Gud behöver bättre PR-folk

Om det nu är någon som fortfarande skulle behöva fler goda anledningar till att förkasta organiserad religion, lyckas Titusbrevet mer eller mindre sammanfatta det man behöver veta i två koncisa strofer, 2:4 och 2:5:

2:4 That they may teach the young women to be sober, to love their husbands, to love their children,

2:5 [To be] discreet, chaste, keepers at home, good, obedient to their own husbands, that the word of God be not blasphemed.

Älska sina barn? Självklart. Att vara god? Tja, svårt att invända mot det med, faktiskt. Att älska sina makar? Visst, jämfört med de många tvångsäktenskap (ofta med underåriga flickor som kvinnlig gemål) som världen över sanktioneras av religion, verkar väl genuin kärlek vara en rimlig förutsättning för äktenskap.

Passagerna om ”hemmets väktare” och om att vara lydiga gentemot sina makar, däremot, sprider en markant unken doft. Den gode (harkel) patriarken verkar allt ha lite lustig syn på könens lika värde, friheter och rättigheter. Och så dödsstöten, då: det där med att unga kvinnor skall vara nyktra och kyska…

Alltså, Gud, om du nu faktiskt inte är en kvinnofientlig chauvinist, och därtill en pryd, moralistisk tråkmåns, behöver du ta ett allvarligt snack med ditt jordiska PR-folk. I så fall gör de nämligen ett rätt kasst jobb.

PS. Rubriken är egentligen en smula missvisande. Gud finns ju faktiskt inte.

Positiv manlighet – finns det?

För ett par dagar sedan skrev jag ett inlägg betitlat ”Management by skott i egen fot”, som handlade i det vanskliga i att försöka motarbeta manligt våld genom radikalfeministisk propaganda och kollektiv skuldbeläggning. Mycket tyder nämligen på att just känslor av skuld och skam är starka utlösande faktorer för manligt våld.

Som slutkläm på det inlägget konstaterade jag att ifall man ville göra en insats, var det förmodligen bättre att lyfta fram och uppmuntra positiva uttryck för manlighet och den manliga könsrollen. Här fick jag ett visst mothugg av kommentatorn Lottie, som undrade vilka sidor av manligheten jag såg som så pass positiva att jag vill bevara dem. Kanske är jag lätt paranoid, men jag fick känslan av att hon själv inte såg några sådana.

Oavsett om så var fallet, eller om hon faktiskt bara var genuint nyfiken, vill jag naturligtvis stå till tjänst och besvara frågan. Innan jag gör det är det värt att poängtera ett par saker – särskilt som jag vet att det i den här typen av diskussioner alltid finns någon som bara väntar på att hitta något att vinkla, feltolka och slå ner på. Alltså:

1. Jag diskuterar genomsnitt och generaliseringar. Det är förmodligen långt ifrån alla män som har alla de egenskaper jag listar, och vissa män äger kanske inte ens en enda. Dock menar jag att det är så pass vanliga egenskaper hos män att det är mer sant att kalla dem ”typiskt manliga” egenskaper än ”atypiska” diton.

2. Även om jag ser dessa egenskaper som typiskt manliga enligt ovanstående definition, innebär det inte att bara män kan inneha dem. Självklart kan kvinnor också äga dessa egenskaper, och skillnaderna mellan individer av samma kön är som regel större än de genomsnittliga skillnaderna mellan könen.

3. Alla listade egenskaper är inte nödvändigtvis enbart av godo; det finns säkert vissa följder av dem som kan problematiseras. Dock menar jag att det finns tillräckligt mycket gott som kommer av dem för att de skall vara värda att ta upp.

4. Vad som är den manliga ”könsrollen” och vad som är manlig biologi / genetik är förmodligen en svår definitionsfråga. Jag ämnar inte här försöka avgöra vilka beteenden och egenskaper som är socialiserade eller medfödda, utan fokuserar enbart på vad som yttras som ”positiv manlighet”.

5. Jag tycker inte att män är bättre än kvinnor (eller vice versa heller, för den delen). Båda könen är lika värda, alldeles oavsett om de delar samma positiva egenskaper eller bär på unika sådana.

Då så; är vi på det klara med det? Bra. Här kommer då alltså några egenskaper jag ser som positiva uttryck av manlighet:

Målmedvetenhet. Mäns förmåga att ta sig en an en uppgift, fokusera på målet, och med envetenhet, koncentration och beslutsamhet kämpa för att uppnå detta, är förmodligen något som varit mänskligheten till stor nytta genom historien. När män ger sig fanken på att de skall sätta sin fot på månen, är det i princip bara en tidsfråga innan det sker.

