Sandlådekrig och sakfrågor

Hej på er. Nej, jag är inte död, och bloggen är inte begraven. Den har bara varit på en väldigt lång spa-weekend, så här i höstmörkret…

Skämt åsido, så har jag i alla fall varit något mer aktiv på Twitter än här på bloggen. Under den senaste veckan har jag till och från hängett mig åt lite verbal tennis med kontot @FeminismSverige, vilket jag mer och mer blivit övertygad om att är ett trollkonto, och inte en riktig/person grupp. Sista stenen i den vågskålen var när jag bad @FeminismSverige att lista de 3-5 viktigaste jämställdhetsfrågorna hen såg i Sverige av idag, vilket ledde till tystnad. Trots att kontot fortsatte att mangla ut ett tvåsiffrigt antal tämligen floskelaktiga, misandriska menlösheter dygnet efter att frågan ställdes, fanns det tydligen ingen tid/lust att svara på min fråga.

Jag tvivlar på att jag kommer att få något svar framledes heller.

”Än se’n då?”, kanske någon undrar, och menar att jag ju själv i samma utsträckning hängett mig åt futtigt sandlådekrig, istället för att snacka sakfrågor av vikt. Jag får väl medge att det ligger något i det, och hänvisa till att det är rätt befriande att få slumma någon gång emellanåt… Samtidigt vill jag naturligtvis inte lägga ribban lika lågt som @FeminismSverige, varför jag här lite kort tänkte föreslå några områden värda att fokusera på.

”Tar upp viktiga könsfrågor”. Var då, i det Twitter-flödet…?

Det är naturligtvis svårt att rangordna sådana här frågor, och peka ut vilka som är absolut viktigast. Yttrar jag mig en vecka från nu kanske någon punkt har bytts ut. Samtliga är dock goda exempel på jämställdhetsfrågor jag tycker att bör erhålla ett visst fokus:

Könsneutrala satsningar kring partnervåld
Det är visserligen fler kvinnor än män som far illa av partnervåld. 75-80% av de som dödas av en partner är kvinnor, och 65-70% av de som skadas fysiskt (ju värre skador, desto större andel kvinnor). Dock är andelen manliga offer i rent antal huvuden räknat fortfarande kring 40-50%, och det är som sagt cirka en tredjedel av de fysiskt skadade som är män. Att staten då satsar flera hundratals MSEK på att förebygga alla typer av partnervåld förutom sådant med manliga offer och kvinnliga förövare, kan aldrig vara rimligt. Stödet och skyddet för utsatta män bör stå i proportion till den verkliga utsattheten.

Förbättrat pensionssystem i samband med föräldraledigt
Dagens system ger ett sämre utfall för den förälder som är hemma mest med barnen. Visst kan information och politiska styrmedel jämna ut andelen dagar respektive kön tar ut, och jag skulle absolut vilja se män ta ut mer föräldraledigt, men i ett fritt samhälle bör varje familj få välja själva hur de vill lägga upp det. Då tror jag fortfarande att kvinnor kommer att vilja vara hemma i större utsträckning än män. För att detta inte skall skada dem ekonomiskt, vore det rimligt att föräldrar med gemensam vårdnad om barnet ledigheten tas ut för, också delar solidariskt på de pensionspoäng som deras gemensamma inkomst under föräldraledigheten motsvarar.

Förbättrade rättigheter till pappor
Pappor ses fortfarande som andra gradens föräldrar i flera avseenden, vilket inte är acceptabelt. Barnbidraget bör naturligtvis inte per automatik tillfalla mamman, utan vara delat lika som utgångsläge. Utpekade faderskandidater bör ha rätt att kräva faderskapstest, och inte kunna bli underhållsskyldiga utan positivt testresultat. Genom test bevisade pappor bör automatiskt få gemensam vårdnad om barnet, även om föräldrarna inte är gifta. Utredningar i vårdnadstvister bör (om möjligt) utföras av tvåkönade utredarteam, för bredare perspektiv.

Blinda ansökningshandlingar
Även om privatägda företag rimligen bör få utforma sina rekryteringsprocesser som de själva önskar (så länge de inte diskriminerar någon enligt rådande lagstiftning) verkar det rimligt att offentliga institutioner skall åläggas att nyttja blinda ansökningshandlingar. Med detta avses alltså att ansökningar ”tvättas”, så att den sökandes kön och etnicitet (samt möjligen även ålder) inte är känt för den/de som fattar det slutliga rekryteringsbeslutet. På så viss har två likvärdigt meriterande sökande samma utgångsläge, oavsett om de heter Johan Larsson eller Amina Mahmoud.

Förbättrad screening för prostatacancer
Trots att prostatacancer dödar betydligt fler svenska medborgare varje år än vad bröstcancer gör, har sjukvården en välfungerande och omfattande apparatur för att upptäcka den senare, men klart bristfälliga rutiner för att upptäcka den förra. Om samhället har råd att ge kvinnor det skyddet, bör väl män (som i det här fallet är en mer utsatt grupp) också kunna få samma omsorg?

