Gräddfil på inköpslistan

Kvoteringsivern till svenska börsbolags styrelser lever och är vid god vigör. Återigen efterlyses en kvinnlig gräddfil till den absoluta näringslivstoppen, och föga förvånande är det inte deltidsarbetande trebarnsmorsan Bettan i Sundbyberg som ser detta som en viktig kvinnofråga. Istället handlar det om Ledarnas Annika Elias, som på SvD Brännpunkt skriver om hur hon vill kvotera kvinnor till styrelser.

Jag hyser inga som helst tvivel om att kvinnor kan vara lika kompetenta ledare och chefer som män. Inte heller säger jag att det aldrig kan förekomma att fördomar mot ett visst kön påverkar våra personval (kvinnliga officerare och manliga förskolepedagoger torde utgöra två bra exempel). Dock är jag fortsatt högst skeptisk till kvotering som lösning på eventuella jämställdhetsproblem på det här området, varför jag har en del kommentarer:

[Precis] som finansminister Anders Borg nyligen konstaterade går utvecklingen mot jämnare könsfördelning på arbetslivets toppositioner alldeles för långsamt.

Hur snabbt är önskvärd takt? Hur avgör vi när privatägda bolag, som uppenbarligen inte kan dömas för faktisk, konstaterad diskriminering, fattar de ”rätta” (läs: de politiskt önskade) besluten avseende vilka personer de vill rekrytera?

Även om man inte tvångsmässigt behöver dra allting till sin spets, är det nödvändigt att ställa frågan om var gränsen för rätt till självbestämmande går för privata företag? Om de nu inte skall få avgöra själva vilka som skall sitta i deras styrelser, hur skall den allvetande staten då på bästa sätt fördela platserna? 50/50 mellan män och kvinnor, minst 10% homosexuella, och minst 10% med utländskt påbrå?

Bara att avgöra det sistnämnda blir ju fantastiskt underhållande: vem är t.ex. mest ”svensk” av finlandsfödde, blekvite Mark Levengood och svenskfödde balkan-ättlingen Zlatan Ibrahimovic? Och hur gör vi med mindre uppenbart förtryckta minoriteter, som dock ändå kan uppleva vissa stigman i samhället på grund av sin grupptillhörighet, som till exempel vänsterhänta, gravt överviktiga och dyslektiker?

Nu kanske ni tycker att det där är hårklyverier, men det är faktiskt en berättigad fråga. Det är ju faktiskt inte som att manligt/kvinnligt är det enda området i samhället där fördomar och invanda tankemönster kan påverka, och öppnar vi väl kvoteringens Pandora-ask behöver vi sannolikt löpa linan ut.

Visst ökar den totala andelen kvinnor på chefsbefattningar – den är numera uppe i drygt en tredjedel. [...] Men som vi kan visa i en ny rapport om chefer och jämställdhet innehar kvinnor främst chefsposter på lägre nivåer, såväl i näringslivet som i offentlig sektor.[...] Om dagens utvecklingstakt fortsätter kommer de kvinnor som tar emot priset i år inte att få uppleva en fullt ut jämställd chefsarbetsmarknad under sin livstid.

Här är det viktigt att hålla isär ”lika möjlighet” och ”lika utfall”. Skall man förorda tvångsåtgärder (vilket är vad kvotering är) är det nödvändigt att man kan påvisa diskriminering. Att bara peka på olika utfall räcker inte; det finns inget som säger att fria val inte är den huvudsakliga orsaken.

Det är intressant att läsa vad Susan Pinker har att säga om den saken. Visste ni till exempel att ju högre välstånd ett land/samhälle har (det vill säga att nödvändigheten för dess kvinnor att försörja sig själva genom yrkesarbete sjunker) desto vanligare är det att kvinnor väljer att prioritera ned yrkesarbete till förmån för familj och barn?

