Tänker ni kalla mig våldtäktsman nu?

januari 18, 2013 at 14:54 5 kommentarer

Nu skall jag göra något som är mycket vanskligt, nämligen kommentera en debattartikel som rör ämnet våldtäkt. Att som man göra detta har sitt pris, särskilt om man inte okritiskt köper allt som skrivs. Jag är medveten om att vissa av er, oavsett hur väl jag än må motivera mina synpunkter, kommer att tänka att jag genom detta inlägg på något sätt vill förminska våldtäktsproblematiken och/eller försvara förövarna.

Så är det nu naturligtvis inte, men några av er kommer att döma mig ändå. Jag väljer dock att bortse från detta, eftersom en nyanserad, faktabaserad diskussion är viktigare än eventuellt ömma tår för min personliga del. Here goes…

Woman alone after darkSveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund skriver på Aftonbladet en artikel betitlad ”Nyansera debatten om våldtäkt, tack”. Agendan sägs vara att belysa de riktiga problemen istället för att sprida skräck bland tjejer, och en efterlysning av rapportering om våldtäkter som inte får tjejer att ta på sig skuld.

Denna utgångspunkt är något jag helt instämmer i, eftersom risken att som tjej på allmän plats utsättas för våld överhuvudtaget – och än mindre grovt sexuellt våld – är påtagligt liten. Rena överfallsvåldtäkter, hur oerhört förkastliga de än må vara, är väldigt sällsynta, något som t.ex. konstateras av BRÅ. Följaktligen är skrämselpropaganda knappast vare sig befogad eller konstruktiv. Med det sagt är det ett par passager i texten som är värda att kommentera:

Våldtäkt är ett ständigt aktuellt ämne, vilket inte är konstigt då vi har runt 6 000 anmälda våldtäkter varje år. Sverige upplever en våldtäktsvåg varje dag året runt.

Min sekundära reflektion här är att fraser som ”en våldtäktsvåg varje dag året runt” kanske inte direkt är förenlig med ambitionen att motverka skrämselpropaganda, men okej. Den primära reflektionen är det olyckliga i att utgå från det exakta antalet anmälda våldtäkter per år. Inte så att jag menar att man bör utgå från antalet fällande domar, givet hur svårt det är att driva hållbara åtal vid den här typen av brott, och inte för att förringa det faktum att det finns ett mörkertal som gör att alla våldtäkter inte anmäls. Det handlar heller inte om att en rimlig uppskattning av andelen grundlösa och falska anmälningar tillsammans ligger på mellan knappa 10% och dryga 40%.

Det jag är ute efter är just det vanskliga i att ange ett exakt värde, vilket framgår av föregående stycke. Det enda vi kan veta säkert är att vilken siffra vi än anger lär det inte vara den sanna, vare sig den sanna siffran egentligen är högre eller lägre. (Det verkar för övrigt mer sannolikt att den är lägre, givet det faktum att Sverige ligger skyhögt över alla våra grannländer i frekvensen anmälningar per capita. Är det verkligen någon som tror att vi har fyra gånger fler våldtäkter i Sverige än i t.ex. Danmark, eller känns det inte som om något inte stämmer med den bilden?)

Istället för att då sannolikt överdriva problematiken, vilket alltså lär bidra till skrämseln snarare än motverka den, kanske man kunde använda en fras som ”Våldtäkt är ett ständigt aktuellt ämne, vilket inte är så konstigt då varje våldtäkt är en för mycket”?

Nästa observation rör hur SKR kastar sten i glashus. Först konstateras att media tar upp individuella fall, och inte ser mönster, och sedan angrips Studio Ett för att använda anekdotisk bevisföring, när de sistnämnda på FB frågar om upplevd trygghet och använder svaren som intäkt för att ”bevisa” otrygghet.

