Sveland deppar, men över fel sak

Jag läser på DN om hur Maria Sveland försöker slå något slags rekord i ”guilt by association”, när hon räknar upp en lång rad företeelser och personer hon ser som tydliga tecken på växande högerextremism i Europa. När det gäller själva observationen som sådan, att det blåser högervindar över kontinenten, kan jag faktiskt vara benägen att hålla med henne i viss utsträckning.

Det jag däremot har svårt för är hur hon buntar ihop de av oss som förhåller oss kritiska mot radikalfeminism med värsta sortens fascistoida hatmånglare. Hon liknar t.ex. den påtagligt diplomatiske Pelle Billing vid Anders Behring Breivik, kallar honom för ”antifeministisk extremist”, och påstår sedan följande:

Under hösten har attackerna mot feminismen varit regelbundna och mer aggressiva och hatfyllda än någonsin, något som nättidningen Feministiskt Perspektiv som enda medium uppmärksammat genom en ambitiös kartläggning och granskning av antifeministerna. Genom att närläsa nättrådar och bloggar urskiljs vissa gemensamma nämnare, som att hatet mot muslimer, judar, svarta och homosexuella går hand i hand med kvinnohatet och antifeminismen.

Intressant. Eftersom hon nu ändå namnger Pelle Billing som en drivande aktör bakom dessa hatfyllda attacker, vore det intressant att se henne ge några exempel på hur Billing i sina texter spritt hat mot någon alls, ens feminister, och än mer så mot muslimer, judar, svarta och homosexuella.

Det lär gå sådär. Detsamma gäller antagligen även mig; jag är ju också en av de där ljusskygga, extremistiska högerspökena. Jag har för all del aldrig röstat på SD, och bloggar regelbundet om vikten av att motverka rasism och homofobi, men eftersom jag definitivt anser att Sveland har fel i sin radikalfeministiska övertygelse hör jag väl till hennes måltavlor jag med. Om någon av er som läser här tycker er ha hittat allt det där hatet kan ni väl tipsa mig om det; jag verkar ha glömt bort inte bara var jag har lagt det, utan även helt att jag ens hyst det till att börja med…

Nåväl, att Sveland helt verkar ha tappat koncepterna är knappast något att bekymra sig över. Alla som läser hennes artikel och den ”kartläggning” från Feministiskt Perspektivs sida hon refererar till i sin text, och sedan jämför det t.ex. med hur Pelle Billings Mansnätverk (i form av skribenten Fredrik Sandberg) bemötte samma kartläggning, ser själva vilken sida i debatten som är den vettiga.

Därmed inte sagt att det inte finns saker att oroa sig över kopplat till detta. Det faktum att en ledande tidning som DN låter  en så journalistiskt osmaklig och, inte minst, censurivrande artikel (alla som inte tycker som Sveland bör tvingas hålla käften i den offentliga debatten!) gå i tryck är definitivt illa. Detta gör mig faktiskt genuint orolig för den rådande pressetiken kopplat till den här typen av frågor.

Sveland har alltså dubbla anledningar att deppa: Dels det faktum att DN uppvisar oroande brister på journalistiskt omdöme, dels det faktum att hon lyckas framställa sig själv som en minst lika extremistisk och oresonligt fientlig person som de hon pekar finger åt.

Däremot kan hon sluta deppa över oss som står upp mot radikalfeminismens misandri. Flera av oss kommer nämligen att fortsätta arbeta för en jämställdhet som inkluderar både män och kvinnor, långt efter det att Sveland med benäget bistånd från DN grävt sin egen ideologis grav…

PS. Fast allt detta kanske bara är ett bevis på den patriarkala konspirationen? DN – denna vita, rika, manliga kulturbastion – kanske bara låter publicera hennes artikel just i syfte att undergräva radikalfeminismen, och därmed säkerställa den manliga hegemonins eviga triumf? A-ha!

PS2. Corren.se har redan tidigare framställt sig som en medieinstans med integritet och sunt förnuft i jämställdhetsfrågor, och fortsätter att gå från klarhet till klarhet. Nu i form av Marika Formgrens ledare.

PS3. Ytterligare en text att bli glad över är ”One-way Communication”-Hannahs inlägg ”Reflektion över män (som grupp)”. Ur manligt könsfrågeperspektiv är det utan tvivel en av de mest upplyftande och tacknämliga texter jag läst på mycket länge!