Lojalitet. Jag vet att mina närmaste manliga vänner skulle dra i krig för mig utan att tveka, och jag vet att jag skulle göra detsamma för dem. Styrkan hos de band som kan uppstå mellan manliga vänner, eller män som ingår i samma militära förband och/eller idrottslag, är enastående.

Offervilja. Män har genom historien – och än idag – sällan haft problem med att underordna sig det allmännas bästa, när situationen så kräver. De som villigt tar på sig riskabla och farliga roller i syfte att skydda eller skona andra (poliser, brandsoldater, soldater, räddningsdykare, sanerare vid kärnkraft-olyckor, siste person kvar på den sjunkande båten och så vidare) är allt som oftast män.

Tävlingsinstinkt. Inte utan att emellanåt få problematiska konsekvenser, är den manliga tävlinsinstinkten ett drag som resulterat i mycket gott. Om inte män genom historien tävlat med varandra om att skapa det snabbast flygplanet, den säkraste bilen, den energisnålaste lampan, den växtkraftigaste grödan eller den bästa rocklåten, var hade mänskligheten stått då…?

Rakt på sak. Män tenderar att vara raka och tydliga i sin kommunikation. De kan sällan missförstås avseende vad de verkligen tycker om något, och har som regel inte problem med att framföra distinkta åsikter direkt till den som berörs.

Trygghet. Det finns gott om studier som påvisar att männen i heterosexuella förhållanden som regel vet mer om kvinnans problem och orosmoln än tvärtom, och att det är vanligt att män undertrycker sina egna bekymmer i syfte att ”skona” sina kvinnliga partners. Visst skulle man kunna hävda att detta egentligen handlar om bristande kommunikation från mäns håll, men generellt verkar kvinnor ändå föredra klassiskt ”tysta och stabila” män framför män som gärna diskuterar sina egna problem, farhågor och tillkortakommanden. Detta kombinerat med att det alltså oftast är män som i parrelationer har rollen som stöttepelare, ger vid handen att trygghet är en uppskattad manlig egenskap.

Tja, där har ni ett urval av egenskaper jag menar att kan ses som positiva uttryck för manlighet, så som den idag yttrar sig. Kanske håller ni med; kanske inte. Oavsett vad ni hade valt för exempel gäller mitt tidigare råd: vill du bidra till att bygga en positiv manlighet, uppmuntra då hellre de specifika egenskaper du uppskattar än att att klanka ner på det du inte gillar.

Möjligen är nämligen även detta en typiskt manlig egenskap: om någon ger oss en sockerbit, kliar oss bakom örat och talar om för oss hur duktiga vi är, finns det nästan ingen gräns för hur långt och snabbt vi kan springa…

Tele2 tar kundservice till helt nya… djup

För elva dagar sedan skickade jag nedanstående email till Tele2 via ”kontakta oss”-formuläret på deras hemsida. Som ni kan utläsa av vad jag skriver hade jag redan hunnit förvärva mig anledningar att tvivla på deras serviceanda:

Hej! Jag önskar snarast möjligt säga upp mitt mobila bredband.

Namn: xxxxx
Kundnummer: xxxxx
Senaste faktura-OCR: xxxxx
Mobilnr för abonnemanget: xxxxx

Jag vill att ni kontaktar mig snarast möjligt med en bekräftelse om att uppsägningen är registrerad, helst via telefon och i andra hand via email.

Förutom detta mitt huvudärende vill jag framföra kritik mot tillgängligheten hos er kundservice. VARJE gång man försöker ringa 0772-252525 och välja ”uppsägning”, får man höra att den beräknade väntetiden är ”mer än 50 minuter” – och detta gäller oavsett vilken veckodag och tid på dygnet man ringer.

Idag försökte jag istället få chatta med kundservice, men efter att ha stått köad utan att få hjälp i över en timme lade jag ner den förhoppningen… Jag förstår att ni inte vill att man skall säga upp abonnemang, men detta är löjligt. Det måste gå att få komma i kontakt med er utan att lägga en halvdag på det.