Efter att ha gjort detta, ger SKR själva ett exempel på ett specifikt fall av uppenbart sexuellt utnyttjande (alternativt våldtäkt; gränsdragningen är svårtydd för mig som juridisk lekman) för att därefter konstatera att ”så ser verkligheten ut”. Ironin blir fullständig när man meningen efter med eftertryck konstaterar att det nu räcker med slentrianmässig rapportering om våldtäkt! Är det inte slentrianmässigt att extrapolera ett offers (om än hemska) upplevelse till att representera hela verkligheten, särskilt efter att ha anklagat media för fokusera för mycket på enskilda fall?

Nu tror ni kanske att jag med detta avser att undergräva SKR och slå undan benen för deras ambition att motverka våldtäkt? Tvärtom. Jag vill bara hjälpa dem att undvika att slå undan benen för sig själva genom att framstå som inkonsekventa och osakliga. De bör leva som de lär om de vill bli tagna på allvar.

Kvar att kommentera är den handfull frågor som avslutar artikeln:

Varför leder så få anmälningar till åtal och fällande dom?

För att det är ett svårbevisat brott, punkt slut. Hur mycket man än ogillar våldtäkt som fenomen (och det bör man, givet att man har normal mänsklig anständighet, göra) kan en modern rättsstat inte döma någon baserat på ord mot ord. Finns det inga vittnen eller fysisk bevisföring kan man inte åtala/fälla en anklagad. De som motsätter sig denna praxis hör hemma i en biblisk tid, med godtyckligt ”öga för öga, tand för tand”-tänk. (Ironiskt nog en tid när kvinnor hade betydligt sämre rättsskydd än idag.)

Varför prioriteras inte sexualbrott mer av polisen och övriga rättskedjan?

På sätt och vis en relevant fråga, eftersom det handlar om allvarliga brott som drabbar faktiska individer påtagligt hårt. Samtidigt är det förståeligt (utan att jag därmed går med på att det skulle vara rätt och riktigt) att rättsväsendet fokuserar på brott med större chans att fälla en gärningsman (eller, för att motverka stereotyper: gärningskvinna). Se föregående punkt.

Vilken roll spelar vår gemensamma syn på tjejers och killars sexualitet och handlingsutrymme i att män och killar utgör 98 procent av våldtäktsförövarna?

Knappast en avgörande. Rent fysiologiskt är det svårare för en kvinna att våldta en man än tvärtom, och evolutionärt finns det mer att ”vinna” för en man som våldtar en kvinna än tvärtom (desperata kvinnor har som regel lättare att hitta en villig man än tvärtom). Följaktligen är det nog andra faktorer än socialisering som utgör de huvudsakliga förklaringarna.

Därmed inte sagt att inlärda beteenden inte spelar roll. Lite tillspetsat: Kvinnor lär sig att hålla kvar vid ett klädsamt nej även ett tag efter att de kommit på det klara med att de egentligen vill säga ja; ingen vill ju uppfattas som ”billig”. Män lär sig att om de inte tar initiativ, driver på och – ibland även – framhärdar, blir de utan ligga. Bägge omständigheterna bidrar nog till det som ibland benämns en ”våldtäktskultur”. På det temat, läs f.ö. gärna Warren Farrells ”Why Men Are The Way They Are”.

En annan observation här som är av intresse är hur samhällets syn på kön, sexualitet och våldtäkt bidrar till ett påtagligt mycket större mörkertal (och sämre tilltro från rättsväsendet) för män som blivit utsatta för heterosexuella övergrepp än omvänt. Inte så att jag tror att fenomenen är lika vanliga, långt ifrån, men det kanske är värt att ha i åtanke om en nyanserad bild skall målas upp?

En avslutande reflektion kring det här med  hur samhällets utformning påverkar fenomenet våldtäkt rör vad som händer när det fysiska maktövertaget skiftar. En rapport från USA:s justitiedepartement visar nämligen att kvinnliga fångvaktare i ungdomsfängelser, som kan sägas ha samma grad av maktövertag som sina manliga kollegor, är minst lika benägna att våldta interner. Kanske är män inte nödvändigtvis mer ”onda” av naturen? Kanske ligger det istället något i talesättet att ”tillfället gör tjuven”, och att män genom könens olika biologi helt enkelt ges fler tillfällen?