PS4. Hoppas Sony inte stämmer mig för varumärkesintrång på grund av mitt föregående PS…

Humor är allvarliga saker

Daniel Nord skriver på Newsmill om hur han tycker att rå humor har blivit en ursäkt för att sparka neråt. Han menar sig se fler och fler stå upp-komiker som utan egentlig finess skämtar om utsatta personer och grupper, t.ex. folk med olika handikapp, och ifrågasätter om vi verkligen bör se detta som acceptabelt.

Grundfrågan är på sätt och vis den klassiska: får man skämta om vad som helst? Som jag ser det är svaret självklart: JA!

Beauty is in the eye of the beholder - and humour is in her ear...

Därmed inte sagt att frågan i sig är lika enkel som svaret. Den borde kanske ställas ”kan man skämta om vad som helst när som helst?”. I så fall blir förmodligen svaret ett annat. Det kanske inte finns några heliga ämnen, med det finns olika tillfällen och olika publik för vilka inte vissa skämt passar sig.

Med det förbehållet tycker jag ändå att det inte finns några heliga kor; man får skämta om funktionshinder, incest, etnicitet, sexuella läggningar och folkmord. Grejen är ju nämligen den att en av humorns primära funktioner är att utgöra en säkerhetsventil, när vi ställs inför ämnen och situationer där vi känner oss en smula obekväma. Det är därför det ofta är som allra roligast när skämtet ifråga balanserar på gränsen.

Ofta tacklas den svåra balansgången mellan giftigt nog att vara roligt och politiskt korrekt nog för att vara acceptabelt, genom att den som skämtar tillhör den grupp det skämtas om. Vi törs skratta när Jonas Gardell skämtar om bögar, när Özz Nujen skojar om kurder eller Jesper Odelberg om funktionshindrade.

För min del tycker jag att det finns potential för än större humor när även dessa gränser sprängs, även om det naturligtvis innebär en svårare balansgång. Därför är det just CP-skadade Jesper Odelberg som levererat det allra bästa stå upp-skämt jag sett/hört:

-”När jag var liten ville jag bli frisör när jag blev stor…”, berättar Jesper, och håller sedan upp sina på grund av CP-skadan förvridna och krampaktigt låsta händer mot publiken innan han fortsätter: ”…men som ni förstår går ju inte det”. Konstpaus. ”Jag är ju inte bög”.

Nåväl; vad är det då jag vill ha sagt? Jag respekterar Daniel Nords rätt att inte vilja skämta om vissa saker, och håller med om att humor självklart inte bör ha som syfte att såra. Om 5 skrattar lite lätt och 1 lider är det knappast värt det, men om 100 skrattar så de gråter och 1 känner sig milt tilltryckt? Kanske är det som Nord själv skriver, att det i slutänden är publiken själv som avgör var ribban kan läggas – och inte han själv?

Dessutom borde han förmodligen visa mer respekt för de som definierar humor annorlunda än han själv, och undvika att nyttja guilt by association för att driva sin poäng:

På svenska ståuppklubbar i Stockholm kan man höra empatibefriade utläggningar om Downs Syndrom som hämtade från en ölkällare i München på 1920-talet.

Att Nord likställer de som faktiskt skrattar åt till exempel Anders Celins klassiska moralpanikbomb i P3 med nazister, är inget annat än en rejäl stenbumling i glashuset – för visst känns det väl en smula fascistiskt att vilja begränsa vad som är ”korrekt” humor?

Fast det är okej. Känns det obekvämt, får man nämligen skämta om fascism också…

Moralpanik á la 2012

För en tid sedan presenterade Statens Medieråd en genomgång av samtliga studier kring sambandet mellan spelandet av våldsamma datorspel och aggression, som publicerats i internationella vetenskapliga tidskrifter mellan år 2000 och 2011.

Deras översikt (sammanfattning HÄR, fullversion HÄR) påvisade förvisso att det finns ett samband mellan spelande av våldsamma datorspel och aggression, MEN…

- att det inte går att belägga att datorspel orsakar våldsamt beteende i den verkliga världen.

- att det inte går att avgöra ifall korrelationen även innebär kausalitet, dvs. ifall det är datorspelen som styr nivån på aggressioner eller det senare som styr valet av datorspel.