Att de allra högsta cheferna är män är inte så konstigt. För det första är det fler män än kvinnor som under loppet av hela sina liv dedikerar sig till arbetet snarare än till familjen, vilket innebär fördelar karriärmässigt men nackdelar familjemässigt. Just det faktum att vi Sverige har ett relativt högt välstånd, talar dessutom alltså för att det könsbundna mönstret snarare kommer att förstärkas än försvagas. För det andra har vi (trots ”Pinker”-effekten) en betydligt högre andel högutbildade, karriärmedvetna kvinnor i Sverige idag än för 30 år sedan, och effekterna av det på könsfördelningen bland toppchefer kommer inte att synas förrän längre fram. Det är sällan någon blir chef efter 2-3 år på företaget…

Att kvinnor som är chefer generellt har lägre lön än sina manliga kolleger, även med hänsyn tagen till bransch, befattning, antal underställda, ålder och utbildningsnivå, är välkänt. Medianlönen för en kvinna som är chef i Sverige är 5 procent – eller 2000 kronor i månaden – lägre än för män.

Att säga att något är ”välkänt” utan att ange en enda källa är något av ett fulknep. För det första har medianlönen ingen bäring på diskussionen om ”lika lön vid exakt samma förutsättningar”, eftersom medianlönen inte tar hänsyn just till skillnader i förutsättningar som befattning och ansvarsgrad. Till exempel har Veckans Affärer konstaterat att ”Den allra övervägande största delen kvinnor i ledningsgrupperna sitter på de minst tunga posterna, HR-chef, finanschef, poster som historiskt aldrig leder till vd-posten”, vilket antyder att det visst finns skillnader som påverkar.

Låt oss ändå anta att skillnaden på 5% vid exakt lika förutsättningar stämmer. Det första vi då behöver göra är att kontrollera för hur olika personer har löneförhandlat. Män är generellt både mer risktagande och mer övertygade om sin egen förträfflighet (ibland korrekt, ibland inte) varför det inte känns långsökt att tro att män i genomsnitt begär högre lön när de tar jobbet. Om anspråken styr utfallet, handlar det inte det minsta om diskriminering.

Bara för att verkligen inte smita undan några frågeställningar, låt oss avslutningsvis anta att de 5% i sin helhet beror på diskriminering. Kan det bevisas anser jag att krafttag är befogade, i den bemärkelsen att straff/vite för bekräftad diskriminering bör vara tydligt avskräckande. Dock är det skillnad på det och på att anse att kvotering löser problemet. Är det någon som på allvar tror att inkvotering av kvinnor (som då alltså primärt väljs utifrån kön och inte utifrån kvalifikationer) skulle höja kvinnliga chefslöner? Eller skulle kvinnliga chefslöner i genomsnitt kanske till och med sjunka i så fall?

…vilket, om jag tillåts vara lite cynisk, säkert skulle leda till att Elias och ett antal andra tyckare skulle skriva upprörda artiklar om hur orättvisorna ökat ändå mer, och att ännu fler tvångsåtgärder måste till. Nåväl. Poängen var hur som helst att kvotering knappast lär gynna mer jämställd lönesättning – om nu inte staten vill gå in och reglera även vilka exakta löner privatägda företag skall sätta… Vi går vidare:

Dessutom drar kvinnor som är chefer ett tyngre lass vid sidan av arbetet än män. De tar ut mer och längre föräldraledighet, och stannar i högre grad hemma när barnen är sjuka.

Okej, här finns det faktiskt en problematik värd att ta upp. Visserligen har alla som aspirerar på högre chefsposter ett eget ansvar, män såväl som kvinnor. En VD-post kommer inte utan uppoffringar på det privata planet, och är man inte villig/kapabel att hantera situationen kanske man borde göra andra val? Det egna ansvaret innefattar att ställa krav på en eventuell partner att stötta en i sin karriär.

Å andra sidan är de upplevda förväntningarna och kraven på den kvinnliga könsrollen att lyckas balansera dessa två poster högst sannolikt större än de på den manliga. Detta leder förmodligen till att fler kvinnliga än manliga högpresterare i yrkeslivet känner en dubbel prestationsångest. Här är det viktigt att bredda könsrollerna, kanske framför allt den kvinnliga, så att kvinnor kan känna att det är okej att inte vara ”supermorsa”, och att det är okej att vilja prioritera karriären framför familjeliv, om det nu är så man känner. Detta bör inte stigmatiseras (lika lite som kvinnor som faktiskt vill vara hemma-mammor skall stigmatiseras).

