Gu(l)d skall väl inte kunna rosta?

Den som har läst sin Steven Pinker och/eller sin Richard Dawkins vet att det där med religion inte är en förutsättning för medmänsklighet, etik och moral. Faktum är att folkslag världen över, oavsett typ eller ens förekomst av religiös hållning, tenderar att svara väldigt snarlikt ställd inför etiska dilemman.

Att mänskligheten verkar ha något slags ”inneboende moralisk kompass” (i brist på bättre, mindre new age-flummig term) är en tes som även styrks av hur samtliga av våra större religioner, oavsett i vilken historisk epok och världsdel de har uppstått, delar samma etiska kärna:

Ser man bara till ovanstående ”gyllene regel”, hade det väl varit svårt att ha större invändningar mot tanken bakom religion – även om man ändå kunde ha haft en del att säga om bevisföringen… Tyvärr brukar organiserad religion sällan stanna vid denna (onekligen behjärtansvärda) tanke.

Vad är det vi rimligen primärt skulle önska för oss själva, som religionerna hävdar att vi då även borde önska för våra medmänniskor? Jag gissar att dessa förslag rankas rätt högt på de allra flestas listor:

• Fysisk trygghet. Hälsa, mat och vatten, husrum, kroppslig frihet. Vår överlevnad tryggad, helt enkelt.
• Mental frihet. Åsiktsfrihet, autonomi, yttrandefrihet. Friheten att själva forma vår livssyn och göra egna livsval, helt enkelt.
• Ömsesidig respekt och tolerans. Så länge dina handlingar inte skadar eller hämmar mig personligen och konkret, är du fri att handla utifrån eget förnuft och egna känslor.

Man kan tycka att det inte är för mycket begärt, eller hur?

Samtidigt rapporterar DN om den islamistiska organisationen Hefajat i Bangladesh, och hur denna vill att regeringen ska införa dödsstraff för den som smutskastar islam och dess profet. Andra krav är att män och kvinnor ska hållas åtskilda på exempelvis arbetsplatser och i skolor. Som en följd av oroligheterna Hejafats demonstrationer har orsakat har 22 personer dött, och hundratals har skadats.

Vi byter kontinent. I Brasilien har Kommissionen För Mänskliga Rättigheter i det inhemska parlamentet fått en ny ledare. Detta i form av Marco Feliciano, pastor och grundare av den evangelisk-protestantiska kyrkan Catedral do Avivamento.

Han har bland annat sagt att ”kärlek mellan två personer av samma kön leder till hat och kriminalitet”, ”svarta och afrikaner tillhör ett släkte som är förbannat av Noah”, samt ”att ge kvinnor samma rättigheter som män kan vara farligt för människans fortlevnad eftersom det kan leda till homosexualitet”. Andra pärlor innefattar att kalla AIDS för ”gay-cancer” och att konstatera att han mår illa när han ser två män kyssa varandra.

Hur kan en så god tanke landa så snett…?

Det hela är egentligen väldigt enkelt. Gud finns inte. Religionerna är formade av människan, och så länge vi människor har mänskliga fel och brister kommer organiserad religion att aggregera och förstärka dessa (på samma sätt som de ibland även kan förstärka det goda i oss, i form av välgörenhetsarbete etcetera).

Religionerna är därmed inte onda i sig, men när vi ger dem en särställning och beter oss som att det verkligen går att hitta stöd för en given åsikt hos ”högre makter”, ger vi oss undantagslöst ut på tunn is. År 2013 borde vi ha insett att referenser till Gud aldrig bör innebära tolkningsföreträde.

Låt oss kalla det en silverne regel att följa. Kanske gott nog, givet att den gyllene på sant religiöst manér verkar ha gått emot naturlagarna och börjat rosta…?

Sexköp, moralpanik och jurisdiktionsproblematik

Centerkvinnorna skriver på SvD om hur de anser att sexköp utomlands bör kriminaliseras, eftersom:

…prostitution är en form av våld mot personen som säljer sex. [...] Majoriteten av säljare är kvinnor och flickor, och majoriteten av köpare, vare sig det gäller köp av sex från kvinnor och flickor, eller pojkar och män, är män. Detta våld måste få ett slut.

