Konsten att kasta sten i arbetsmarknadspolitiska glashus

Håkan Juholt och Carin Jämtin skriver på DN.se om hur ”Alliansens könsblinda politik leder åt fel håll”. De presenterar i sin artikel Socialdemokraternas höga ambitioner avseende att hjälpa kvinnor och ungdomar in på arbetsmarknaden.

Jag är helt överens med dem om det goda i att hjälpa marginaliserade grupper att få in en fot i yrkeslivet; särskilt de många driftiga ungdomar som väljs bort för att de ses som ”osäkra kort” jämfört med äldre, mer beprövade konkurrenter.

Vi är dock inte helt ense om medlet för att nå det målet, eller ens om förutsättningarna för det. De skriver:

Kvinnor och män ska ha samma frihet och självständighet, samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter och samma makt att forma sina liv.

Ja, självklart – vem skriver inte under på det? En given sådan frihet är att – utifrån sina ekonomiska förutsättningar – själv välja i vilken omfattning man vill arbeta. Vill man jobba heltid, fine, vill man jobba deltid, equally fine.

Problemet är enligt Juholt och Jämtin bara det att kvinnor inte kan välja – de tvingas genom diskriminerande bemötande på arbetsmarknaden att jobba deltid. Vän av ordning skulle här möjligen be de två att läsa Susan Pinkers ”The Sexual Paradox – Men, Women And The Real Gender Gap”. Det faktum att kvinnor visar en ökad tendens att vilja jobba deltid  ju mer inflytande de själva har (råd att ha) över sin livssituation är förmodligen relevant.

…men vi släpper det. Låt oss anta att (S) har rätt; att kvinnor behöver hjälpas in på arbetsmarknaden. Innebär det att deras förslag på hur de skall gå till väga är det rätta – bör vi lagstifta om rätt till heltid?

Jag är rädd att (S) kommer att skjuta inte bara kommer att skjuta sig själva rejält i foten om förslaget skulle gå igenom, utan även just de grupper de avser att hjälpa. Jag låter deras egna ord visa varför:

Kvinnor och ungdomar används dessutom alltför ofta som flexibilitetsbuffertar på arbetsplatser. De anlitas vid behov och vid arbetstoppar – men slås ut lika snabbt som de kommer in. 

Få se nu… Vid ”behov och arbetstoppar” är det alltså främst kvinnor och ungdomar som får chansen att komma in och jobba? Någon som vill gissa vad som kommer att hända med företagens vilja att ta in ny personal vid ”behov och arbetstoppar” om enda sättet att göra det är att fastanställa?

Företagen kommer – om de har sunt ledarskap och normal överlevnadsvilja – i så fall naturligtvis att så långt det är möjligt låta den befintliga personalen jobba övertid, snarare än att fastanställa en person de riskerar att snart inte vara i behov av och bli sittandes med lönekostnaden. (Särskilt sant lär detta bli för idag deltidstäta branscher som vården – och vilket kön dominerar där?)

Är det i så fall inte bättre att dessa kvinnor och ungdomar åtminstone får chansen att komma in och visa framfötterna, göra ett avtryck, även om det är tidsbegränsat och/eller deltid, snarare än att de stängs ute permanent?

(SM i retoriska frågor är därmed avgjort för i år.)

Nej, Juholt, tillbaka till ritbordet. I min föreställningsvärld står en liberal vänster fortfarande för mer empati och medmänsklighet än högerblocket, men vad hjälper det när de politiska förslagen inte håller vatten? Skall ni i oppositionen vara ett realistiskt alternativ behöver ni nog skippa den populistiska ytan och satsa på lite genomtänkt innehåll…

Annonser