Men, återigen: hur skulle kvotering vara lösningen? Om stigmat finns, kommer det att försvinna bara för att vi kvoterar in kvinnor? Om vi utsätter fler för den dubbla stressen, kommer orsaken till den då att magiskt försvinna? Visst, jag förstår vikten av att ha förebilder, av att kunna se att det finns andra som vågar göra de val man själv skulle vilja göra. Samtidigt är väl det viktigaste då att förebygga diskriminering, det vill säga att inte hindra de som verkligen vill göra de valen? Kvotering är och förblir ju endast ett alternativt sätt att åsidosätta kvalifikationer som primär urvalsfaktor, inte ett sätt att framhäva dem.

[Bland] unga kvinnor är situationen alarmerande. Nästan varannan ung kvinna i Sverige vill inte bli chef, vare sig nu eller i framtiden. [...] Sverige, och hela västvärlden, står dessutom inför en enorm demografisk utmaning. En stor del av den svenska chefskåren närmar sig pensionsåldern. Då har vi inte råd att slösa bort kompetens genom att bortse från en stor del av de potentiella chefsämnena.

Reminder: först kanske det borde bevisas att det är det vi gör? Olika utfall i sig är som bekant inget bevis för diskriminering. I annat fall tycker jag att alla borde vara sjukt upprörda över det faktum att inte 50% av internerna i våra fängelser är kvinnor, om det nu är så att den manliga majoriteten fångars personliga val inte haft någon bäring på det utfallet…

[Det] finns starka skäl att överväga hur en jämnare fördelning av föräldraförsäkringen mellan vårdnadshavarna skulle påverka förväntningar på kvinnors och mäns karriärval. Det skulle kunna förmå arbetsgivarna att se chefspotential utifrån kompetens, inte kön.

Jag gillar inte kvotering i näringslivet, och jag gillar inte kvotering i privatlivet. Visst borde fler män efterfråga större andel av föräldraledigheten, och fler kvinnor vara villiga att släppa ifrån sig vad de ser som ”sin” tid. Jag ser nyttoeffekter av detta på flera områden, varav ett är just det vi här diskuterar. En jämnare förväntan på könens uttag av föräldraledighet skulle sannolikt leda till en mer meritbaserad urvalsprocess.

Samtidigt är tvång inte heller här en nödvändig (eller ens önskvärd) lösning. En arbetsgivare som väljer bort en potentiell kvinnlig kandidat för att hon kan antas vara föräldraledig mer än den manliga är (enligt mig) korkad, och marknaden (samt aktieägarna) har en tendens att straffa korkade beslut. Dessutom skulle vissa sådana felaktiga val enligt lagens tolkning till och med vara kriminella, och i händelse av det har vi diskrimineringslagar som tar hand om saken.

Sedan återkommer vi till det personliga ansvaret. Det rimligaste borde vara att ge mamman och pappan exakt hälften av dagarna var till att börja med, med alla dagar överlåtbara givet att båda parter signar av på det. På det viset kan ingen förälder tvingas att vara ledig mer/mindre än sin beskärda del, samtidigt som individuella familjer kan lägga upp det helt enligt deras egen fria vilja. Hur man sedan väljer att prioritera familj/yrkesliv mellan föräldrarna är upp till dem, både avseende rätten att fatta beslutet och ansvaret att leva med konsekvenserna.

Nåväl, det var ett stickspår in i familjepolitikens förlovade land. Vi avslutar med denna passage:

En mer jämställd chefsmarknad är nämligen inte bara en rättvisefråga, utan handlar minst lika mycket om konkurrenskraft och tillväxt – vår framtida och gemensamma välfärd. I väntan på bättre tider för jämställdheten fortsätter det resursslöseri som på allvar hotar vår konkurrenskraft, och därmed sätter Sveriges framtidsutsikter på spel.

Det kanske var väl starka ord? Det har ju trots allt gått ganska bra för svenska företag internationellt sätt även utan kvotering… Nåja, jag håller som sagt med Elias om att det är dumt att inte lyfta fram befintlig kompetens, och tycker det är bra ifall eventuella fördomar mot kvinnliga chefer tvättas bort snarast möjligt. Samtidigt är kvotering (jag fortsätter hamra in det, och hoppas att slanten trillar ner så småningom) alltså ett sätt just att inte sätta meriter och kompetens i första rummet.  Tydlig diskriminerings-lagstiftning, däremot, är att sätt att säkerställa korrekta urvalsgrunder.

