Livsfarlig bebismage?

Maria Abrahamsson rör upp känslor med sin artikel på Newsmill, om hur hon anser att Moderaterna inte längre skall motarbeta surrogatmödraskap. Denna inställning får en bunt kommentatorer att gå i taket, och uppvisa en mängd mer eller mindre verklighetsförankrade motargument.

Någon tycker att frågan är för oviktig för att hanteras, då mer pressande ämnen som arbetslöshet och bidragsregler borde få exklusiv uppmärksamhet.

Den typen av argumentation innebär i så fall att det vore helt meningslöst att satsa pengar på all medicinsk forskning som inte rör den allra vanligaste sjukdomen / dödsorsaken. Dessutom är sagda tyckare förmodligen inte ofrivilligt barnlös själv; jag gissar att frågans vikt känns annorlunda då…

Ett annat vanligt grepp är att framhäva kvinnors rätt till sin egen kropp. Med jämna mellanrum framhävs risken att kvinnor i fattiga U-länder (eller till och med här) skulle utnyttjas som ”bebisfabriker” om surrogatmödraskap vore tillåtet.

Detta är ett i mitt tycke mycket lustigt argument, för kvinnors självklara rätt till kroppslig autonomi borde väl innefatta även rätten att ställa upp som surrogatmamma? Visst, självklart finns risken att fattiga och utsatta kvinnor utnyttjas, och det är en risk som bör tas på allvar. Dock är det fullt möjligt att motverka den typen av avarter och ändå tillåta rent altruistiska gärningar här på hemmaplan.

Ytterligare ett spår är det att barn inte är en rättighet, och att de som nu är inkapabla att få barn utan hjälp av en surrogatmamma helt enkelt får bita i det sura äpplet. Lustigt nog är det många av den linjens anförare som inte ser några problem med insemination; det är tydligen okej för barnlösa kvinnor att få hjälp att bli föräldrar, men inte för män.

Detta är en jämställdhetsfråga som faktiskt borde drivas hårdare och av fler, åtminstone om man skall förbehålla sig rätten att utmåla sig själv som ”för jämställdhet”. Jag har i olika nätforum stött på förvånansvärt många personer som kallar sig feminister, och som säger att feminism handlar om att jobba för båda könen, som ändå distinkt motsätter sig surrogatmödraskap. Rimmar illa, eller hur?

Läs nu inte detta som SD läser Koranen. Jag menar inte att alla feminister är emot surrogatmödraskap, eller att alla feminister enbart arbetar för att förbättra kvinnors villkor; bara att det borde vara fler som kallar sig feminister som ser detta som en viktig fråga.

Avslutningsvis finns det de som är emot både surrogatmödraskap och insemination, och som grundar sitt ställningstagande i ”onaturligt”-kortet. Antingen skall vi bli gravida på det gamla hederliga, rätta, naturliga sättet, eller inte alls. Detta är om möjligt det mest imbecilla motargumentet av dem alla – eller menar dessa personer att vi därmed även borde skita i att nyttja alla övriga moderna medicinska framsteg…?

Skippa det där med röntgen, bromsmediciner mot HIV, penicillin, pacemakers, CTG-dosor, p-piller, proteser, hörselapparater och titthålskirurgi. Vi skall minsann bli gravida, födas, helas och dö på naturlig väg. Inget fusk här inte!

Jag inledde detta inlägg med att konstatera att Abrahamsson rör upp mycket känslor, och betoningen verkar onekligen ligga just på ordet ”känslor”. Läser man kommentarerna till hennes inlägg är det mycket av den varan, men mindre av faktiskt resonerande.

Det är sällan konstruktivt att döma ut sina meningsmotståndare, men när man som signaturen ”Reema” väljer att skriva ”Tycker inte att den som väljer den vägen för att skaffa barn är en bra förälder” är man inte många steg från att greppa högaffeln och facklan…

Varför är folk så rädda för en bebismage?