Det börjar bli dags att summera. Vad är det då jag egentligen vill ha sagt med denna ganska långa utsvävning på detta känsliga tema? Jag skall försöka punkta upp det kort och koncist:

ETT. Jag håller med SKR om att skrämselpropaganda inte fyller någon vettig funktion. Just därför borde de inte bidra till den själva, genom att använda spekulativt målande termer som ”våldtäktsvåg” samt antyda att problematiken skulle bottna i något slags samhällelig konspiration där våldtäkt egentligen, åtminstone av män, ses som ett accepterat fenomen.

TVÅ. Våldtäkt är ett känsligt ämne, men det innebär inte att rättsväsendet kan baseras på känslor för det. Utan rimlig bevisföring kan vi inte åtala/fälla, hur vidrig den aktuella brottsmisstanken än må vara. Att skrika efter hårdare tag, utan att specificera hur rättsväsendet och/eller media skall kunna vara mer precisa och rättvisa, kommer inte att förbättra något. Möjligen försämra, om man lyckas urholka rättssäkerheten.

TRE. Visst, alla män är i teorin potentiella våldtäktsmän, givet att de har normala fysiologiska kapaciteter. På samma sätt som alla kvinnor är potentiella mördare, barnmisshandlare, slavhandlare och horor. Någon som tycker att den approachen känns konstruktiv och trevlig? Nej, jag trodde väl inte det… Att slippa höra grundlösa likhetstecken mellan ”man” och ”våldtäktsman” kan väl rimligen inte vara för mycket begärt? Dessutom: hur mycket bidrar det till att lära sig förstå fenomenet, och därmed skapa bättre förutsättningar för att förebygga det, att ställa sig på barrikaderna och skrika ”män våldtar!”?

Så, det var det hela. This is where you bring on the rapist accusations…

Annonser

Entry filed under: Jämställdhet & Genus, Politik & Juridik. Tags: , , , , , .

En Liten Passus Om Vikten Av Traditioner En betraktelse om eget ansvar, näthat och könsmaktordningen

