri och logiska felslut. För att män då inte ses som ett ”defekt” kön, utan bemöts som de individer de faktiskt är – vissa hyggliga och hederliga, andra rötägg, men samtliga med förmågan att göra både gott och ont.

Du skriver att du har haft traumatiska upplevelser i din egen tillvaro, Johan, och jag försöker se det som en förmildrande omständighet. Kanske är du bara förvirrad och osäker inför din egen och andras manlighet, och inte den misandriske populist du framstår som. Kanske.