Jag, högerextremisten?

Det är lite lustigt, egentligen, det där med att jag tydligen är högerextremist, trots att jag inte vill åsiktsregistrera någon (vilket, som ni snart kommer att märka, inte är sant för samtliga av mina meningsmotståndare). Mer om det strax, men först lite bakgrund till dagens ganska omfattande inlägg:

Via bloggen Ekvalist snubblar jag över en rapport  betitlad ”Hvordan motarbeide antifeminisme og höyreekstremisme”. Rapporten är resultatet av nyligen arrangerade seminariet ”Maskulinitet, antifeminisme og fremmedfiendtlighet” anordnat i samarbete mellan Nordiska Ministerrådet, norska jämställdhetsorganisationen Reform samt norska Barne-, Likestillings- og Inkluderingsdepartementet.

Även om jag ofta engagerar mig ganska frikostigt i genus- och jämställdhetsfrågor, särskilt de som rör mäns rätt att inte utpekas som det ”onda” könet, brukar jag försöka ha distans till det hela och inte låta ämnena bli för personliga. Därför är det en ovanlig känsla som infinner sig när jag läser rapporten, eftersom jag på allvar blir en smula mörkrädd. Min motvilja mot att utpekas som en priviligierad förtryckare enbart på grund av mitt kön föreslås klassas som extremism, och därmed utgöra ett rimligt föremål för åsiktsregistrering.

”Nu överreagerar du bara”, tänker säkert många av er. Till en början skulle man onekligen kunna tro det. Rapporten är absolut inte helt av ondo, utan innehåller tvärtom flertalet passager, ambitioner och synsätt jag ställer mig bakom. Jag instämmer i att sann extremism är rimlig att vilja stävja, att hot mot någon på grund av dennes åsikter i genusfrågor är förkastliga, samt att främlingsfientlighetens framsteg i nord-/västeuropa bör tas på allvar.

Jag uppskattar även de partier i rapporten som på allvar adresserar mansfrågor på ett juste sätt, för det finns sådana. Se t.ex. punkterna 5 och 6 i den engelska sammanfattningen av slutsatserna (sidorna 35-36), där det faktiskt konstateras att en ”positiv manlighet” måste lyftas fram, samt att pojkars problem i skolan och marginaliserade män på samhällsbotten inte får ignoreras. Avslutningsvis (för den här sektionen) blir jag varm inombords av följande ord från Katarzyna Wojnicka:

I vår iver etter å forebygge backlash mot feminisme og likestilling, må vi imidlertid ikke sette alle som snakker om menn og likestilling i samme kategori som de som mener kvinner skal tilbake til kjøkkenbenken.

Tack för det! Så långt ser det alltså helt okej ut. Nu till några av de många anledningar till att jag känner mig seriöst oroad över det faktum att en så viktig instans som Nordiska Ministerrådet står bakom denna rapport:

Antifeminisme, rasisme, islamofobi og innvandringsmotstand overlapper og har fellestrekk. Ekspertene ga derfor uttrykk for at antifeminisme må være en del av analyserammen for å forstå motstanden mot dagens flerkulturelle og likestilte samfunn.

Beep! Larmet för ”guilt by association” ljuder i högan sky. Personligen är jag pro-liberalfeminism, eftersom jag är för lika rättigheter och skyldigheter för könen, men anti-radikalfeminism, eftersom jag är emot kollektiv skuldbeläggning och inte anser det bevisat att män som grupp förtrycker kvinnor. Att då anse att jag har mer gemensamt med rasister än med jämställdhetsivrare känns orimligt.

”…och här ser vi Pär Ström och Pelle Billing på grabbkväll med de övriga icke-radikalfeministerna.”
Eller inte.

Vi anbefaler at regjeringene i de nordiske landene oppretter lavterskeltjenester for rapportering av antifeministiske og ekstremistiske trusler og trakassering. Tjenesten bør særlig rette seg mot kvinner som er utsatte fordi de deltar i det offentlige ordskiftet både i nasjonale og lokale medier, og menn og kvinner som støtter feminisme og likestilling.