5 kommentarer

  • 1. Claes-Peter  |  januari 20, 2013 kl. 05:33

    Sedan man lämnat tonårens fyllefester med hångel och annat som kanske inte var helt ömsesidigt önskat, så kan jag inte för mitt liv förstå att någon kan uppleva att han löper risk för bli oskyldigt anklagad för våldtäkt? Jag trodde att män som passerat den gamla myndighetsåldern blev alltmer intresserade att få ett sexuellt gensvar från sin kvinnliga partner. Det är bara att låta bli att ha sex med kvinnor som är medvetslösa av vilket skäl det vara månde, är starkt påverkade av något rusmedel, sover, är akut sjuka, är utvecklingsstörda eller befinner sig i psykisk kris. Och så inte betvinga kvinnan med sin styrka och tyngd, med våld, med hot eller genom utpressning. Men det måste väl vara självklarheter för normala män? Hur skulle risken för att bli anmäld för våldtäkt uppstå? Att kvinnan plötsligt grips av ett oresonlig hat och vill hämnas något – vad? Möjligen lögnen att man är singel om man är gift, med det kan ju ses som en sort psykologisk våldtäkt. Kvinnan tror på mannens försäkringar om att de ska bli ett par och hålla samman, medan mannen bara ville ha en one-nighter eller weekend, och uppnår det genom att ljuga om sitt civilstånd och sina avsikter. Kvinnor som utsatts för det känner sig oerhört ledsna, arga, kränkta och dumma. Och de drar sig länge för att inleda en ny kontakt, och har svårt att lita på män. Ett fall jag tagit del av var en man som påstod att hans fru och barn hade omkommit i tsunamin i Thailand. I själva verket levde de alla i högönsklig välmåga, förutom att de var okunniga om hans otrohetsaffärer. Lurar du någon eller förskingrar bara en tusenlapp kan du åka i fängelse, men för denna typ av bedrägerier finns inga lagparagrafer. Inga pengar har ju förlorats! Jämför det med att våldtäktsmän ofta får mycket lägre straff om de fälls, än de som förskingrat summor som egentligen inte är så stora om man jämför dem med skadorna på en persons hälsa och psyke. Jag har i flera sammanhang upplevt att kvinnor har anförtrott för mig att de blivit våldtagna – tex en var i åttonde månaden på ett tåg på väg genom Europa hem mot Sverige för att föda sitt barn här – men fick en halsduk som en snara runt halsen och trodde att hon skulle dödas av en man med ”fullständigt vansinniga ögon”. Vad hade hon att vinna om hon ljög för mig? Vi skulle inte bilda ett par, vi bara utbytte tankar med varandra.på avstånd. Tre kvinnor jag känt hade en våldtäkt som sin första sexuella upplevelse – en genom sin egen far, en av en pojkvän som betvingade henne med överlägsen styrka, och en av en ytlig bekant när hon, ovan vid sprit, hade druckit för mycket och fallit till marken. Mannen var tävlingsbrottare.i nationell elitklass. Jag ser att gripna våldtäktsmän förklarar DNA-spår med att kvinnan frivilligt gick med på sex – men ändå är blåslagen eller har värre skador, och har fått kläderna sönderrivna och nedsmutsade och rånats på mobil, plånbok, klocka, smycken och sina husnycklar. Av de fyra som våldtog Jenny Lemon (hon har själv gått ut i pressen) och hennes kompis fick bara en ett fängelsestraff motsvarande ett trafikbrott, en annan några månaders dalthotell kallat ungdomsvård, och två som bara hållit i kvinnornas armar och ben och skrattat och hejat på, frikändes helt. Trots att kvinnorna misshandlats med batonger och sparkar, före, under och efter våldtäkterna. Jenny fick genomgå omfattande operationer för frakturer i ansiktsskelettet. Sedan ringde de sina kompisar på de stulna mobilerna och berättade skrattande att de våldtagit två ”svennehoror”. En 15-årig flicka som var oskuld gruppvåldtogs i Uppsala och tog sitt liv. Bara en av männen i gruppen åkte fast, en 17-årig ”flykting från våld och övergrepp” åkte fast, eftersom hans DNA togs när han svårt misshandlade en för honom okänd kvinna ett år efter våldtäkten som straff för kränkningen att han inte fick komma in i hennes hem där en privat fest pågick.Den gripne våldtäktsmannen var studerande – till antingen läkare eller sjuksköterska. Han fick hela 4 månaders ungdomsvård, och blev naturligtvis inte utvisad så som han skulle ha blivit i de flesta av världens andra länder. Var är denna armé av män oskyldigt anklagade för våldtäkt av ondskefulla och lögnaktiga kvinnor? Jag har i alla fall inte mött någon ur den gruppen. Och en våldtäkt är en våldtäkt, även om en gangsteradvokat som försvarar brottslingen för ett skyhögt arvode av skattemedel lyckas dupera rättens ledamöter. Om någon kvinna i din familj. släkt eller vänkrets skulle berätta att hon blivit våldtagen – skulle du då utgå från att hon ljög, eller säga till henne att hon bara är våldtagen ifall en domstol har fällt en gärningsman för brottet?

    • 2. certatio  |  januari 22, 2013 kl. 22:23

      Hej, Claes-Peter, och välkommen.

      Det var en väldigt lång kommentar, som jag har lite svårt att se vad den syftar till. Är det meningen att antyda att jag inte tycker våldtäkt är förkastligt? Eller kanske att hävda att falskanklagelser inte förekommer?