Värt att notera här är måhända att jag har mitt mobilabonnemang hos Tele2, precis har startat ett abonnemang på fast bredband inklusive hemtelefoni via bredbandet hos er, samt att även andra familjemedlemmar har sina mobilabonnemang via Tele2. Det här hushållet är alltså rimligen att se som en ganska god kund – varför jag hoppas att ni inte schabblar bort detta email, utan ger mig en tydlig och klar återkoppling snarast möjligt.

(Det finns ju fortfarande andra operatörer på marknaden, om det nu är så att ni även fortsättningsvis tänker göra er onåbara…)

Du som läser/svarar på detta email, tag nu inte det här personligt. Det är inte du som arbetsplanerar din avdelnings arbete, och kritiken är inte riktad mot dig (även om jag gissar att det måste vara frustrerande för dig som individ att stå till svars för bristerna hos din arbetsgivare). Se istället detta som en chans att göra en kund hyggligt nöjd igen.

Alltså: ge mig en tydlig återkoppling på att uppsägningen av mitt mobila bredband är registrerad, helst via telefon och så snart som möjligt, så är vi kompisar.

Tack på förhand, och ha en bra dag.

Enligt informationen på Tele2:s hemsida bör man räkna med att det tar cirka 5 dagar att få svar på ett email. Idag – exakt 11 dagar senare – fick jag ett brev på posten. Ett i papper, alltså. Ett medium som alltså inte var ett av de två föredragna alternativ jag nämnde i mitt email.

Nu brukar jag normalt inte vara den hämndlystna eller aggressive typen, men jag får erkänna att en ådra började pulsera lite lätt i min tinning när jag läste brevet. Någon på Tele2 dricker tydligen alldeles för mycket sprit på arbetstid. Det fanns en rubrik i brevet som löd ”Du har valt att göra följande förändringar”, och under denna återfanns textstrofen ”Fasttelefonirabatt är uppsagd”.

Nu kan man möjligen tycka att jag var tillräcklig tydlig i mitt email till Tele2, i och med att jag förutom mitt kundnummer även skickade med senaste fakturanumret och mobilnumret för det trådlösa bredband jag ville säga upp. Men näpp, tydligen inte. Inte heller tycker jag att jag i mailet var otrevlig så till den milda grad att det skulle rättfärdiga direkta hämndåtgärder från Tele2:s sida, men det var möjligen naivt av mig…

Ringer Tele2. Denna gång ljuger jag hämningslöst i mitt knappval och anger att ja, jag vill köpa saker! Har nämligen ingen lust att vänta tills jag dör av hög ålder. Möts av informationen att väntetiden endast är mer än 10 minuter, vilket är ett fall framåt. Följaktligen svarar någon på Tele2 redan efter 1 timme och 10 minuter (vilket för all del är mer än 10 minuter, så rent tekniskt ljög de ju faktiskt inte).

Den unge mannen jag pratar med påpekar att jag egentligen inte har ringt till rätt ställe, men att han givet omständigheterna (som jag med tillkämpad trevlighet förklarat) skall försöka hjälpa mig ändå. Han säger att han skall rådfråga en kollega, och försvinner på mute i fem minuter. Jag börjar vid det här laget misstänka att han hoppas att jag skall tröttna och lägga på, men eftersom mitt mentala tillstånd nu börjar påminna om Michael Douglas rollkaraktär i ”Falling Down” är det loppet redigt kört för honom.

När han återkommer i luren är det med det lysande budskapet att jodå, mitt mobila bredband är fortfarande jävligt aktivt, medan någon däremot faktiskt verkar ha sagt upp den hemtelefoni via bredbandet jag precis har beställt.

När han fortsätter med att säga att han behöver gå till botten ordentligt med detta, ser jag därför för mitt inre öga ljuva scener inkluderande betongblock, kedjor och vajande sjögräs. Han ber att få ringa upp. Jag frågar hur länge jag skall räkna med att det dröjer, och han svarar att även om det är svårt att säga säkert kan jag se det som ett löfte att det kommer att ta max en halvtimme.

I samma ögonblick som jag lägger på slår det mig att jag glömt att ta hans namn. Jag gnisslar tänder, eftersom jag inser att det jag precis gjort är den bildliga motsvarigheten till att ställa sig bredbent framåtlutad med byxorna kring knäna i San Quentin-fängelset…

Naturligtvis missar Tele2 inte ett sådant tillfälle att sodomera mig och mina förhoppningar om att kunna få ett juste bemötande. Två timmar efter att samtalet avslutades stänger Tele2 sin kundservice för dagen, och då är det – föga förvånande – fortfarande ingen som har ringt.