Subventionering av endometrios-behandling
Endometrios är en ofta väldigt smärtsam folksjukdom, som uppemot 200 000 svenska kvinnor lider av. Det finns förhållandevis effektiva behandlingar och läkemedel att tillgå, men eftersom staten inte vill subventionera dessa är kostnaden hög vilket gör behandlingen otillgänglig för många. Givet det höga antalet drabbade borde en omvärdering av statens hållning här vara rimlig.

Tja, det var alltså ett par punkter. Närmare bestämt sex till antalet, och om man nu vill ägna sig åt ”jämlikhetssträvande” även i sitt jämlikhetssträvande, tre stycken vardera som kan sägas vara riktade mot män respektive kvinnor. Känns kanske lite mesigt för att komma från en patriarkatets fanbärare som jag (vilket jag i egenskap av frispråkig icke-feminist förmodligen ses som av vissa) men icke desto mindre en ärlig bild av frågor jag ser som viktiga.

Undrar vilka ”mansfokuserade” punkter @FeminismSverige (eller valfri radikalfeminist som faktiskt finns på riktigt) skulle ha på sin lista…?

Symbolfrågor vs folksjukdomar

Jag läser i diverse medier om den pågående kvoteringsdebatten, och funderar stillsamt för mig själv om de föreslagna åtgärderna verkligen ger Sveriges kvinnor bästa möjliga valuta för pengarna?

Visst, för all del, man behöver inte alltid rädda världen på bara ett sätt. Det är ju inte som om det vore fel att skänka pengar till Rosa Bandet bara för att Mustaschkampanjen behöver dem bättre; goda gärningar är goda även om det finns ”goda+” att välja på. Trots det undrar jag…

Jag läser hur Bonnie Bernström (ordförande Liberala Kvinnor), Gunilla Hjelm (ordförande Centerkvinnorna) samt Maria Fälth (ordförande Kristdemokratiska Kvinnoförbundet) vill införa skattefinansierade jämställdhetsbonusar på 100 000 kr till varje företag som når 40/60 i styrelsesammansättningen, utreda förutsättningar för ett mer jämställt finansiellt ägande, inrätta nya stödfunktioner för VD:s samt införa utbildningar i styrelsearbete på högskolor och universitet.

Styrelseledamoten i KD:s kvinnoförbund, Emma Blomdahl, vill därtill lägga resurser på att jämställdhetsintegrera styrorgan inom EU, eftersom den aktuella ekonomiska krisen i Europa enligt henne förmodligen kunnat undvikas med fler kvinnor vid rodret.

Den nödvändiga disclaimern: kan orättvisor mellan könen påvisas bör de självfallet rättas till, och jag säger inte att det helt saknas behov av att se över hur könsroller påverkar tillsättningar av höga positioner.

Med det sagt undrar jag om kvoteringsfrågan verkligen är så viktig för svenska kvinnor i allmänhet att den förtjänar allt detta fokus och alla de föreslagna åtgärderna / kostnaderna?

Hur många kvinnor kommer över huvud taget att vara intresserade av en styrelsepost, än mindre påtänkta för en? (Något som i samma utsträckning gäller 99,99% av alla män, btw…) Hur många kvinnor kommer under sin yrkeskarriär att vara i behov av stödåtgärder i sin roll som VD – ens om vi skulle börja kvotera in dem på sådana positioner? Hur många personer oavsett kön kommer någonsin att vara aktuella som medlemmar av EU:s ekonomiska styrorgan?

En försvinnande liten bråkdel, naturligtvis. Det handlar således om en symbolfråga, och ur ett strikt politiskt perspektiv kanske det är en viktig sådan för vissa. För Lotta Medelsvensson finns det dock förmodligen mer brännande frågor, varför jag vill anknyta till inledningen på detta inlägg genom att vända blicken mot något som kanske vore en vettigare investering i Sveriges kvinnor:

Att motverka endometrios.

Över 200 000, eller mellan 5-10%, av Sveriges kvinnor lider av denna smärtsamma och delvis tabubelagda åkomma. Förutom det personliga lidandet orsakar sjukdomen därtill ekonomiskt bortfall för samhället på väldigt stora belopp varje år.

Det finns dock hopp om bättring framöver – förutsatt att staten skjuter till pengar:

­Tyvärr har staten i stället nyligen tagit ett steg i fel riktning, genom att nyligen avslå subvention för Visanne, ett nytt läkemedel mot endometrios.

Hittills har behandling mot svår endometrios skett med ­läkemedel som stänger av ägglossningen och försätter ­kvinnan i ett förtida, kemiskt klimakterium. Det dämpar smärtorna men ger ofta svåra biverkningar i form av vallningar, sömn­problem och depression. Den nya behandlingen är effektiv, men är mer skonsam – de allra­ flesta slipper biverkningar. För många kvinnor med ­kraftiga ­besvär skulle den innebära en väsentligt höjd livskvalitet.

Behandling finns alltså, men staten vägrar betala och därför skriver inte läkarna ut läke­medlet till de kvinnor som det skulle kunna hjälpa.

En stillsam undran: hur många tusen kvinnor skulle kunna få effektiv hjälp mot sin endometrios subventionerad för samma summa pengar som det kostar att hjälpa en handfull redan välsituerade karriärkvinnor in i styrelserummen?

Vad Sveriges mediefeminister svarar är måhända en smula oklart, men mitt svar är givet: tillräckligt många…