Våld – en social eller biologisk konstruktion?

”Stoppa våldskulturen bland tonårskillarna”, vädjar Klas Hyllander från Män För Jämställdhet i en (ett par dagar gammal) debattartikel på Aftonbladet. Han lägger där fram bland annat följande passager:

Det finns ingen forskning som hållbart kan hävda att gener är orsaken till våld hos någon individ eller grupp människor. Att testosteron skulle orsaka våld är en myt. [...]

Det finns numera gott om forskning som visar att mönster i många pojkars livsvillkor kan förklara överrepresentationen i våld. Dessa mönster är kopplade till sociala idéer och normer för hur en kille ska vara för att accepteras och få status: inte visa­ svaghet, att ha kontroll, inte vika ner sig, att tåla en smäll, att vara drivande, etc. Den som bäst lever upp till normen för en ”riktig” kille i gänget får högst status. [...]

Våld är komplext, och politiken mot våld måste omfatta många olika insatser. För att komma vidare i det våldsförebyggande arbetet är det dags att skolan får bättre metoder för att stötta killar och unga män att stå emot destruktiva sociala normer som kopplar ihop manlighet med makt.

Självklart har Hyllander en poäng i att socialisering och normalisering bidrar till att forma dessa unga mäns beteende, något som t.ex. även Pelle Billing berör i en replik till artikeln. Visst skulle flertalet av dessa unga män ha färre incitament att ta till våld om de inte upplevde att de hade något att vinna på det.

Med detta faktum tydligt etablerat kan vi gå vidare till den (påtagligt viktiga) punkt där Hyllander har fullständigt fel: den roll biologi spelar. Som första stopp på fortbildningsresan rekommenderas Neil Boyds utmärkta ”The Beast Within – Why Men Are Violent”. Redan där finns det gott om belägg för att biologi spelar en stor och påtaglig roll i uppkomsten av våld; särskilt då kopplingarna mellan biologi, sexualitet och våld.

För den som vill fördjupa sig i ämnet rekommenderas David M. Buss arbete, särskilt då kanske ”The Evolution of Desire”. Här är det i det närmaste omöjligt att värja sig från den tydliga insikten om att manligt våld är/har varit en viktig faktor i det evolutionära spelet.

Det där med tidsfaktorn (”är/har varit”) är något att ta fasta på. Även om mäns förmåga till våld historiskt sett varit en överlevnadsfaktor för den mänskliga rasen, och därmed en viktig konkurrensfaktor i fortplantningsracet, ser samhället relativt annorlunda ut idag jämfört med för ett par tusen år sedan. Ett par tusen år är närmast att se som ett kort ögonblick ur ett evolutionärt perspektiv, så det är inte konstigt om män fortfarande trampar på i invanda fotspår.

Eftersom biologi inte är lika med determinism, finns det inget som säger att vi måste vara mer accepterande mot våld bara för att det till stor del är biologiskt – och inte alls enbart socialt – betingat. De där fotspåren kan styras i annan riktning – men inte om det enbart är män som arbetar för den förändringen.

Missförstå mig rätt nu; det är alltid våldsverkaren själv som har det yttersta ansvaret för sitt våldsutövande, och jag menar inte att manligt våld är kvinnors ”fel” eller primärt deras ansvar. Det hela faller dock tillbaka på de där förtjänsterna av att försöka vara macho. Jag håller med Hyllander om att våld är komplext, varför vi istället för att enbart skriva:

”[...] bättre metoder för att stötta killar och unga män att stå emot destruktiva sociala normer som kopplar ihop manlighet med makt.”

…kanske borde överväga följande:

…bättre metoder för att stötta såväl killar och unga män som tjejer och unga kvinnor att stå emot destruktiva sociala normer som kopplar ihop manlighet med makt.

Grejen är ju den att så länge det lönar sig ur ett partnervals-perspektiv att vara den som vinner fighten, kommer det också att finnas en och annan som oprovocerat initierar densamma.