Nu är jag – som sagt – fredlig av naturen, så jag försöker att dämpa mitt agg mot idio… förlåt, personalen på Tele2. Det går inte så bra; jag kommer på mig själv med att hoppas att de – åtminstone lite grann,  så där – dör av en plågsam genital åkomma. Det känns faktiskt som om det skulle innebära en juste nivå av kosmisk rättvisa.

Alltså, allvarligt, Tele 2… Jag begär inte att ni skall vara bra på kundservice. Jag begär faktiskt inte ens att ni riktigt skall greppa vad termen innebär. Alla kan ju faktiskt inte vara bra på allt, och ni har åtminstone det underhållande fåret Frank i er TV-reklam, och det är alltid något, eller hur? Men snälla, ni kan väl be den personal ni anställer åtminstone googla ordet ”kundservice” innan de tillåts stämpla in? Pretty please…?

EDIT TVÅ DAGAR SENARE: Kontakter är bra att ha. En arbetskollega till mig har en respektive som tidigare arbetat inom Tele2:s kundservice, och som fortfarande ”känner folk som känner folk”… Genom denna bakdörr fick jag komma i kontakt med en person som faktiskt verkade både nykter och med ett visst grepp om vad kundservice innebär. Det mobila bredbandet är nu uppsagt, vad som gäller för den fasta telefonin utrett, och jag har fått en rimlig kompensation för mina mödor. Det finns uppenbarligen (åtminstone ett visst) hopp för Tele2, trots allt!

Management by skott i egen fot

Har snart plöjt igenom Ann Heberleins utmärkta ”En liten bok om ondska” (Bonnier Pocket 2011), och reflekterar en smula över passagerna om kön och våld. Onekligen är det så att de allra flesta våldsbrott inte bara riktas mot män, utan även utförs av andra män.

Heberlein redogör för tankarna hos evolutionspsykologerna Margo Wilson och Martin Daly, som menar att anledningen till att de flesta våldsbrott utförs av män beror på att män har mest att vinna eller förlora på att ha eller förlora status. Mest benägna att ta till våld är unga män på samhällets botten, män som berövats alla statusmarkörer och därför måste kämpa för att ”bevara ansiktet”. När den lilla status de har hotas, reagerar de ofta väldigt explosivt.

Wilson och Daly menar att detta bottnar i sexuell konkurrens, där status är en mycket viktigare variabel för män än för kvinnor. Åsikten är långt ifrån kontroversiell, utan verkar bevisbar oavsett vilken evolutionsbiolog eller -psykolog som kommer till tals. T.ex. stöds den av David M. Buss, vilket framgår av hans synnerligen väl empiriskt underbyggda bok ”The Evolution of Desire”.

Vad är det då som händer när en mans status tas ifrån honom; vad är det som gör att detta (i sammanhanget) ofta resulterar i våld? Enligt psykiatern James Gilligan, som driver Centre for the Study of Violence, handlar det om ett sätt att komma till tals med skamkänslor. Gilligan:

[Jag] har ännu inte stött på en allvarlig våldshandling som inte provocerats fram av att någon upplevt en känsla av skam eller förnedring […] och att den utgjort ett försök att […] utplåna känslan av att ha ’förlorat ansiktet’.

Man bör naturligtvis inte ta Gilligans formulering ”provocerats fram” som intäkt för att ursäkta våldsbrott, och det går självklart att ha synpunkter på om våld verkligen är ett lyckat sätt att ventilera negativa känslor (om det nu inte råkar vara t.ex. i en boxningsring, mot en frivillig motkombattant). Med det sagt kommer vi till min fundering.

Antag att man tycker att manligt våld är ett problem värt att adressera. Är rätt metod då verkligen – att likt rätt så många högprofilerade röster i dagens Sverige – propagera för den radikalfeministiska teorin om könsmaktordning och patriarkalt förtryck?

Är det verkligen lämpligt att tala om för Sveriges unga män att de alla är en del av ett förtryckarmaskineri, bara för att de råkar vara födda med penis? Att med regelbundenhet påtala hur män är potentiella våldsverkare, kvinnomisshandlare och våldtäktsmän (när sanningen är att en väldigt liten del av alla män egentligen motsvarar beskrivningen)? Att genom argsinta och nedlåtande krönikor i landets ledande tidningar hamra in budskapet att män SKALL känna kollektiv skuld, att män SKALL skämmas enbart av anledningen att de råkar vara just män.

