Det är inte det att jag inte respekterar individuella personers eventuella tro; jag tycker för all del att de flesta former av gudstro i skenet av normal, logisk argumentation ter sig smått absurd, men det är varje persons fulla rätt och frihet att välja vad man tror på. Det jag har problem med är när individuell tro övergår i organiserad religion; det är när predikstolen snickras ihop som det hela allt som oftast tenderar att – så att säga – barka åt helvete…

Just idag har jag faktiskt ingen konkret händelse att avhandla, varför jag nöjer mig med att återge ett klassiskt stycke mycket gammal skåpmat, signerat Epikuros:

Vill han förhindra det onda men kan inte? I så fall saknar han makt. Kan han men vill inte? Då är han illvillig. Både kan och vill han? Varifrån kommer då det onda?

Jag kan inte annat än notera att Epikuros eleganta frågeställning har överlevt tidens tand bättre än de flesta levnadsdeviser i Bibeln. Varför respektera en illvillig Gud, eller tillbe – kanske till och med frukta – en maktlös? Hur man än vänder och vrider på det får ärkepatriarken finna sig schack matt.

Nåväl, nog om det. Jag sade ju inledningsvis att jag respekterar personlig tro, även om jag som sagt har svårt att relatera till den. Följaktligen skall jag inte bara leverera kritik när religiösa krafter bidrar till kvinnoförtryck, rasism, homofobi och sexuell ohälsa (vilket de för det mesta gör) utan även tillmäta de troende som gör gott det beröm de förtjänar.

En sådan person är guvernören i delstaten Washington, Christine Gregoire. Hon är förvisso uttalad katolik, men anser sig inte desto mindre mycket stolt över att nyligen ha signerat den lag som gör Washington till den sjunde delstaten i USA som tillåter samkönade äktenskap. Hatten av för henne.

Eller mest deras, faktiskt.

Det jag däremot har svårt för är hur hon buntar ihop de av oss som förhåller oss kritiska mot radikalfeminism med värsta sortens fascistoida hatmånglare. Hon liknar t.ex. den påtagligt diplomatiske Pelle Billing vid Anders Behring Breivik, kallar honom för “antifeministisk extremist”, och påstår sedan följande:

Under hösten har attackerna mot feminismen varit regelbundna och mer aggressiva och hatfyllda än någonsin, något som nättidningen Feministiskt Perspektiv som enda medium uppmärksammat genom en ambitiös kartläggning och granskning av antifeministerna. Genom att närläsa nättrådar och bloggar urskiljs vissa gemensamma nämnare, som att hatet mot muslimer, judar, svarta och homosexuella går hand i hand med kvinnohatet och antifeminismen.

Intressant. Eftersom hon nu ändå namnger Pelle Billing som en drivande aktör bakom dessa hatfyllda attacker, vore det intressant att se henne ge några exempel på hur Billing i sina texter spritt hat mot någon alls, ens feminister, och än mer så mot muslimer, judar, svarta och homosexuella.

Det lär gå sådär. Detsamma gäller antagligen även mig; jag är ju också en av de där ljusskygga, extremistiska högerspökena. Jag har för all del aldrig röstat på SD, och bloggar regelbundet om vikten av att motverka rasism och homofobi, men eftersom jag definitivt anser att Sveland har fel i sin radikalfeministiska övertygelse hör jag väl till hennes måltavlor jag med. Om någon av er som läser här tycker er ha hittat allt det där hatet kan ni väl tipsa mig om det; jag verkar ha glömt bort inte bara var jag har lagt det, utan även helt att jag ens hyst det till att börja med…

Nåväl, att Sveland helt verkar ha tappat koncepterna är knappast något att bekymra sig över. Alla som läser hennes artikel och den “kartläggning” från Feministiskt Perspektivs sida hon refererar till i sin text, och sedan jämför det t.ex. med hur Pelle Billings Mansnätverk (i form av skribenten Fredrik Sandberg) bemötte samma kartläggning, ser själva vilken sida i debatten som är den vettiga.

