Mina pengar, min åsikt

Efter en längre tids frånvaro från etern är bitske bloggaren Jonte Royal tillbaka i matchen igen. Igår tog han upp en SvD-artikel från Peter Weiderud (S) som dels föreslog att vi borde göra den muslimska högtidsdagen Eid al-Fitr till röd dag i Sverige, dels att vi kanske kunde ta bort ett par ”fasta” helgdagar och ge var och en ett ”helgdagskonto” á 2-3 dagar att ta ut när man vill.

Det första förslaget känns helknasigt. Vi har (i alla fall officiellt) ingen statskyrka längre, utan är ett sekulariserat land. Då bör vi rimligtvis inte införa fler religiösa helgdagar, utan i så fall snarare ta bort dem och byta ut dem mot icke-religiösa. Där känns Weideruds andra förslag betydligt mer sansat, och värt att överväga.

Detta var väl i princip även kontentan av Jonte Royals resonemang, som han dock avslutar med en passning till SD: vi behöver bli fler. And surely, lo and behold, visst dyker SD-anhängarna upp i kommentarstråden som ett brev på posten och börjar lalla om hur massinvandringen är ett problem.

What?

Om man hade valt att ta upp eventuella negativa effekter på nationalekonomin av att inte ha fasta helgdagar (det skulle t.ex. förmodligen bli svårare att produktionsplanera) hade jag förstått det, för det hade ju haft med saken att göra.

Denna ständiga tvångsmässiga låsning vid massinvandringen bekräftar dock bara de fördomar folk redan har mot SD. Att man just inte är för något särskilt (förutom ”det svenska”, som ännu ingen har lyckats definiera på ett begripligt sätt) utan enbart emot. Emot invandring och invandrare.

Det är ju så dyrt, förstår ni. En tänkare redogör för sin syn på saken:

”Vad kostar alla ensamkommande unga män och apatiska barn skattebetalarna? Det är lätt att vara generös med andras pengar!”

Sant förstås; bra observation där. Nästan. Förutom det faktum att de av oss som förespråkar ett generöst flyktingmottagande inte slösar med andras pengar – vi ”slösar” med våra egna.

Du har rätt att säga hur du vill att dina skattepengar används, så kan jag få avgöra hur jag vill att mina används. Sedan får staten genom det där vi kallar demokrati summera uppfattningarna och avgöra hur nationen skall förhålla sig till frågan. När jag och Jonte Royal talar emot SD, gör vi det alltså inte för att vi anser oss ha rätten att besluta över deras pengar, utan för att vi anser oss ha rätten att besluta över våra egna.

För övrigt kanske kommentarerna om ”vad svenska folket egentligen tycker om invandringen” framstår som lite optimistiska sett med SD-ögon. Vad hade ni för väljarstöd i den senaste opinionsmätningen, nu igen…?

Avslutningsvis håller jag förvisso med om att dagens program för integration ger dålig avkastning på pengarna, men det hindrar liksom inte att Jonte Royal har rätt: vi behöver bli fler, vilket de som kan tolka en befolkningspyramid förmodligen inser. Problemet är alltså inte invandrarna, utan hur vi bemöter dem.