Saker ni borde läsa

Eftersom det inte händer så mycket här på Certatio just för tillfället (verkligheten har lovat att lämna tillbaka mig snart, men inte riktigt än) kan ni väl läsa lite på Newsmill så länge. Där finns för närvarande ett par artiklar som kan ge gott underlag för meningsfulla funderingar.

Till exempel Mårten Schultz dissektion av Svea Hovrätts dom i det så kallade ”Manga-fallet”, där en översättare dömts för barnpornografibrott då ett antal bilder på barn i de serier han översatt (och därmed haft lagrade på sin dator) bedömts som uttryckligen syftande till att påverka betraktaren sexuellt.

Jag är förälder själv, och behöver kanske inte närmare gå in på hur illa jag tycker om allt som på allvar utgör övergrepp mot barn, skildrande av detsamma, samt personer inblandade i ovanstående. Dock är det ett par saker som kan vara värda i beaktande här:

1. Bilderna är tecknade.
2. De föreställer inte verkliga personer.
3. Hade det handlat om en text med barnpornografiska inslag hade det inte varit ett brott att översätta den.
4. Hade bilderna återgett någon annan i sig brottslig handling, t.ex ett sadistiskt tortyrmord, hade de inte heller varit olagliga att inneha.

Utan att på något vis vilja tolerera verklig barnpornografi – visst måste det väl ändå finnas fog för att här ifrågasätta rådande lagstiftning, till och med utan att ens gå in på Schultz resonemang om yttrandefrihet?

Nästa läsvärda artikel står Lars Pålsson Syll för: ”Skolan skall vara en frizon från normativ mulikulturalism”. Personligen tycker jag inte ett dugg sämre om muslimer än om någon annan (även om jag för all del starkt ogillar all organiserad religion) och menar att religionsfriheten vi säger oss värna i Sverige innebär att ingen skall bemötas sämre på grund av sin tro.

Därmed inte sagt att vi för den skull skall låta religiöst grundade värderingar gå före de grundläggande demokratiska tankar vi bygger vårt samhälle på. Följande passage i Pålsson Sylls text är onekligen synnerligen slagkraftig:

Om vi med mångkulturalism menar att det i vårt samhälle finns flera olika kulturer ställer detta inte till med problem. Då är vi alla mångkulturalister. Men om vi med mångkulturalism menar att det med kulturell tillhörighet och identitet också kommer specifika moraliska, etiska och politiska rättigheter och skyldigheter, talar vi om något helt annat. Då talar vi om normativ multikulturalism.

Och att acceptera normativ mångkulturalism innebär också att tolerera oacceptabel intolerans, eftersom den normativa mångkulturalismen innebär att specifika kulturella gruppers rättigheter kan komma att ges högre dignitet än samhällsmedborgarens allmänmänskliga rättigheter [...].

Med uppenbar risk för att härmed se de sedvanliga ”guilt by association”-anklagelserna om SD och annat nonsens i kommentarsfältet, kan jag inte låta bli att till fullo instämma.

Avslutningsvis finner jag det värt att kommentera det Josefine Temrell och Karin Pihl skriver i sin text ”Kroppsfixering leder till ohälsa – oavsett ideal”. Jag kan i grunden absolut hålla med om att jakten på ideal i dagens samhälle är starkt överdriven, även om jag misstänker att vi som i grunden biologiska varelser nog alltid kommer att ha en viss kroppsfixering. Med förbehållet att jag alltså håller med dem om grundprincipen, är det en detalj i texten jag hänger upp mig på en smula:

 I stället för att veckotidningarna ska tillsätta killpaneler som deklarerar hur charmigt och naturligt det är med celluliter, borde tidningsredaktionerna reflektera över varför man ens tillsätter paneler av män i syfte att tycka till om och betygsätta kvinnors kroppar.

Är det bara jag som tolkar det så, eller är meningen att läsaren skall uppfatta det som att det primärt är män som står för den ohälsosamma hetsen kring kvinnliga ideal? Alltså, visst – eftersom det rimligen finns fler heterosexuella män än det finns homosexuella kvinnor kan man väl kanske mena att det primärt är män som intresserar sig för kvinnokroppen. Frågan är dock om det intresset verkligen är den drivande kraften bakom idealfixeringen?