Därmed inte sagt att det inte finns saker att oroa sig över kopplat till detta. Det faktum att en ledande tidning som DN låter  en så journalistiskt osmaklig och, inte minst, censurivrande artikel (alla som inte tycker som Sveland bör tvingas hålla käften i den offentliga debatten!) gå i tryck är definitivt illa. Detta gör mig faktiskt genuint orolig för den rådande pressetiken kopplat till den här typen av frågor.

Sveland har alltså dubbla anledningar att deppa: Dels det faktum att DN uppvisar oroande brister på journalistiskt omdöme, dels det faktum att hon lyckas framställa sig själv som en minst lika extremistisk och oresonligt fientlig person som de hon pekar finger åt.

Däremot kan hon sluta deppa över oss som står upp mot radikalfeminismens misandri. Flera av oss kommer nämligen att fortsätta arbeta för en jämställdhet som inkluderar både män och kvinnor, långt efter det att Sveland med benäget bistånd från DN grävt sin egen ideologis grav…

PS. Fast allt detta kanske bara är ett bevis på den patriarkala konspirationen? DN – denna vita, rika, manliga kulturbastion – kanske bara låter publicera hennes artikel just i syfte att undergräva radikalfeminismen, och därmed säkerställa den manliga hegemonins eviga triumf? A-ha!

PS2. Corren.se har redan tidigare framställt sig som en medieinstans med integritet och sunt förnuft i jämställdhetsfrågor, och fortsätter att gå från klarhet till klarhet. Nu i form av Marika Formgrens ledare.

PS3. Ytterligare en text att bli glad över är “One-way Communication”-Hannahs inlägg “Reflektion över män (som grupp)“. Ur manligt könsfrågeperspektiv är det utan tvivel en av de mest upplyftande och tacknämliga texter jag läst på mycket länge!

PS4. Hoppas Sony inte stämmer mig för varumärkesintrång på grund av mitt föregående PS…

För den som likt undertecknad vill fördjupa sig inom området har jag nu utökat “biblioteket” av föreslagen läsningen. Via “Read up!”-sidan kan man nu klicka sig vidare till en ganska fyllig lista med PDF-rapporter och artiklar på temat (direktlänk HÄR). Även om en och annan av dem är av något mer målande karaktär, är det i de allra flesta fallen fråga om forskningsrapporter och/eller officiell statistisk – den typ av läsning jag föredrar, alltså…

Hoppas även ni hittar något ni finner av intresse!

Visst, för all del, man behöver inte alltid rädda världen på bara ett sätt. Det är ju inte som om det vore fel att skänka pengar till Rosa Bandet bara för att Mustaschkampanjen behöver dem bättre; goda gärningar är goda även om det finns “goda+” att välja på. Trots det undrar jag…

Jag läser hur Bonnie Bernström (ordförande Liberala Kvinnor), Gunilla Hjelm (ordförande Centerkvinnorna) samt Maria Fälth (ordförande Kristdemokratiska Kvinnoförbundet) vill införa skattefinansierade jämställdhetsbonusar på 100 000 kr till varje företag som når 40/60 i styrelsesammansättningen, utreda förutsättningar för ett mer jämställt finansiellt ägande, inrätta nya stödfunktioner för VD:s samt införa utbildningar i styrelsearbete på högskolor och universitet.

Styrelseledamoten i KD:s kvinnoförbund, Emma Blomdahl, vill därtill lägga resurser på att jämställdhetsintegrera styrorgan inom EU, eftersom den aktuella ekonomiska krisen i Europa enligt henne förmodligen kunnat undvikas med fler kvinnor vid rodret.

Den nödvändiga disclaimern: kan orättvisor mellan könen påvisas bör de självfallet rättas till, och jag säger inte att det helt saknas behov av att se över hur könsroller påverkar tillsättningar av höga positioner.

Med det sagt undrar jag om kvoteringsfrågan verkligen är så viktig för svenska kvinnor i allmänhet att den förtjänar allt detta fokus och alla de föreslagna åtgärderna / kostnaderna?