När det sedan gäller det konkreta uttalandet (fler kvinnliga chefer = bra för lönsamheten) går meningarna isär. Personligen tror jag själv att en mångfald perspektiv är nyttiga, men att kön eller etnicitet inte behöver vara i 1:1-förhållande med sagda mångfald. Olika perspektiv kan finnas även hos två personer av samma kön och hudfärg, förutsatt att deras (yrkes)livsresor inte sett identiska ut.

När det gäller faktisk ”bevisföring” är bilden splittrad:

• Enligt Credit Suisse Research Institute har lönsamma företag brukar som regel ha fler kvinnliga styrelsemedlemmar, men det är än så länge oklart vad som är korrelation och kausalitet.
• I Norge (där det finns lagstadgad kvotering) har en dubbel problematik gjort sig gällande. Dels har vissa företag dragit sig bort from börsen eftersom de inte hittat tillräckligt kvalificerade kvinnliga kandidater för att anse sig ha råd att uppfylla lagen, och dels bemöts inkvoterade kvinnor med lägre tilltro avseende kvalifikationer än övrigt.
• I fallet Norge är det fortfarande oklart vilken effekt lagstiftningen har haft på den faktiska lönsamheten, men det finns indikationer på att utfallet varit negativt.
• Globalt verkar det å andra sidan faktiskt bevisat att kvinnliga ledare/chefer gör en distinkt positiv skillnad i svåra, ekonomiskt snåla tider, sannolikt på grund av deras generellt och genomsnittligt lägre risktagande än mäns. (Även här finns det dock motsägande uppgifter.)

En tänkbar tolkning är alltså att fler kvinnor i ledningen är lönsamt, givet att de inte har kvoterats in dit utan valts på egna meriter. En försiktigare approach är kanske att helt enkelt konstatera att juryn fortfarande är ute?

Oavsett vilket påverkar det inte min hållning i kvoteringsfrågan. Är det lönsamt med fler kvinnliga chefer – gott, anställ då fler kvinnliga chefer! Är det inte lönsamt, låt bli. För min del får man gärna jobba med ”tvättade” ansökningar, där kön, etnicitet och ålder inte framgår. Anställ sedan helt enkelt den person som utifrån kvalifikationer, meriter och personliga egenskaper är bäst lämpad för uppdraget.

Var ligger orättvisan i det?

Tankelek om omvända roller

Idag skall jag ägna mig åt något ovanligt, något som jag inte brukar göra, nämligen spekulation. Att män döms oftare och hårdare än kvinnor för samma brott, vid likvärdiga omständigheter, är känt. Med det i åtanke vill jag att ni reflekterar en stund över följande fallbeskrivning, som jag läst på Blendow Lexnova (där man tyvärr måste ha konto för att komma åt själva artikeln):

Gällivare tingsrätt B 1023-12 – Dråp
Rättsområden: Brott mot person
Avgörandedatum: 2013-04-26

Ambulans och polis kallades sent på juldagskvällen 2012 till ett hus i Poikkijärvi i Kiruna kommun efter att en 27-årig man fått en kniv i bröstkorgen. 27-åringen hade befunnit sig i hemmet tillsammans med sin idag 44-åriga fästmö samt en 48-årig man, som varit den som ringt SOS alarm.

27-åringen avled på sjukhuset och en polisutredning inleddes med både 44-åringen och 48-åringen som misstänkta. Mannen avskrevs dock senare och 44-åringen, som hade svaga minnesbilder från kvällen, åtalades ensam för dråp. Strax efter larmsamtalet har hon skrivit ett sms till en kollega där hon erkänt att hon knivskurit 27-åringen och hon har även i ett sms till en tidigare pojkvän skrivit att hon ”gjort något dumt”.

44-åringen har även förhållit sig helt passiv när 48-åringen tillkallat ambulans och försökt stoppa blödningen efter knivhugget. Samtidigt har hon varit påverkad av både alkohol och mediciner, vilket enligt tingsrätten kan ha framkallat minnesförlust och bidragit till att hon varit oförmögen att ta hand om den svårt skadade 27-åringen.

Utifrån rättsmedicinsk undersökning har det inte heller varit möjligt att utesluta att 27-åringen själv utdelat det dödande hugget, som gått genom ett revben och in i hjärtat. Han har även varit nedstämd under kvällen och enligt uppgifter från psykiatrin dragits med vissa självmordstankar. Åtalet mot kvinnan kan därför inte anses styrkt och hon frias nu av tingsrätten.