En ledtråd är kanske i vilken typ av tidskrift det överhuvudtaget tillsätts paneler med syfte att betygsätta kvinnors kroppar: damtidningar. Öppna valfri veckotidning eller valfritt månadsmagasin riktat till kvinnor (och, som regel, med närmare 100% kvinnor på redaktionen) och du kommer att hitta sida upp och sida ner med artiklar, reklam och tips som rör smink, hud- och hårvårdsprodukter, kroppsformande underkläder, dieter och träningsmetoder. Allt alltså författat av… *trumvirvel* …andra kvinnor!

Jag håller med Temrell och Pihl om att vi gott kan skära ner på idealjagandet och bara försöka trivas med att vara människor – men kanske skulle de tänka ett varv till på vilket kön som egentligen stressar kvinnor mest avseende utseendehetsen…?

Porrstorm i vattenglas?

Johanna Andersson och Annika Borg på Newsmill:

Regeringen har en handlingsplan mot prostitution och människohandel. I den ingår att kompetenssatsa för att motverka att statstjänstemän köper sex och konsumerar porr i tjänsten. Som ett led i denna satsning utkom nyligen antologin ”Privat på jobbet? En antologi om etik, lag och normer kring sexköp och porrkonsumtion kopplat till statlig tjänst”. [...] Men den nyutkomna antologi som ska vägleda dem har blivit en arena för lobbying mot vår gällande lagstiftning. Där normaliseras, bagatelliseras och trivialiseras såväl porrindustrin som prostitution.

Så inleds deras artikel betitlad ”Lobbyister mot sexköplagen får vägleda statstjänstemän”. Själva artikeln är väääldigt lång, och verkar utmynna i ett försvar av sexköplagen. När det gäller just den specifika frågan lämnar jag det åt var och en att bilda sig en egen uppfattning, då jag fortfarande inte är 100% på det klara med min egen.

Med det sagt kan jag inte låta bli att förundras över hur det kan behövas en så här lång artikel på temat, och än mindre hur det kan behövas en statlig utredning för att vägleda statstjänstemän inom detta område. Som en vetenskapligt lagd herre föredrar jag förvisso tydliga kravspecifikationer och överenskommelser snarare än tal om ”sunt förnuft”, men ändå – räcker det inte med följande enkla konstateranden?

1. Sexköp är olagligt i Sverige. Oavsett om man tycker att det borde vara det eller ej, är det ett faktum. Statstjänstemän bör således avhålla sig från sexköp även utomlands i länder där det är lagligt, förutsatt att de är där som officiell företrädare för svenska staten.

2. Pornografi är (åtminstone i sina mer allmänna former) inte olagligt. Följaktligen får även statstjänstemän konsumera porr i parti och minut om de så önskar. Staten skall hålla sig borta från folks sovrum, även om folket i fråga råkar arbeta åt staten.

3. Att konsumera porr på skattebetalarnas räkning, t.ex. i form av betalfilm på statligt betalda hotellvistelser, är inte okej. Står de för notan själva, fine, då är deras fritid ärligt talat deras ensak – men skattepengar har andra och bättre användningsområden.

4. Att porrsurfa på arbetstid är rimligtvis inte okej, lika lite som det egentligen är okej att hänga på Facebook eller andra icke-arbetsrelaterade sidor i sådan omfattning att det går ut över arbetsinsatsen. Det handlar alltså mindre om moraliska ställningstaganden än om vad man egentligen får lön för…

5. Att likt artikelförfattarna säga att människosynen inom ”porrindustrin” inte är förenlig med jämlikhet mellan könen, är moralistiskt nonsens. Självklart finns det porr som kan och bör klassas som kvinnofientlig, men att hävda att all kommersiellt producerad erotik är av samma skrot och korn är nog ett vågat påstående.

Dessutom bör det väl rimligen vara upp till var och en (kvinna som man) att definiera sin egen syn på vad som är acceptabelt – eller menar Andersson och Borg att det finns ”rätt” slags sexuella preferenser och ”fel” slags? Jag menar, gammelkristlig sexualmoralism är väl inte direkt punkt 1A på agendan för kvinnlig frigörelse, eller…?

Nåväl, det sistnämnda var en parentes. Poängen jag ville åt var väl mest att hela denna cirkus egentligen borde vara betydligt mer av en icke-fråga, om vi på allvar skall göra anspråk på att vara ett liberalt, frisinnat och sekulärt land. Så länge folks sexualvanor inte bryter mot lagen är det rimligtvis inte statens sak att lägga sig i.