Det är en dubbelmoral att kriminalisera svenska medborgares sexköp nationellt, men tillåta utnyttjandet av än mer utsatta kvinnor och barn utomlands. Argumentet att det inte är juridiskt möjligt att bortse från den dubbla straffbarheten håller inte, då Sverige redan 2005 tagit bort kravet vad gäller sexköp av barn.

Det finns ett par saker värda att kommentera kring detta.

Först vill jag dock konstatera att det där med prostitution är ett knepigt ämne. Rent principiellt är jag för den liberala tanken att alla har rätt att själva bestämma över sin egen kropp, en rätt som även innefattar valet att sälja densamma. Eftersom inte alla som säljer sex gör så av tvång eller desperation, är det enligt mig högst tveksamt att totalförbud per default skulle vara rimligt.

Å andra sidan verkar det finnas ganska goda belägg för att laglig prostitution faktiskt ökar trafficking snarare än minskar den. I så fall är det moraliskt diskuterbart ifall den individuella friheten verkligen bör få vara okränkbar (ack, detta eviga dilemma, eller hur?) eller om majoritetens behov bör gå först. Jag är alltså kluven till fenomenet prostitution som sådant, och kan förstå och respektera argument både för och emot ett förbud – på inhemsk nivå.

Med det sagt, har jag alltså några kommentarer. Det första – något av en parentes – är att inslaget av ”male bashing” är helt obefogat. Om man nu anser att allt sexköpande = våld, är det rimligen värt att bekämpa oavsett könet på köparna. Alternativet är att Centerkvinnorna menar att om det bara var kvinnor som köpte sex, hade det varit okej. Endast då blir ju referensen till köparnas kön begriplig. Ergo: kan vi enas om att skippa misandrin nästa gång? Tack.

Vidare är det onekligen vanskligt att straffa svenska medborgare för handlingar som är lagliga där/när de utförs, men som är olagliga här i Sverige. Ponera till exempel att en svensk kör med 0,7 promille i en av de delstater i USA där gränsen för lagbrott går vid 0,8 promille. I Sverige hade 0,7 promille varit närmare grov rattfylla än att inte vara rattfylla alls, men vid handlingens utförande är den alltså laglig. Skall denne person då lagföras här på hemmaplan?

Nu kanske någon kontrar med att det är skillnad på stora och små brott, och påpekar att vi faktiskt redan tar oss friheten att låta svensk lag applicera på handlingar i utlandet. Sexköp av barn utomlands är redan straffbart i Sverige, och för illgärningar av den magnituden bör det väl ändå ses som rimligt?

På ett känslomässigt och personligt moraliskt plan håller jag självfallet med. Jag har väldigt svårt att inte spontant tycka genuint illa om någon som köper sex från underåriga. Samtidigt finns det ett par påtagliga problem med att låta den typen av känslomässiga resonemang styra.

Ett av dem formuleras väl av Hanna Wagenius, ordförande i Centerns eget ungdomsförbund:

Centerkvinnorna hävdar att det borde gå att slopa den dubbla straffbarheten som krav [...] eftersom man gjort det när det kommer till sexköp av barn. [...] De brott som är undantagna från kravet på dubbel straffbarhet [är] människohandel, sexualbrott mot minderåriga och brott som har ett minimistraff på fyra års fängelse eller mer. Att räkna sexköp dit vore att se det som ett svårare brott än en våldtäkt av normalgraden – vilket i min värld vore minst sagt absurt.

Centerkvinnorna vill också att man slutar diskutera frågan om prostitution kan vara frivillig eller alltid är påtvingad med hänvisning till att majoriteten av de som säljer sex vill sluta med det. [...] Varför denna konstruktion? Jo, för att påtvingade samlag självklart redan är kriminaliserade. En våldtäkt blir inte – och ska inte bli – sexköp för att förövaren lämnar pengar efter sig på brottsplatsen.

Touché… Det finns fler motargument mot Centerkvinnornas synsätt. LP-bloggen sätter fingret på det kanske allra viktigaste av dem:

Om vi anser att vi kan straffa våra medborgare för saker de gör i länder där handlingen inte är olaglig är det rimligt att andra länder kan göra samma sak mot våra medborgare. Det finns länder i vilka homosexualitet, aborter och alkohol är förbjudet. Om vi nu anser att vi ska straffa en svensk medelålders vit man som bestämde sig för att köpa sex på en bordell under semestern, då borde vi rimligen också lämna ut homosexuella till länder där de straffas under sharialagstiftning.

Morallagstiftning i sig är ett ganska problematiskt ämne, men om vi bestämmer oss för att vår svenska moral ska vara den rådande i alla länder, oavsett vad länderna själva tycker, då blir det helt enkelt absurt.

Tja, jo, när man formulerar det på det viset, så… Även No Size Fits All och Motpol har skrivit bra på detta tema, och kanske kan man koka ner det hela till den sistnämndes slutkläm:

Vi måste inse att [...] moralistiska lagar inte bara är ett hot mot både frihet och anständighet utan också att de öppnar upp för fler ännu sämre lagar i framtiden.

Det är, åtminstone för mig, svårt att inte hålla med om det. Well put.

The Pirate Bay definierar ”ironi”

Metro och IDG rapporterar att The Pirate Bay planerar att stämma den finska antipiratbyrån CIAPC, och när jag läser varför tvingas jag dubbelkolla i min kalender. Jag är nämligen helt säker på att det inte är 1:a april idag, men det finns indikationer på att jag kan ha fel…

Anledningen till att The Pirate Bay vill ta till legala åtgärder är nämligen att CIAPC olovligen har rippat piraternas site-design och logga för att skapa en fejkad site, där besökarna dirigeras till lagliga nedladdningsalternativ.

Ja, du läste rätt.

Visserligen misstänker jag att det kan förekomma något slags ”dubbelironi” från piraternas sida, eftersom en talesman för organisationen yttrade följande om det hela:

– Vi är mycket upprörda över det här beteendet. Människor måste veta vad som är rätt och vad som är fel. Att stjäla material på det här sättet är ett hot mot världsekonomin.

Tja, vad tror ni? Är de bara jäkligt bra på att hålla masken, eller sköt The Pirate Bay just ett gigantiskt hål i sidan på det egna fartyget?

Mer än 15 barn varje dag

På grund av konflikter i Sudan har över 170 000 människor flytt över gränsen till Sydsudan den senaste tiden. Situationen beskrivs som katastrofal av vår personal på plats. Det råder brist på mat och vatten. [...] De mest utsatta är barnen, av vilka många dör i diarrésjukdomar och andra infektioner.

Den senaste tiden har kraftiga regn förvärrat situationen i Sydsudan och framför allt Jamam-lägret där tält svämmat över och diarrésjukdomar snabbt sprids.

Över 30 000 flyktingar befinner sig nu i lägret Batil. Ungefär häften av dessa är barn. 44 procent av barnen under två år är undernärda. 10 procent av alla barn är akut undernärda.

I flyktinglägret Yida finns nu omkring 55 000 flyktingar.[...] Senaste undersökningen visar att fem barn i snitt dör per dag, de flesta av diarréer eller svåra infektioner. (4 av 10 000 barn per dag). Dödlighetsgraden i lägret är hög, dubbelt så hög som nivån för ett nödläge (2 dödsfall på 10 000 människor per dag).

Jag säger inte att du inte har rätt att tycka att dina egna problem är värda att ta på allvar. Jag säger inte att de nödvändigtvis är att se som ”i-landsproblem”. Jag säger bara att ifall du tycker att det rådande läget i Sydsudan också är att se som ett legitimt problem, kanske du kan överväga att göra en insats via Läkare Utan Gränser?