Fundera nu riktigt hårt en stund på omvänt scenario, där 27-åringen varit kvinna och hennes 44-årige partner man. Alla som helhjärtat tror att utfallet då blivit det samma (dvs. att 44-åringen hade friats enligt samma resonemang) räcker upp en hand.

Ingen…?

Nåväl, det är inte meningen att vara gnällig. Jag är ju man, och vi är alltid vinnarna i vår patriarkala förtryckarkultur.

Mobbingoffret Mustafa?

Det är mycket Omar Mustafa i medierna nu. Först blev han invald i (S) partistyrelse, och en vecka senare fick han avgå. Kritiken mot hans roll som ordförande i Islamiska Förbundet (och därmed högst delansvarig för att ha bjudit in synnerligen homofoba och kvinnofientliga talare) blev för stark. Nu, ytterligare en knapp vecka senare, verkar pendeln svänga igen – nu verkar många tycka synd om Mustafa, och ser honom som utsatt för en häxjakt. En officiell ursäkt kan vara på väg.

Personligen tycker jag, de många olika rösterna till trots, att frågan egentligen är tämligen enkel, men låt mig återkomma till det.

När det gäller de konkreta handlingar och ställningstaganden Omar Mustafa har på sitt samvete, behöver jag här inte redogöra för dem i detalj. Jag rekommenderar er istället att besöka Nordic Dervish, som sammanfattat det hela väl. (Ytterligare en poäng med att besöka just Nima, är väl att hans iranska påbrå rimligen utesluter honom som islamofob, trots att han kritiserar Mustafa?)

Många är dock de röster som istället för att kritisera eller ifrågasätta Mustafas agerande, väljer att försvara honom. Moissis Nikolaidis (S) hör förvisso inte till den skaran, utan intar en ganska neutral hållning just på den punkten, men menar ändå att Veronica Palm borde avgå som följd av sin klantiga hantering av affären. Veronica Palm själv oroas av den ”flod av främlingsfientlighet och rasism” hon sett under den gångna veckan, och menar att debatten spårat ur helt.

…vilket kanske är att ta i, även om det självfallet har gått att observera flertalet fall av obefogad islamofobi, som till exempel när Avpixlat konstaterar att affären gjort att ”svenska folket i allmänhet har fått sig en välkommen ögonöppnare avseende svenska muslimers åsikter och företaganden”. Att påstå att alla svenska muslimer delar åsikter med Abdullah Hakim Quick, är ju lite som att påstå att alla ”kristna” (men sekulärt levande) svenskar delar åsikter med pastor Åke Green.

Peter Weiderud konstaterar, lite i underkant, kanske, att det inte varit någon bra vecka för Omar Mustafa. Enligt Weiderud (S) har partibrodern tillskrivits åsikter han inte har, plus att han har bedömts enligt en annan måttstock än vi andra:

Det hade varit en tuff uppgift att vara ledare både i Islamiska förbundet och i det Socialdemokratiska arbetarepartiet. Men det hade varit möjligt om Omar bedömts med samma mått som vi andra, vi som har nordiskt utseende, kristen bakgrund och mer klassisk folkrörelsebakgrund.

Sepideh Nekomanesh är inne på samma spår, och menar att drevet mot Mustafa tyder på ”intellektuell härdsmälta”:

Kampanjen som resulterade i Mustafas avgång visar att bevisbördan för en troende muslimsk man är större än för en etnisk svensk och, säg, troende kristen. Han måste bevisa sina feministiska övertygelser eller sitt stöd för hbt-rättigheter utifrån en annan måttstock.

Anna Ardin framstår i sin kommentar till det hela som aningen förvirrad, och verkar tappa bort det faktum att vad man säger inte är lika viktigt som vad man faktiskt gör. Hon verkar mena att eftersom Mustafa med eftertryck förnekat att han själv skulle vara homofob eller antisemit, spelar det ingen roll ifall han bidragit till att ge sådana röster utrymme eller inte. Frågan hon borde ställa sig är dock inte om det är rimligt att kalla Mustafa för antisemit och homofob eller inte (det är fullt möjligt att han inte är det) utan om hans trovärdighet som S-politiker är intakt?