Hägg visar selektiv syn på partnervåld

Carina Hägg (S) skriver på Newsmill om ett angeläget ämne, vikten av att reducera partnervåld. Tyvärr faller hon likt så många före henne i fällan att vara alltför könsmässigt enkelspårig, vilket föranleder ett par kommentarer från min sida:

Det är lätt att hålla med statsministern om att våldet mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem.

Absolut. Allt otillbörligt våld är problematiskt, och våld inom relationer är ett särskilt obehagligt fenomen. När cirka 50-60% av partnervåldet riktas mot kvinnor, cirka 60-70% av de som skadas och cirka 80-90% av de som dödas är kvinnor, håller jag därför självklart med om att det är ett samhällsproblem.

Sedan anser jag att även de resterande procent som rör manliga offer utgör ett problem, men det är tydligen inte av samma intresse för Hägg. Underligt, egentligen – varför inte bara sträva efter att motverka alla former av partnervåld?

Det räcker dock inte att skjuta till 11 miljoner till kvinnojourer och tjejjourer. 

Nej, i skenet av att knappt hälften av de drabbade och cirka en tredjedel av de fysiskt skadade är män, verkar det onekligen sant det Hägg säger: att bara skjuta till pengar till kvinnojourerna lär inte räcka…

De senaste tio åren har antalet anmälningar av misshandelsbrott mot kvinnor ökat med 34 procent. Ökningen beror dels på att kvinnors benägenhet att anmäla har ökat men det finns även mycket som tyder på att det faktiska våldet mot kvinnor ökar. 

Ja, så är det faktiskt. Att största delen av ökningen utgörs av ”allmänt” våld mot kvinnor, särskilt då från andra kvinnor t.ex. i form av klassiska krogbråk, glömmer Hägg lämpligt nog att klargöra. Om kvinnors utsatthet för våldsbrott ökar är det klart att det rättfärdigar större insatser, men eftersom Hägg diskuterar en specifik fråga kanske hon borde vara tydlig med att de siffror hon presenterar avser en något annan ämnesavgränsning?

Våldtäkt räknas som ett av de värsta brotten mot mänskliga rättigheter men trots detta tas uppemot 90 procent av alla anmälningar om våldtäkt inte ens upp för behandling i domstol.

Tyvärr är våldtäkt (som onekligen är ett hemskt brott) ett synnerligen svårbevisat brott. När fysiska bevis saknas och ord står mot ord, vilket ofta är fallet, är det dessvärre väldigt svårt att få en förmodad gärningsman fälld. Samtidigt beror problematiken på att vi faktiskt begagnar oss av oskyldighetsprincipen inom svenskt rättsväsende – och jag tror nog att även Hägg gärna behåller den principen…

Det har skett en ökning av antal anmälda sexualbrott, men endast tre av tio våldtäktsbrott klaras upp där den misstänkte gärningsmannen lagförs. Detta visar på ett allvarligt problem som måste uppmärksammas och åtgärdas. Våldtäkt ses i praktiken inte som ett värre brott än snatteri.

Som sagt: kan problematiken åtgärdas utan att rucka på oskyldighetsprincipen är jag den förste att skriva under lagförslaget! Att Hägg sedan påstår att samhället behandlar våldtäkt som likställt med snatteri är helt absurt; det kan hon inte ens tro på själv.

Regeringen bör även stödja Europaparlamentets uppmaning att inrätta ett europeiskt år för kampen mot mäns våld mot kvinnor.

En sant humanistisk approach (som ser människor som individer, och könen som likvärdiga) hade istället varit att uppmana till inrättandet av ett europeiskt år för kampen mot partnervåld.

Avslutningen på Häggs artikel handlar i stor utsträckning om Gender Gap-undersökningen. Där tänker jag inte kommentera så mycket här och nu. Lite om vad jag tycker hittar ni HÄR, och i övrigt har redan signaturen Fundamentus på Newsmill kastat gott ljus över ämnet.

Slutklämmen från Hägg är dock värd en kommentar:

Så om Reinfeldt menar allvar med att ta sig an utmaningen att utrota mäns våld mot kvinnors så återstår mycket för regeringen att bevisa. Kampen om de kvinnliga väljarna inför 2014 års allmänna val har startat.

Hon skall åtminstone ha cred för att hon är ärlig med sitt uppsåt: det är uppenbarligen röstvärvandet som är det primära, inte medmänskligheten i sig. Då passar det sig onekligen bra med politiska slagträn som ”mäns våld mot kvinnor”, som förutom att attrahera sympatier från kvinnor också vädjar till chevalereska män.