      Som sagt, lite oklart. Dock kan jag bevärdiga din avslutande fråga med ett svar:

      Om någon mig närstående sade sig ha drabbats skulle jag så klart tro dem. Hur illa jag än skulle tycka om den anklagade (vilket jag, eftersom jag är en normalt tänkande och kännande människa, skulle göra med visst eftertryck) skulle jag dock förstå att en domstol inte kan döma någon på enbart ord mot ord – hur mycket JAG än tror på dessa ord.

      I min värld bör domslut vara baserade på bevis, inte känslor. Om det gör mig kallhjärtad i dina ögon, so be it.

      …och så en avslutande fråga till dig från mig: vilken/vilka av mina tre summerande punkter är det du INTE kan hålla med om?

  • 3. Katarina  |  januari 23, 2013 kl. 11:16

    Tack Certatio för ett balanserat inlägg i en debatt som får många att tappa rim och reson, sans och balans, logiskt tänkande och konsekvensanalys.
    Med vänlig hälsning

  • 4. The Perfect Man  |  januari 27, 2013 kl. 00:12

    Bra jobbat Certatio det behövs fler sansade röster med huvudet på skaft! Jag önskar att jag själv hade fallenhet i ord och skrift, kör hårt!

  • 5. certatio  |  januari 29, 2013 kl. 08:56

    Tack Katarina och TPM!

    Sedan en tilläggskommentar till följande passage i min inläggstext:

    Agendan sägs vara att belysa de riktiga problemen istället för att sprida skräck bland tjejer, och en efterlysning av rapportering om våldtäkter som inte får tjejer att ta på sig skuld.

    Denna utgångspunkt är något jag helt instämmer i, eftersom risken att som tjej på allmän plats utsättas för våld överhuvudtaget – och än mindre grovt sexuellt våld – är påtagligt liten.

    En annan anledning till att jag instämmer i den utgångspunkten är naturligtvis att offer för sexualbrott inte skall ta på sig skuld. Jag instämmer till fullo även i detta, och känner mig lite klantig som inte klargjorde det från början…


Som Peter Steele formulerade det: "Don't mistake lack of talent for genious". Den här bloggen lämnar inga kvalitetsgarantier...

Något intressant att säga till mig personligen? Maila mig!

Logga in

Senaste inläggen

@Certatio_WP

Fel: Twitter svarade inte. Vänta några minuter och uppdatera den här sidan.

Kategorier

Arkiverat

"I am always ready to learn, although I do not always like being taught."
- WINSTON CHURCHILL

"Two things are infinite: the universe and human stupidity, and I'm not sure about the former."
- ALBERT EINSTEIN

"The trouble with having an open mind, of course, is that people will insist on coming along and trying to put things in it."
- TERRY PRATCHETT

"However beautiful the strategy, you should occasionally look at the results."
- WINSTON CHURCHILL

"Human beings, who are almost unique in having the ability to learn from the experience of others, are also remarkable for their apparent disinclination to do so."
- DOUGLAS ADAMS

"The infliction of cruelty with a good conscience is a delight to moralists - that is why they invented Hell."
- BERTRAND RUSSELL

"You have enemies? Good. That means you've stood up for something, sometime in your life."
- WINSTON CHURCHILL

"All generalizations are false, including this one."
- MARK TWAIN

"The presence of those seeking the truth is infinitely to be preferred to the presence of those who think they've found it."
- TERRY PRATCHETT

"If you have ten thousand regulations you destroy all respect for the law."
- WINSTON CHURCHILL

"In the beginning the Universe was created. This has made a lot of people very angry and has been widely regarded as a bad move."
- DOUGLAS ADAMS

"Everything that every individual has ever done in all of human history establishes the minimum boundary of the possible. The maximum, if any, is completely unknown."
- JOHN TOOBY

Publiksiffra

  • 83,920

%d bloggare gillar detta: