”Wigga, please…”

Den gångna fredagens ledarkrönika i Smålandsposten är en logisk kullerbytta med tämligen högt underhållningsvärde, om än dock samtidigt lite sorglig i sin missriktade ambition att vara konstruktiv.

”Carte blanche för gangsterkulturen” är titeln på texten, som handlar om den av SMP upplevda vikten av att problematisera världsbilden hos vissa musikgenres. Tesen hängs upp på följande spik: även ifall allas aktuelle favoritantagonist Greger von Sivers gick för långt när han nekade vissa elever tillträde till sin skola…

”…[borde fler ledare inom skolan] intressera sig för musikens värdeskapande och socialt sammanhållande roll”.

Specifikt hiphopen (SMP:s val av definition) får sig en känga:

Hip hopens rötter förgrenar sig rakt in i den amerikanska black power-rörelsen, vilket inte sällan återspeglas i en lyrik som utgår från det svarta som norm i kamp med det vita. Skolchefens referens till Stockholmsförorten Tensta är inte gripen ur luften. Grundkomponenterna i hip hopen är maktordning och utanförskap.

Till dess försvar kan man säga att den medvetandegör klassperspektiv och diskriminering. Men på samma gång förstärker den och fördjupar konflikter man i alla andra sammanhang strävar efter att överkomma, som via skolans demokratiska uppdrag och fostran. Man kan säga mycket om hip hopens inneboende väsen, men inte att den strävar efter ett samhälleligt ”vi”. 

Var skall vi börja? Låt mig för all del ge SMP det att det absolut går att problematisera de värderingar som uttrycks i vissa konstformer. Jag ser det inte som meningslöst att diskutera den kvinnosyn som det ofta ges uttryck för i vissa rap-videos, precis som det inte är meningslöst att diskutera den mans- och människosyn det ges uttryck för i vissa av Skabbteaterns filmsnuttar.

Jag är villig att ge dem ytterligare en (sista) poäng: som kulturskapare kommer man undan med mer ifall ens eventuella ilska riktas mot t.ex. västvärld, kapitalism, vit hud och manlighet, än mot korresponderande ”motpoler”. Det finns en större acceptans för färgad rasism mot vita än tvärtom. (Visserligen går det med visst fog att argumentera för att det är förståeligt, givet vem slavskeppen tillhörde…)

Sedan då? Tja, det där med ett ”samhälleligt vi”, och en kultur som förenar oss alla, en ju en fin gammal nationalsocialistisk tanke… Inte så att jag menar att SMP-redaktionen är smygnazister, men kanske kunde man hoppas att ”alla är/gillar lika”-tänket hade fått dö i frid vid det här laget?

Vad finns det – egentligen – för egenvärde i en ”sammanhållande” kultur?

Nedräkning till dess att första arga SD:aren dyker upp och försöker slå mig i huvudet med något slags uppfattning om ”svenskheten”: tre, två, ett…

Nej, men på riktigt? Vad är det som säger att inte de boende i Tensta (för att spinna vidare på SMP:s exempel) inte har både behov och behållning av andra kulturyttringar är de som bor på Lidingö? Och, om så vore fallet, vad är det som säger att det i så fall är fel? Varför skulle individer av olika bakgrund, med olika erfarenheter och preferenser i övrigt, behöva lyssna på samma slags musik? Det viktiga är väl i vilken utsträckning man lever upp till det samhälleliga kontraktet och de etablerade, gemensamma värderingarna, i verkligheten utanför hörlurarna?

SMP:s ledare verkar mena att eventuella stridsförklaringar i musiken riskerar att leda till verklig, utagerad fientlighet. En tes som, minst sagt, känns tveksam. Tillåt mig att exemplifiera med en genre som låter oss komma bort från den minerade dikotomin ”vit/icke-vit”: hårdrocken.

Ända sedan Sievert Öholms moralpanik kring W.A.S.P. har hårdrocken och dess flirt med djävulen fått klä skott för i princip varje icke-önskvärd samhällsföreteelse man kan tänka sig. (Ibland låter det på argumentationen som om det vore fullt möjligt att även torkan på Afrikas Horn är Marduks fel…)

Here’s the twist:

Hårdrocken är idag en mainstream-genre, precis som gangsta rap. Massvis med ungdomar lyssnar på även den mest satanistiskt influerade black metal. Ett extremt litet fåtal individer spårar ur, och bränner ner en kyrka. Den stora massan är dock mer sannolik att tillbringa tid med sin mormor på ålderdomshemmet, än med att fumla med tändvätska bakom Domkyrkan.

På samma vis är det knappast en nämnvärt stor del av de som lyssnar på (t.o.m. den mest extrema) gangsta rap som någonsin skjuter en polis, våldtar en kvinna eller langar knark. Att tro att en ”färgad” musikstil skulle leda till större reella problem än andra kulturyttringar, är ett dubbelfel. Dels är det ett utslag av grundlös moralpanik, och dels är det i grund och botten en smula rasistiskt.

”[Fler] ledare inom skolan borde intressera sig för musikens värdeskapande och socialt sammanhållande roll.”

Nej. Att fånga upp elever som de facto uppvisar våldsamma, uppviglande, rasistiska eller sexistiska attityder och beteenden är önskvärt. Att ”åsiktsregistrera” vilka elever som lyssnar på Tupac Shakur, Brahms, Darkthrone, Ultima Thule eller Bob Marley är det inte.

* * * * *

PS. Ja, inläggsrubriken är ironiskt menad…