Gud behöver bättre PR-folk

Om det nu är någon som fortfarande skulle behöva fler goda anledningar till att förkasta organiserad religion, lyckas Titusbrevet mer eller mindre sammanfatta det man behöver veta i två koncisa strofer, 2:4 och 2:5:

2:4 That they may teach the young women to be sober, to love their husbands, to love their children,

2:5 [To be] discreet, chaste, keepers at home, good, obedient to their own husbands, that the word of God be not blasphemed.

Älska sina barn? Självklart. Att vara god? Tja, svårt att invända mot det med, faktiskt. Att älska sina makar? Visst, jämfört med de många tvångsäktenskap (ofta med underåriga flickor som kvinnlig gemål) som världen över sanktioneras av religion, verkar väl genuin kärlek vara en rimlig förutsättning för äktenskap.

Passagerna om ”hemmets väktare” och om att vara lydiga gentemot sina makar, däremot, sprider en markant unken doft. Den gode (harkel) patriarken verkar allt ha lite lustig syn på könens lika värde, friheter och rättigheter. Och så dödsstöten, då: det där med att unga kvinnor skall vara nyktra och kyska…

Alltså, Gud, om du nu faktiskt inte är en kvinnofientlig chauvinist, och därtill en pryd, moralistisk tråkmåns, behöver du ta ett allvarligt snack med ditt jordiska PR-folk. I så fall gör de nämligen ett rätt kasst jobb.

PS. Rubriken är egentligen en smula missvisande. Gud finns ju faktiskt inte.

Gammal skåpmat och glädjande nytt

Har precis läst ut Christopher Hitchens utmärkta ”Du store Gud?”, och tänker för mig själv att jag förmodligen inte ägnar tillräckligt mycket av bloggens förehavanden åt religionskritik.

Det är inte det att jag inte respekterar individuella personers eventuella tro; jag tycker för all del att de flesta former av gudstro i skenet av normal, logisk argumentation ter sig smått absurd, men det är varje persons fulla rätt och frihet att välja vad man tror på. Det jag har problem med är när individuell tro övergår i organiserad religion; det är när predikstolen snickras ihop som det hela allt som oftast tenderar att – så att säga – barka åt helvete…

Just idag har jag faktiskt ingen konkret händelse att avhandla, varför jag nöjer mig med att återge ett klassiskt stycke mycket gammal skåpmat, signerat Epikuros:

Vill han förhindra det onda men kan inte? I så fall saknar han makt. Kan han men vill inte? Då är han illvillig. Både kan och vill han? Varifrån kommer då det onda?

Jag kan inte annat än notera att Epikuros eleganta frågeställning har överlevt tidens tand bättre än de flesta levnadsdeviser i Bibeln. Varför respektera en illvillig Gud, eller tillbe – kanske till och med frukta – en maktlös? Hur man än vänder och vrider på det får ärkepatriarken finna sig schack matt.

Nåväl, nog om det. Jag sade ju inledningsvis att jag respekterar personlig tro, även om jag som sagt har svårt att relatera till den. Följaktligen skall jag inte bara leverera kritik när religiösa krafter bidrar till kvinnoförtryck, rasism, homofobi och sexuell ohälsa (vilket de för det mesta gör) utan även tillmäta de troende som gör gott det beröm de förtjänar.

En sådan person är guvernören i delstaten Washington, Christine Gregoire. Hon är förvisso uttalad katolik, men anser sig inte desto mindre mycket stolt över att nyligen ha signerat den lag som gör Washington till den sjunde delstaten i USA som tillåter samkönade äktenskap. Hatten av för henne.

Konstapel Saida?

Läser på DN något som får mig att fundera ett ögonblick på hur det egentligen är ställt med det svenska polisväsendet. Det är nämligen så att polisen i Värmland har tagit hjälp av en sierska i syfte att hitta en försvunnen person:

Enligt sierskan uppehöll sig personen i en gammal fastighet som låg nära ett blått hus med vita fönster, norr om byn Sysslebäck. Polisen tog visionen på allvar och inventerade blåa stugor i ett stort område. Någon försvunnen 82-årig man hittade de aldrig.