Kitimbwa Sabuni, sist ut i svepet, drar på det temat till med att de 75% av Sveriges muslimer som hittills röstat på (S) nog lär sluta med det nu. Tydligen är Socialdemokraternas trovärdighet som icke-islamofoba nu förverkad. Även om detta enligt mig kanske är att överreagera en smula, finner jag dock att Sabuni är den tyckare som i högst grad är något på spåret:

Föreställ er att påven kom till Sverige på inbjudan av svenska socialdemokratiska katoliker. Skulle tidningarna då sätta rubriker som ”hatpredikant”, ”fanatiker” och ”extremist”? Skulle alla som gillat en tweet från påven riskera att slängas ut ur Socialdemokraterna? Nej, för ingen skulle finna det värt mödan att starta ett drev mot katolikerna [...]. Det nödvändiga kristofobiska klimatet saknas för detta drev och analysen att några katoliker i Sverige ger legitimitet åt ledaren för världens största organisation skulle skrattas åt.

Sabuni har en poäng i sin observation att extrema åsikter vilandes på en kristen grund inte döms lika hårt som extrema åsikter vilandes på muslimsk grund, och rimligen bottnar detta i xenofobi. Samtidigt är väl problemet inte så mycket att extrema åsikter inom islam fördöms, som det är att extrema åsikter inom kristendomen inte fördöms. Här börjar vi närma oss min egen, personliga slutsats: kan och bör Omar Mustafa ses som mobbad, utsatt för en häxprocess, sidsteppad på grund av islamofobi – eller är hans framtvingade avgång rimlig?

Jag skall lägga fram det på ett enkelt sätt. Antag att Sven Knegberg representerar Demokraterna, ett parti som säger sig stå upp för mänskliga rättigheter och vilja motverka kvinnoförtryck och homofobi. Knegberg är en duktig politiker, men så framkommer det att han som ordförande i Unga Svenska Baptister (*) vid upprepade tillfällen bjudit in talare från Westboro Baptist Church till officiella sammankomster.

(*) Mig veterligen en organisation jag just hittade på. Finns den på riktigt ber jag om ursäkt för eventuellt ömmande tår.

Här kan jag, alldeles oavsett om Knegberg själv med säkerhet kan tillskrivas sådana åsikter eller inte, inte se hur Knegberg kan sitta kvar på sitt uppdrag. Det handlar inte om att man inte kan vara troende och politiker, eller att man på sin fritid inte kan vara med i ortens lokala ornitologisällskap, swingers-klubb eller Godtemplare-orden. Det handlar om att man som politiker skall vara trovärdig i sin roll, och att man inte framstår som skenhelig när man redogör för partiets politik.

Om man vid flertalet tillfällen är ansvarig för att bjuda in talare som yttrar rakt motsatta åsikter och värderingar, är det svårt att se hur man kan anses ha sin trovärdighet i behåll. Det handlar inte om islamofobi, kristofobi eller häxjakt – utan om sunt förnuft. Även om jag vare sig kan eller vill döma Omar Mustafa avseende personlig karaktär eller politisk färdighet, ser jag därmed hans avgång som fullt befogad.

Sexköp, moralpanik och jurisdiktionsproblematik

Centerkvinnorna skriver på SvD om hur de anser att sexköp utomlands bör kriminaliseras, eftersom:

…prostitution är en form av våld mot personen som säljer sex. [...] Majoriteten av säljare är kvinnor och flickor, och majoriteten av köpare, vare sig det gäller köp av sex från kvinnor och flickor, eller pojkar och män, är män. Detta våld måste få ett slut.

Det är en dubbelmoral att kriminalisera svenska medborgares sexköp nationellt, men tillåta utnyttjandet av än mer utsatta kvinnor och barn utomlands. Argumentet att det inte är juridiskt möjligt att bortse från den dubbla straffbarheten håller inte, då Sverige redan 2005 tagit bort kravet vad gäller sexköp av barn.

Det finns ett par saker värda att kommentera kring detta.

Först vill jag dock konstatera att det där med prostitution är ett knepigt ämne. Rent principiellt är jag för den liberala tanken att alla har rätt att själva bestämma över sin egen kropp, en rätt som även innefattar valet att sälja densamma. Eftersom inte alla som säljer sex gör så av tvång eller desperation, är det enligt mig högst tveksamt att totalförbud per default skulle vara rimligt.