Varför särbehandla? Givetvis bör hot och trakasserier fördömas och bekämpas, men är det verkligen rimligt att särlagstifta för att skydda personer av endast den ena åsikten? Om man tycker att diskussionsklimatet på Internet fordrar skärpta åtgärder mot hot (och det kan jag möjligen köpa) varför då inte helt enkelt skärpa lagstiftningen rakt av? Varför skall de som utsätts för hot på grund av en viss åsikt ha bättre skydd från samhället än andra?

I min värld är ett olaga hot lika olagligt vare sig det riktar sig mot en vänsterpartist eller en sverigedemokrat, mot Pär Ström eller Maria Sveland. Självklart skall Maria Sveland inte behöva tolerera att hotas med våldtäkt för att hon framlägger radikalfeministiska teser, men i rimlighetens namn skall väl Pär Ström inte heller behöva tolerera hot om misshandel för att han säger emot?

Tror jag att manliga antifeminister generellt utsätts för lika många/grova hot som kvinnliga radikalfeminister? Nej. Det är dock inte vad det handlar om – det handlar om att likhet inför lagen skall gälla alla, annars faller liksom begreppet. Det föreslagna skyddet exklusivt för en given åsikts förespråkare (och den resulterande friheten att begå övertramp mot den motsatta åsiktens förespråkare) vore ovärdigt en sann rättsstat.

PRESSEN MÅ IVARETA SITT ANSVAR. Vi har både gode og dårlige eksempler på hvordan pressen har lagt til rette for debatt med aktører med antifeministiske synspunkter. Pressen må sørge for at de har kompetanse til å møte ekstreme aktører uten å legitimere dem, eller sidestille dem med feministiske og likestillingsorienterte stemmer.

Said what? Här dras alltså parallellen mellan ”antifeministiska synpunkter” och ”extrema aktörer”, vilket i sig är illa nog (eftersom det inte alls behöver vara sant). Det riktigt obehagliga är dock uppmaningen till pressen att inta en partisk position, där en viss åsikt skall ges företräde eftersom den sägs vara ”rätt”. (Notera att det här inte handlar om att motverka hot, utan endast om att motverka debatt.)

ANTIFEMINISME ER MOTSTAND MOT FEMINISME OG LIKESTILLING. Feminisme kan forstås som tanken om at det eksister en strukturell ulikhet mellom kjønnene, at denne ulikheten ofte favoriserer menn, og at det er nødvendig med tiltak for å utjevne ulikheten.

Antifeminister yter motstand mot feminisme, og begrunner motstanden med påstander om at det enten ikke finnes strukturelle ulikheter mellom kvinner og menn, at de strukturelle ulikhetene nå er blitt utjevnet, eller at de strukturelle ulikhetene i hovedsak favoriserer kvinner. […] Sentralt i en antifeministisk ideologi er en enkel forståelse av makt. Makt betraktes som et nullsumspill: når kvinner får mer makt, må menns makt bli tilsvarende redusert.

Praktiskt, eller hur? Är det verkligen bara jag som ser det som problematiskt att personer som livnär sig på att propagera för en viss världsbild, ensamma tar sig rätten att definiera vad deras meningsmotståndare egentligen menar och står för? Risk for bias, much?

Personligen tror jag att det finns hämmande sidor av våra könsroller som slår primärt mot kvinnor, absolut, och att det är värt att försöka ändra på det. Vidare tror jag inte alls att det handlar om ett ”nollsummespel”, och att jag som man skall behöva motverka kvinnlig frigörelse för att ”freda mig själv”. Dock tror jag att det finns (i princip lika många) hämmande sidor hos samma könsroller som slår primärt mot män, och att den totala balansen här i vår sekulära västvärld faktiskt är rätt jämn. (Lite kort om varför hittar ni HÄR.) Detta räcker alltså för att jag enligt rapportens definition är att anse som antifeminist, och därmed som extremist.

I antifeministisk ideologi står den hvite heterofile mannen i en truet særstilling. Antifeminisme betrakter kvinner, homo- og bifilemenn og mennesker med en annen etnisk og kulturell bakgrunn som minoriteter, som de må hindre fra å ta del i eller overta det de anser som den heterofi le hvite mannens privilegier.