Nåväl, må det vara som det är med det. En sak (förutom det uppenbara i att våld mot kvinnor absolut bör bekämpas) har Hägg i alla fall helt rätt i:

Frågan om våld i nära relationer får aldrig reduceras till att bara vara en fråga för kvinnojourerna.

Så sant som det är sagt. Synd bara att Hägg inte lever som hon lär.

Var är nyttoanalysen, Rudin?

Oppositionsborgarrådet Tomas Rudin (S) från Stockholm skriver på Newsmill om vikten av att bryta den mansdominerade statsplaneringen, trots att han medger att majoriteten stadsarkitekter just i Stockholm för närvarande inte är män.

”Sveriges regering har satt upp ett par jämställdhetsmål som vi alla förväntas arbeta för att uppnå. I vilken mån det görs varierar, men inom stadsbyggnadspolitiken lyser genusmedvetenheten med sin frånvaro. ”

Nu tillhör jag inte den skara som reflexmässigt är emot allting med etiketten ”genus”, utan menar att ett balanserat ifrågasättande av hur kön påverkar våra mentala processer och vårt agerande kan vara hälsosamt. När Rudin konstaterar följande:

Kvinnors resande ser exempelvis annorlunda ut än mäns, med fler oregelbundna resor, fler stopp på vägen till och från jobbet och betydligt mer kollektivtrafik. En relevant fråga att då ställa sig är vems resevanor som varit utgångspunkt när staden planerats.

…är jag därför böjd att hålla med; den frågeställningen känns rimlig. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att Rudins artikel som helhet är en enda stor, innehållslös floskel. Ta till exempel följande två passager:

Genus i stadsplanering handlar för mig om att å ena sidan belysa genusskillnader, maktordningar och hur genussystemet osynliggör kvinnors erfarenheter och perspektiv.

Att genus i stadsutveckling innebär att vi försöker skapa miljöer och förutsättningar som också bryter genusstrukturer, men också att vi inte bara tänker kvinnor och män utan också ser hur olika kvinnor och olika män beroende på klass, etnicitet och så vidare har olika perspektiv på staden, olika förutsättningar i staden. 

Said what? Alltså, det är en sak att ifrågasätta om allmänna transportmedel finns tillgängliga på ett sätt som passar båda könen, men en något annan att konstatera att stadsplanering bör handla om att belysa ”maktordningar”… Självklart skall en stadsplanerare försöka skapa en stadsbild som passar så många som möjligt, oavsett kön och social klass – men det är väl precis det som normal stadsplanering handlar om? Eller har Rudin några belägg för att våra ”manliga” städer av idag är sämre i den bemärkelsen än vad kvinnliga är / vore?

Nja, inte i sin artikel i alla fall. En annan sak som också lyser med sin frånvaro i Rudins text är konkreta förslag och tankar kring förändringar. Kanske skulle han få mer gehör för sin agenda om han faktiskt gav något exempel på hur stadsbilden skulle kunna se annorlunda ut för att bättre passa nu missgynnade grupper? Några sådana presenteras dock inte; inte ens den uppenbara öppningen kring annorlunda kollektivtrafik nyttjas.

Istället för att faktiskt säga något med innehåll landar därför Rudin i att bara rapa upp populistiska floskeltermer, något som knappast gagnar vare sig acceptansen för genustänk eller Socialdemokraterna. Genusanpassad stadsplanering i all ära, men nästa gång kanske något slags nyttoanalys vore på sin plats…?

Bildillustration av ”nya SD”

Karl Gauffin slår måhända in öppna dörrar när han via Newsmill påminner oss om SD:s historia.

Dels är nog de flesta rätt medvetna om vilket skrot och korn partiets första generation bestod av. Dels är det ju faktiskt så att om partiet verkligen skulle förnya sig och sin politik, till en mer human och tolerant inriktning, spelar deras historia mindre roll. De skall precis som vilket annat parti som helst dömas efter vad de säger nu, och inte utifrån vad de sagt förr…

Med det sagt får jag vara ärlig och erkänna att jag delar Gauffins skepsis. Jag skulle – tyvärr – bli mycket förvånad ifall hela spelet med att börja kalla partiet ”socialkonservativt” snarare än ”nationalistiskt” inte mest handlar om att göra SD mer rumsrent.

Bilden nedan sammanfattar med andra ord ganska väl hur jag känner inför ”nya” Sverigedemokraterna…