Hur många kvinnor kommer över huvud taget att vara intresserade av en styrelsepost, än mindre påtänkta för en? (Något som i samma utsträckning gäller 99,99% av alla män, btw…) Hur många kvinnor kommer under sin yrkeskarriär att vara i behov av stödåtgärder i sin roll som VD – ens om vi skulle börja kvotera in dem på sådana positioner? Hur många personer oavsett kön kommer någonsin att vara aktuella som medlemmar av EU:s ekonomiska styrorgan?

En försvinnande liten bråkdel, naturligtvis. Det handlar således om en symbolfråga, och ur ett strikt politiskt perspektiv kanske det är en viktig sådan för vissa. För Lotta Medelsvensson finns det dock förmodligen mer brännande frågor, varför jag vill anknyta till inledningen på detta inlägg genom att vända blicken mot något som kanske vore en vettigare investering i Sveriges kvinnor:

Att motverka endometrios.

Över 200 000, eller mellan 5-10%, av Sveriges kvinnor lider av denna smärtsamma och delvis tabubelagda åkomma. Förutom det personliga lidandet orsakar sjukdomen därtill ekonomiskt bortfall för samhället på väldigt stora belopp varje år.

Det finns dock hopp om bättring framöver – förutsatt att staten skjuter till pengar:

­Tyvärr har staten i stället nyligen tagit ett steg i fel riktning, genom att nyligen avslå subvention för Visanne, ett nytt läkemedel mot endometrios.

Hittills har behandling mot svår endometrios skett med ­läkemedel som stänger av ägglossningen och försätter ­kvinnan i ett förtida, kemiskt klimakterium. Det dämpar smärtorna men ger ofta svåra biverkningar i form av vallningar, sömn­problem och depression. Den nya behandlingen är effektiv, men är mer skonsam – de allra­ flesta slipper biverkningar. För många kvinnor med ­kraftiga ­besvär skulle den innebära en väsentligt höjd livskvalitet.

Behandling finns alltså, men staten vägrar betala och därför skriver inte läkarna ut läke­medlet till de kvinnor som det skulle kunna hjälpa.

En stillsam undran: hur många tusen kvinnor skulle kunna få effektiv hjälp mot sin endometrios subventionerad för samma summa pengar som det kostar att hjälpa en handfull redan välsituerade karriärkvinnor in i styrelserummen?

Vad Sveriges mediefeminister svarar är måhända en smula oklart, men mitt svar är givet: tillräckligt många…

“De förstår inte hur sköra barn är. De rycker axlarna ur led. De låter barnens tunga huvud hänga och slänga så att de får skador på blodkärlen i hjärnan. Och så har män ofta ett betydligt mindre tålamod med dregel och bajsblöjor. Pappor vill kanske att barn ska lyda och förstår inte att barnen inte begriper tillsägelser. Därför är det många småbarn som också får smisk av sina fäder.”

…kommer nog aldrig att kvalificera sig som acceptabelt.

När hennes male bashing extravaganza nu uppmärksammades på nytt, ledde det dessutom till att hon överbevisades. I en debattartikel på SvD.se beskriver fyra forskare vid Institutionen för folkhälsovetenskap, Karolinska Institutet, hur det egentligen ser ut. Facit? Skaderisken är rent statistiskt lägre under den tid pappor spenderar med barnen!

Nu tror jag inte vi skall dra förhastade slutsatser åt andra hållet, då en hel radda faktorer (när under barnets uppväxt är mamma/pappa hemma, vilka aktiviteter utför man med barnet, hur många andra vuxna är samtidigt med i bilden etcetera) säkert påverkar skadefrekvensen. Samtidigt är det onekligen skönt att Dahlströms nonsens avslöjas som det vansinne det är.

Apropå Dahlström, förresten, så avgår hon nu från sitt uppdrag inom Hjärnfonden på grund av den aktuella negativa uppmärksamheten. Om det är rimligt och/eller nödvändigt låter jag vara osagt, men värt att notera är ordvalet på Aftonbladet kring vad som fick henne att avgå: “Pappadrevet“.