Åh fan, är det så? Då är det ju synnerligen slarvigt av mig att här på Certatio vid upprepade tillfällen propagera för HBT-personers rättigheter, och emot rasism och främlingsfientlighet! Tydligen innebär min motvilja mot att erkänna (enligt mig obevisade) ideologiska teser att jag utan samvetskval kan tillskrivas vilka osympatiska åsikter som helst. ”Demonisering” är en term som passar väl, och om någon kan ge ett exempel ur historien på när den typen av retorik har fallit väl ut, får ni gärna tipsa mig. Jag väntar.

Vi bør arbeide spesielt opp mot sårbare grupper og tilby et alternativt forklaringsrammeverk på deres utfordringer. Disse gruppene inkluderer unge menn, menn i og etter en skilsmisseprosess, og menn som opplever isolasjon og marginalisering fra samfunnet. Mange som inntar antifeministiske standpunkter har de samme riskofaktorene som karakteriserer de som rekrutteres inn i andre ekstreme bevegelser.

Det här är inte dumt i sig, utan tvärtom korrekt och till och med värt att uppmuntra. Det är ett faktum att unga män som känner sig marginaliserade är betydligt mer benägna att söka sig till gemenskapen hos extrema grupperingar. Dock hade det kanske varit värt att fundera över om radikalfeminismens propaganda om ”män som våldsamma, okultiverade förtryckare” primärt motverkar känslor av marginalisering, eller bidrar till dem?

Fler män måste utmana destruktiva normer för maskulinitet. Vi måste bistå med strategier, uppmana till handling och visa hur jämställdhet gynnar männen själva.

Helt okej för mig. Dock har jag aldrig stött på ett fenomen som i lika hög grad som radikalfeminismen förstärker bilden av maskulinitet som destruktiv. Synd då att man tydligen är extremist om man försöker antyda att andra infallsvinklar kanske vore nyttiga…

De sier ”du skal holde kjeft” og ”du skal ikke skrive”. Den alvorlige konsekvensen er at mange faktisk gjør det. Og det kan man faktisk forstå: de orker ikke mer. Når dette skjer er truslene blitt et demokratiproblem, fordi de får stemmer til å stilne.

Orden här ovan är Maria Svelands, en av rapportens författare. Hon har fått emotta många synnerligen obehagliga hot, och även om jag inte uppskattar hennes ofta polemiska och ibland direkt misandriska ton, är det inget som ursäktar dessa brottsliga handlingar. Jag håller alltså helt med henne om att det är ett demokratiproblem när folk tystas genom hot. Vän av ordning frågar sig då om det inte också är ett demokratiproblem när vissa åsikter utan fog förknippas med ”högerextremism” (vilket Sveland själv bidragit till) eller när media ombeds vara behjälplig med åsiktscensur?

We recommend that the Nordic governments charge a state body, a private or voluntary organisation with the task of continually mapping the extent and development of antifeminism online and in other fora.

Minns att det enligt rapporten räcker med att säga emot tesen om ett strukturellt, manligt maktövertag (extra väl synligt bland våra härbärgen, fängelser, LVM-hem och Situation Stockholm-försäljare, förmodar jag?) för att räknas som antifeminist. Följaktligen finner jag mig själv inkluderad i den grupp som är aktuell för ovanstående – tämligen klockrena definition av – åsiktsregistrering.

Det spelar ingen roll att jag propagerar emot rasism, för HBT-rättigheter, emot religiöst grundat kvinnoförtryck och för bredare könsroller. Det spelar heller ingen roll att jag tämligen uppenbart skulle kunna sorteras in som en klockren liberalfeminist. Det faktum att jag öppet opponerar mig mot det radikalfeministiska tankegodset räcker för att dess förespråkare skall vilja stämpla mig som högerextremist.

Det oroar mig. Det borde oroa er också.

TILLÄGG: Norska Dagbladet skriver också om denna rapport. Vi kan väl kanske säga att de inte riktigt intar den för svenska medier typiska linjen…