Å andra sidan verkar det finnas ganska goda belägg för att laglig prostitution faktiskt ökar trafficking snarare än minskar den. I så fall är det moraliskt diskuterbart ifall den individuella friheten verkligen bör få vara okränkbar (ack, detta eviga dilemma, eller hur?) eller om majoritetens behov bör gå först. Jag är alltså kluven till fenomenet prostitution som sådant, och kan förstå och respektera argument både för och emot ett förbud – på inhemsk nivå.

Med det sagt, har jag alltså några kommentarer. Det första – något av en parentes – är att inslaget av ”male bashing” är helt obefogat. Om man nu anser att allt sexköpande = våld, är det rimligen värt att bekämpa oavsett könet på köparna. Alternativet är att Centerkvinnorna menar att om det bara var kvinnor som köpte sex, hade det varit okej. Endast då blir ju referensen till köparnas kön begriplig. Ergo: kan vi enas om att skippa misandrin nästa gång? Tack.

Vidare är det onekligen vanskligt att straffa svenska medborgare för handlingar som är lagliga där/när de utförs, men som är olagliga här i Sverige. Ponera till exempel att en svensk kör med 0,7 promille i en av de delstater i USA där gränsen för lagbrott går vid 0,8 promille. I Sverige hade 0,7 promille varit närmare grov rattfylla än att inte vara rattfylla alls, men vid handlingens utförande är den alltså laglig. Skall denne person då lagföras här på hemmaplan?

Nu kanske någon kontrar med att det är skillnad på stora och små brott, och påpekar att vi faktiskt redan tar oss friheten att låta svensk lag applicera på handlingar i utlandet. Sexköp av barn utomlands är redan straffbart i Sverige, och för illgärningar av den magnituden bör det väl ändå ses som rimligt?

På ett känslomässigt och personligt moraliskt plan håller jag självfallet med. Jag har väldigt svårt att inte spontant tycka genuint illa om någon som köper sex från underåriga. Samtidigt finns det ett par påtagliga problem med att låta den typen av känslomässiga resonemang styra.

Ett av dem formuleras väl av Hanna Wagenius, ordförande i Centerns eget ungdomsförbund:

Centerkvinnorna hävdar att det borde gå att slopa den dubbla straffbarheten som krav [...] eftersom man gjort det när det kommer till sexköp av barn. [...] De brott som är undantagna från kravet på dubbel straffbarhet [är] människohandel, sexualbrott mot minderåriga och brott som har ett minimistraff på fyra års fängelse eller mer. Att räkna sexköp dit vore att se det som ett svårare brott än en våldtäkt av normalgraden – vilket i min värld vore minst sagt absurt.

Centerkvinnorna vill också att man slutar diskutera frågan om prostitution kan vara frivillig eller alltid är påtvingad med hänvisning till att majoriteten av de som säljer sex vill sluta med det. [...] Varför denna konstruktion? Jo, för att påtvingade samlag självklart redan är kriminaliserade. En våldtäkt blir inte – och ska inte bli – sexköp för att förövaren lämnar pengar efter sig på brottsplatsen.

Touché… Det finns fler motargument mot Centerkvinnornas synsätt. LP-bloggen sätter fingret på det kanske allra viktigaste av dem:

Om vi anser att vi kan straffa våra medborgare för saker de gör i länder där handlingen inte är olaglig är det rimligt att andra länder kan göra samma sak mot våra medborgare. Det finns länder i vilka homosexualitet, aborter och alkohol är förbjudet. Om vi nu anser att vi ska straffa en svensk medelålders vit man som bestämde sig för att köpa sex på en bordell under semestern, då borde vi rimligen också lämna ut homosexuella till länder där de straffas under sharialagstiftning.

Morallagstiftning i sig är ett ganska problematiskt ämne, men om vi bestämmer oss för att vår svenska moral ska vara den rådande i alla länder, oavsett vad länderna själva tycker, då blir det helt enkelt absurt.

Tja, jo, när man formulerar det på det viset, så… Även No Size Fits All och Motpol har skrivit bra på detta tema, och kanske kan man koka ner det hela till den sistnämndes slutkläm:

Vi måste inse att [...] moralistiska lagar inte bara är ett hot mot både frihet och anständighet utan också att de öppnar upp för fler ännu sämre lagar i framtiden.

Det är, åtminstone för mig, svårt att inte hålla med om det. Well put.