Nu vet jag inte om det är Dahlström själv som nyttjat termen, eller om det är Aftonbladet som är namngivare, men det kan i alla fall lugnt konstateras att det är ett synnerligen tveksamt ordval. Ett “drev” är något i stil med en mobb, dvs. en överdrivet arg uppslutning av folk som på ett orättfärdigt sätt hetsar mot någon/något. I det här fallet är det högst rimligt att rikta kritik mot Dahlströms uppenbara misandri.

…eller är det någon som tycker att det vore okej att  t.ex. kalla de kvinnor som engagerar sig mot manligt relationsvåld för “fruntimmersdrevet”?

Nej, jag tänkte väl det.

Bengt Westerberg, ordförande för regeringens intoleransutredning, går i spetsen för en allt obehagligare kampanj mot judiskt liv i Sverige. Både manlig omskärelse och kosherimporten angrips.

Onekligen en otäck kampanj, det där. Utan tvivel mycket värre än att skära bort delar av spädbarns könsorgan.

Att Westerbergs kampanj inte bara är otäck, utan tydligen rent antisemitisk, hamras in ännu mer noga ett par rader senare, när Ekström hävdar att DEN HÄR artikeln i DN framställer judar som omoraliska barbarer. Jag har personligen lite svårt att hitta något att basera den bedömningen på; är det kanske nedanstående passage hon menar?

Vi har inte haft synpunkter på religiösa initiationsriter i allmänhet utan på ett specifikt ingrepp, omskärelse av småpojkar, som vi menar deras kränker barnets kroppsliga integritet och åsamkar dem smärta.

Att religiösa manifestationer har stöd i heliga texter, traditioner eller religiösa erfarenheter innebär inte att de med automatik är rimliga i exempelvis moral- eller rättighetshänseende. Denna diskussion är levande inom alla religioner och har i många fall också lett till att seder och religiösa påbud har omprövats.

Obehagliga ord, minsann. Ren förföljelse från Westerbergs sida, får man väl nästan lov att säga. Tur då att Ekström verkligen förmår sätta honom på plats:

Omskärelsen gör ont, påpekar Westerberg och andra förbudsivrare, utan att nämna den smärta som människor känner när deras identitet, historia och sätt att leva attackeras av framträdande medlemmar av majoritetssamhället. Ett omskärelseförbud skulle kunna slå så hårt att judar drivs ut ur landet.

Förbudsivrarna nämner inte heller att majoritetssamhällets socialiseringsåtgärder är smärtsamma. Hur många har inte negativa erfarenheter av skolan? Små barn som lämnas på dagis, gråter inte de av sorg varje dag? Gråter inte barn som döps? Kränks inte barn som av estetiska skäl tvingas ha tandställning? Är inte midsommarfylleriet skadligt för barn?

Nej, men allvarligt, nu förmår jag inte upprätthålla den ironiska charaden längre. Är Ekström bara full, eller är hon helt enkelt bindgalen på allvar?

Att jämställa ett kirurgiskt ingrepp som för alltid lämnar könsorganet på ett taleslöst barn stympat med att hälla kallvatten på dess hjässa är rent ut sagt löjligt, och jämförelsen med att lämna på dagis är rena rama farsen! Hade jag inte varit upptagen med att vara arg, hade jag nog skrattat åt eländet.

Så här då: “Tolerans” innebär att vi försöker ha överseende med varandras olikheter, och att vi respekterar varandras grundlagsstadgade rättigheter. Det innebär däremot inte att vi tigande bör se på när oskyldiga barn utsätts för obefogade, smärtsamma och oåterkalleliga stympningar. Lika lite som kristendom bör utgöra en ursäkt för att få misshandla homosexuella på stan, bör judendom innebära en ursäkt för att få misshandla barn på en läkarmottagning.

För mig framstår Anna Ekströms kritik mot Westerberg som ett episkt självmål. Att försöka förhindra att individer (i det här fallet judiska barn barn till judiska föräldrar) utsätts för obehagligheter på grund av någon annans världsbild, måste väl ändå vara själva poängen med en intoleransutredare…?

