Management by skott i egen fot

Har snart plöjt igenom Ann Heberleins utmärkta ”En liten bok om ondska” (Bonnier Pocket 2011), och reflekterar en smula över passagerna om kön och våld. Onekligen är det så att de allra flesta våldsbrott inte bara riktas mot män, utan även utförs av andra män.

Heberlein redogör för tankarna hos evolutionspsykologerna Margo Wilson och Martin Daly, som menar att anledningen till att de flesta våldsbrott utförs av män beror på att män har mest att vinna eller förlora på att ha eller förlora status. Mest benägna att ta till våld är unga män på samhällets botten, män som berövats alla statusmarkörer och därför måste kämpa för att ”bevara ansiktet”. När den lilla status de har hotas, reagerar de ofta väldigt explosivt.

Wilson och Daly menar att detta bottnar i sexuell konkurrens, där status är en mycket viktigare variabel för män än för kvinnor. Åsikten är långt ifrån kontroversiell, utan verkar bevisbar oavsett vilken evolutionsbiolog eller -psykolog som kommer till tals. T.ex. stöds den av David M. Buss, vilket framgår av hans synnerligen väl empiriskt underbyggda bok ”The Evolution of Desire”.

Vad är det då som händer när en mans status tas ifrån honom; vad är det som gör att detta (i sammanhanget) ofta resulterar i våld? Enligt psykiatern James Gilligan, som driver Centre for the Study of Violence, handlar det om ett sätt att komma till tals med skamkänslor. Gilligan:

[Jag] har ännu inte stött på en allvarlig våldshandling som inte provocerats fram av att någon upplevt en känsla av skam eller förnedring […] och att den utgjort ett försök att […] utplåna känslan av att ha ’förlorat ansiktet’.

Man bör naturligtvis inte ta Gilligans formulering ”provocerats fram” som intäkt för att ursäkta våldsbrott, och det går självklart att ha synpunkter på om våld verkligen är ett lyckat sätt att ventilera negativa känslor (om det nu inte råkar vara t.ex. i en boxningsring, mot en frivillig motkombattant). Med det sagt kommer vi till min fundering.

Antag att man tycker att manligt våld är ett problem värt att adressera. Är rätt metod då verkligen – att likt rätt så många högprofilerade röster i dagens Sverige – propagera för den radikalfeministiska teorin om könsmaktordning och patriarkalt förtryck?

Är det verkligen lämpligt att tala om för Sveriges unga män att de alla är en del av ett förtryckarmaskineri, bara för att de råkar vara födda med penis? Att med regelbundenhet påtala hur män är potentiella våldsverkare, kvinnomisshandlare och våldtäktsmän (när sanningen är att en väldigt liten del av alla män egentligen motsvarar beskrivningen)? Att genom argsinta och nedlåtande krönikor i landets ledande tidningar hamra in budskapet att män SKALL känna kollektiv skuld, att män SKALL skämmas enbart av anledningen att de råkar vara just män.

Är det verkligen bara jag som ser en gigantisk, röd varningslampa här?

PS. Det är alltid bättre att vara konstruktiv än destruktiv, så självklart skall jag inte nöja mig med att bara kritisera. Here’s a thought on an alternative route:

Om du vill göra en insats på området, beskriv och uppmuntra då en positiv manlighet istället för att svartmåla den som rakt igenom negativ. Lyft fram exempel på den manliga könsrollens positiva sidor, beröm och uppmuntra handlande du vill se återupprepat, och framför allt – lägg ner den kollektiva skuldbeläggningen. Den verkar av allt att döma vara ett bergsäkert sätt att skjuta sig i foten med ett tämligen grovkalibrigt vapen, eftersom negativt bemötande skapar negativa reaktioner…