Är det verkligen bara jag som ser en gigantisk, röd varningslampa här?

PS. Det är alltid bättre att vara konstruktiv än destruktiv, så självklart skall jag inte nöja mig med att bara kritisera. Here’s a thought on an alternative route:

Om du vill göra en insats på området, beskriv och uppmuntra då en positiv manlighet istället för att svartmåla den som rakt igenom negativ. Lyft fram exempel på den manliga könsrollens positiva sidor, beröm och uppmuntra handlande du vill se återupprepat, och framför allt – lägg ner den kollektiva skuldbeläggningen. Den verkar av allt att döma vara ett bergsäkert sätt att skjuta sig i foten med ett tämligen grovkalibrigt vapen, eftersom negativt bemötande skapar negativa reaktioner…

Veckans Affärer vet bäst i kvoteringsdebatten

Chefredaktören för Veckans Affärer, Pontus Schultz, samt redaktören för VA Kvinna, Camilla Wagner, skriver på Newsmill om hur storbolagen enligt dem måste öka antalet / andelen kvinnor i styrelserummen.

Det finns relevanta frågor att ställa.

Inte så att jag tycker att belagd diskriminering inte skall beivras, och det hårt, eller så att jag inte tror att olika perspektiv kan vara hälsosamma, men ändå. Se här vad jag menar:

Artikeltext: När vi tittar på ledningsgrupperna för börsens 247 bolag är det 4 av 10 som överhuvudtaget inte har någon kvinna i ledningsgruppen.

Relevant fråga 1: Finns det belägg för att detta beror på diskriminering, och att de huvudsakliga orsakerna inte bottnar i frivilliga val? Läs på temat t.ex. gärna Susan Pinkers ”The Sexual Paradox”.

Artikeltext: Den allra övervägande största delen kvinnor i ledningsgrupperna sitter på de minst tunga posterna, HR-chef, finanschef, poster som historiskt aldrig leder till vd-posten.

Relevant fråga 2: Se fråga 1…

Artikeltext: Totalt är 14 procent av medlemmarna i ledningsgrupperna kvinnor.

Relevant fråga 3: Visst kan man ha synpunkter på att inte fler företag vill bredda perspektiven på sin verksamhet – men borde det trots allt inte vara tillåtet för privatägda företag att själva tillsätta sin personal (givet att de inte kan bevisas ägna sig åt faktisk diskriminering)?

Artikeltext: Kvinnor kommer ofta in i krisbolag, som städgummor, och får påfallande ofta sparken efter en kortare period än sina manliga kollegor.

Relevant fråga 4: Om män oftare hade fått sparken, hade artikelförfattarna då sett det som ett bevis på orättvisor och fördomar mot det manliga könet?

Artikeltext: Över en tredjedel har fått sparken. Och ingen av dem har återkommit som vd i ett nytt bolag, vilket manliga vd:ar däremot ofta gör. Förutom glastaket finns tydligen också ett ”glass cliff”, glasstupet, de omöjliga uppdragen som männen inte vill ta.

Relevant fråga 5: Artikelförfattarna skriver ju själva att det handlar om uppdrag som män inte vill ta. Frågan är då om någon tvingar kvinnor att ta dessa jobb istället för att söka andra tjänster med bättre förutsättningar, eller om det kan vara så att kvinnor frivilligt söker dessa tjänster?

Artikeltext: Allt pekar på att en större mångfald i ledningarna är lönsammare.

Relevant fråga 6: Är det där verkligen sant? Jag säger inte att det inte kan tänkas vara det, men enigheten (”allt pekar”) är kanske inte fullt så stor som de vill göra gällande. Vissa har nämligen avvikande meningar.

Artikeltext: Näringslivet är överlägset sämst i klassen. Eller för att uttrycka det brutalare: näringslivet är det sista mansreservatet.

Relevant fråga 7: …eller nej, förresten, jag ställer för egen del ingen fråga på själva ämnet här. Istället undrar jag vilken infallsvinkel Pär Ström kan tänkas hitta kring  hur termen ”mansreservat” används…?

Se där, sju portioner ”food for thought” för våra vänner från Veckans Affärer…

Fast vad vet väl jag? Eftersom jag är en vit man verksam inom privat närlingsliv kommer jag naturligtvis att bli VD en dag, jag med, alldeles oavsett det faktum att jag jobbar (och ämnar fortsätta jobba) deltid för att hinna tillbringa mer tid med mina barn. Eller?