Följaktligen måste jag bara understryka hur otroligt mycket hål i huvudet de spelinstruktioner en ungdomstränare i FBC Engelholm har använt är – eller vad sägs om följande…  mindre smakfulla *harkel* exempel:

FBC Engelholm har förvisso gått ut och dementerat att materialet var sanktionerat av klubben, utan istället en produkt av en enskild tränares dåliga omdöme. Likafullt jobbar tränaren kvar som ungdomsledare i föreningen. Skärpning, Engelholm – gör om, gör rätt!

Problemet med hedersbegreppet är att det bidragit till en uppdelning av våldet där vissa typer av våld – “invandrares” våld – förklaras med patriarkal kultur och tradition, medan “svenska” mäns våld förklaras med svartsjuka eller psykisk sjukdom.

Självklart är det dumt att börja generalisera alltför grovt i förklaringar till hur ett våldsdåd uppkom, då såväl förövare, offer och omständigheter i övrigt är individuella. Samtidigt är det oerhört blåögt att hävda att det inte finns generella skillnader mellan våld mot närstående i olika kulturer.

Forskning visar väldigt tydligt att just svartsjuka, socialt utanförskap och psykisk instabilitet i västvärlden är vanliga förklaringsfaktorer till partnervåld, medan religiöst grundade traditioner föga förvånande hamnar längre ner på listan.

En rimlig brasklapp här är dock att det kan vara vanskligt att skilja på “hedersvåld” och “vanlig” svartsjukeframkallad misshandel, då båda grundar sig i en önskan av kontroll över den andre partens sexualitet. Detta till trots gör FI förmodligen utsatta invandrarkvinnor en otjänst genom att inte särskilja kulturellt betingat våld från situationsbaserat.

I Sverige har vi länge byggt upp en nationell självbild av ett jämställt, öppet land som respekterar de mänskliga rättigheterna. Detta är en falsk självbild som måste utmanas eftersom vi ser hur kvinnor dagligen diskrimineras och begränsas av olika maktstrukturer.

De där strukturerna blir inte mer sanna bara för att man upprepar dem sönder och samman. Så pass allvarliga påståenden bör backas upp av vetenskapliga bevis, något som verkar en smula knepigt att ro iland.

Enligt Socialstyrelsens uppskattning utsätts årligen ungefär 75 000 kvinnor i Sverige för våld i nära relationer. Omfattningen av mäns våld mot kvinnor är så stor att den kan betecknas som ett folkhälsoproblem.

En enda kvinna som utsätts för partnervåld är en för mycket, och visst kan det vara rimligt att etikettera partnervåld som ett folkhälsoproblem. Dock är det i så fall ALLT partnervåld som utgör problemet, och inte bara mäns våld mot kvinnor. Cirka 1/3 av de som skadas fysiskt är trots allt män.

Därför är en feministisk analys av hela samhällsstrukturen nödvändig för att eliminera våldet.

Edit: därför är en vetenskaplig analys av våldets orsaker nödvändig för att eliminera våldet, inte en teoretisk/filosofisk dito.

Att män står för mer än 90 % av alla våldshandlingar runtom i världen är en av orsakerna till att feminister länge har pratat om mäns våld. Detta för att synliggöra att det handlar om en struktur där män befäster sin överordning genom våld och hot om våld.

En snabb fråga: Om syftet med manligt våld är att befästa sin överordning gentemot kvinnor, hur kommer det sig då att en klar majoritet av manligt våld riktar sig mot andra män, och inte mot kvinnor?

Men att alltid prata om mäns våld mot kvinnor istället för att använda det vidare begreppet våld i nära relationer kan vara missvisande när förövaren inte är en man och brottsoffret inte är en kvinna.

Tack, FI; ni anar inte hur glad jag blev över att läsa det där… Det finns hopp för framtiden!

Det patriarkala, homofoba och transfoba våldet tar sig olika uttryck men finns överallt i samhället och får sin näring av de genomgripande maktstrukturerna som råder.