– Om vi inte har något annat att gå på så har vi inte. Vi bearbetar allt som kommer in. Vi måste utreda allt, även om vissa saker är osannolika, säger Thomas Hertzberg, insatschef vid Värmlandspolisen.

Så långt kanske jag hade varit beredd att ha visst överseende med detta (alla de poliser som deltog i sökandet lade ju trots allt bara *harkel* en hel arbetsdag på att leta efter blå stugor). Så har vi ju det här med betalningen. DN frågar ifall polisen någonsin betalat för spådomar, och får till svar:

– Det har säkert hänt på andra polismyndigheter. Man får inte vara främmande för något. Kommer man inte längre, så kan man ju fråga sig vad det egentligen kostar att vända sig till en sierska? Jo, det är ju lite pengar, men det kan ju ge resultat, säger Thomas Hertzberg.

Allvarligt? Tänkbart alternativ skulle väl annars kunna vara att A) pröva riktigt U-T-R-E-D-N-I-N-G-S-A-R-B-E-T-E, eller B) prioritera andra fall, där det faktiskt finns något att gå på?

Ju mer jag tänker på det, desto mer ovillig är jag faktiskt att med mina skattepengar sponsra diverse spåtanter som ”någon gång kanske får rätt”, för att citera Hertzberg – och ja, jag hade haft samma inställning ifall 82-åringen hade varit min egen släkting…

Kasta Sievert i glashus

Sporten för dagen är ”Kast med stor sten i litet glashus”, och vi kan se att en av de tippade förhandsfavoriterna, Sievert Öholm, har ryckt åt sig en stabil ledning. Detta genom att på Newsmill apropå Kopimisterna konstatera att det är uppenbart idiotiskt att godkänna nätaktivism som religion:

Men ”shame on you” Kammarkollegiet! Rodna och skäms! Ni kan inte gömma er bakom sterila lagparagrafer. Ni har bekräftat historiskt nyspråk, där  ”skämt är allvar” och där ”allvar är skämt”.  Ni har blivit några skickliga gycklares redskap. Deras mission är politiska förändringar i lagar om integritet och öppenhet.  Ni har trampat på religionsfrihetens yttersta fundament, rätten att hålla något heligt. [...]

Vad blir er nästa ”kyrka”? Ärtsoppssamfundet? De som samlas troget varje torsdag kring sitt budskap om de gula ärtorna. De som heligt låter ärtorna förenas  med grovmalen senap och där Timjan blir en del i sakramentet!

Väl rutet, Sivert! Ja, detta är verkligen ett hån mot rätten att hålla något heligt. Jag menar, hur skulle det se ut om folk gick runt och likställde religioner med ”ärtsoppesamfund” till höger och vänster? Det vore ju verkligen inte acceptabelt.

…förlåt? Var det inte Kammarkollegiet som gjorde det, utan Öholm själv? Hoppsan då! Det var ju lite lustigt, så här när temat tydligen är respekt för vad andra håller heligt.

Nåja, han har ju i alla fall en poäng i att Kopimisterna har politiska och världsliga mål på sin agenda, snarare än strikt andliga, och att detta är förkastligt. Där har han i alla fall ryggen fri, den gode Sievert. Kristendomen har ju aldrig lagt sig i världsliga göromål och försökt implementera levnadsregler för folket, försökt påverka politiken eller begränsa tillvaron för folk av en annan övertygelse.

…åh, fanken, säger du det? Tja, stryk det då.

Vid närmare eftertanke kanske man kan konstatera att Öholm borde lägga ner stenarna, kliva ur glashuset, och erkänna att det lätt blir lite vanskligt när man skall värdera ett hittepå gentemot ett annat hittepå.