Om artikelförfattarna med det vill antyda att jag bidrar till att upprätthålla homofobi och transfobi bara för att jag är man (och därmed en viktig kugge i det patriarkala förtryckets maktstruktur) föreslår jag att de läser mitt förra inlägg här på bloggen. Kollektiv skuldbeläggning känns sååå 2011, tycker ni inte…?

Personalen ska omfattas av kompetenskrav så att de har förutsättningar att kunna identifiera de barn och ungdomar som är offer för mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och sexuella övergrepp. 

Varför skilja på “mäns våld mot kvinnor” och “våld i nära relationer”? Är en viss slags offer värda mer stöd och hjälp på grund av sitt kön – det känns väl i så fall inte värdigt ett genusprogressivt parti som FI…?

PS. Bitte Assarmo har även hon gett sig in i leken, och kommer med replik på FI-representanternas artikel. Mest talande är kanske följande citat:

Numera vågar [FI] inte längre gå så långt att de kallar svenska män för talibaner, troligen för att de inte vill riskera att uppfattas som fördomsfulla mot talibanerna [...].

Ouch.

Om du inte mot förmodan har något väldigt mycket viktigare för dig, kan du väl svänga förbi AllOut och stödja deras upprop?

I Sverige tvingar vi nämligen fortfarande folk som vill byta kön till tvångssterilisering – utan några som helst medicinska skäl.

De som håller i den moraliska pekpinnen är KD, som blockerar en lagändring i den här frågan som annars faktiskt har ganska brett politiskt stöd. Eftersom KD inte har mer folkligt stöd än att de balanserar på 4-procentsspärren, är det lite trist att de tillåts bromsa en av många efterfrågad avresa från medeltiden.

“Medeltiden” är måhända ett starkt ordval, vilket rättfärdigar en blick på argumenten för sterilisering. David Eberhard har en poäng i att åtminstone män knappast kan göra en könsbytesoperation utan att bli steriliserade, eftersom kvarvarande testiklar s.a.s skulle störa bilden något.

För kvinnor är det dock möjligt att lämna kvar invärtes organ, så som livmoder, äggstockar och äggledare. Eberhard menar att detta då skulle innebära att man i strikt mening inte har bytt kön, utan lagt till ett. När man dessutom väger in att de mentala hälsoeffekterna av att få byta kön inte verkar vara lika påtagliga som det ibland görs anspråk på, hävdar Eberhard att vi kanske inte bör skattesponsra sådana “halvdana” operationer.

Fair enough, kanske, angående det där med huruvida det offentliga skall betala. Det är – precis som han säger – ingen rättighet att få en könsbytesoperation. Dock kvarstår frågan: varför skulle de som inte vill behöva tvångssterilisera sig vid ett könsbyta; vad vinner samhället på det?

Svaret är naturligtvis “inget”, och Eberhard påpekar också att ingen borde tvingas till sterilisering, vilket är gott så.

Än mer uppenbart att tvånget är befängt blir det när man betänker att debatten egentligen inte ens handlar om det ovanstående. Precis som Lukas Romson påpekar handlar diskussionen istället egentligen om juridiska könsbyten, och inte medicinska.

Detta påpekas även av Gustav Nilsonne i hans artikel “Transsexuella har legitim rätt att vilja bli föräldrar“, samt av Hanna Söderström i hennes dito “Sterilisering är ett juridisk krav, inte ett medicinskt“.

Visst kan vi diskutera finansieringsfrågan när det gäller den medicinska biten, huruvida skattepengar skall finansiera könskorrigerande operationer. När det gäller principfrågan har jag dock mycket svårt att se några argument för tvångssterilisering – om man nu inte räknar “män skall vara män, kvinnor skall vara kvinnor, och kärnfamiljer skall bestå, amen!” som ett argument…

Vad har du själv för svar på frågan om varför det skall anses rimligt att staten går in och säger till enskilda medborgare att “du får aldrig skaffa barn”? Själv blir jag svaret skyldig, och därför stödjer jag AllOuts upprop.