- att det fåtal studier som faktiskt tagit höjd för bakgrundsfaktorer som familjesituation, psykisk ohälsa och social status, samtliga visar att sådana omständigheter är betydligt bättre förklaringsfaktorer är datorspelsvanor.

Därmed kanske man kunde tro att saken skulle vara utredd, men icke. Nu har nämligen tre stycken herrar vid Karolinska Institutet gått ihop och fått kollektiv moralpanik. I en debattartikel i DN betitlad ”Våldsamma datorspel kan visst påverka ungas hjärnor” försöker de tillbakavisa slutsatsen från Statens Mediaråd.

De tre herrarna (hädanefter hänvisade till som KI) kraschar och brinner dock ganska illa på flertalet punkter i sin sakframställning. Tillåt mig exemplifiera:

Medierådet har redan tidigare ifrågasatt i fall man över huvud taget bör se på frågan utifrån ett hälsoperspektiv:  ”Att särskilja dem [datorspel] från övriga medier och politiskt definiera dem som en hälsofråga snarare än en mediefråga skulle vara unikt i den demokratiska världen och svårförenligt med den svenska yttrande- och informationsfrihetstraditionen”. Uttalandet är ungefär som att hävda att vi inte får debattera reklam för rökning eller alkohol utifrån ett hälsoperspektiv, eftersom det handlar om yttrandefrihet. Detta trots att hälsoaspekten ligger i uppdragets formulering om ”skadlig mediepåverkan”.

1. Det finns distinkta vetenskapliga bevis för de hälsovådliga aspekterna av tobak och alkohol, bevis som det därtill råder stor konsensus kring. Detsamma gäller alltså inte för våldsamma datorspel.

2. Även om det nu fanns sådana bevis, är det i så fall lika relevant att ställa frågan ”borde vi inte tillåta reklam för alkohol och tobak?” som det är att ställa frågan ”borde vi inte förbjuda våldsamma datorspel?”. I ett liberalt, upplyst samhälle har folk rimligen ansvar för sin egen hälsa.

3. Varför skall egentligen dataspel skiljas från andra medier innehållande våldsskildringar, så som TV, film, teater och böcker? Om KI menar att ungdomar inte lever sig in även i dessa medier, måste de ha haft en synnerligen torftig uppväxt själva…

[Medierådets granskning] ger en gravt felaktig bild av var forskningsfältet i dag befinner sig. Därför är de konklusioner som granskningen skapat i medier ofta också helt felaktiga. Den nämner över huvud taget inte att flera internationella expertförbund (bland annat barnläkarförbunden i USA, Kanada och Australien och det amerikanska hälsodepartementet) har slutit sig till att VS ökar sannolikheten för aggressivt beteende.

Statens Medieråd har alltså granskat 106 stycken i vetenskapliga journaler publicerade undersökningar. KI verkar vara av meningen att fyra  (om än tunga)  instanser utgör ett bättre underlag än dessa 106. Rimligt…?

Granskningen nämner endast kort det amerikanska psykologiförbundet (APA) som har den internationellt tyngst vägande expertisen inom området. APA drar slutsatsen att orsakssambandet mellan VS och aggressivt beteende är klart belagt. Medierådets slutsats står därför i bjärt kontrast mot en samlad internationell beteendevetenskaplig expertis.

Varför har KI rätt att avgöra att APA har den tyngst vägande expertisen inom området? Och även om vi nu godtar det, innebär det verkligen att slutsatsen från Statens Medieråd står i kontrast mot en ”samlad expertis”?  Mig veterligen verkar det fortfarande finnas ett ganska stort antal undersökningar som inte ger stöd för orsakssambandet.

Granskningens författare uppvisar brist på kunskap om hörnstenar inom vetenskaplig metod. De har till exempel missat att man i experimentella studier slumpmässigt fördelar försökspersoner till de grupper som man avser att jämföra innan studierna påbörjas. Därmed är inte information om sociala eller andra bakgrundsvariabler nödvändig för att testa i fall VS påverkar beteende på kort eller lång sikt.

Det var väl intressant? Just de bakgrundsvariabler som verkar kunna bevisas orsaka aggressivitet, är alltså inte nödvändiga att inkludera i sammanhanget?

Dessutom slår det mig som en smula arrogant att anklaga Statens Medieråd för bristande kunskap i vetenskaplig metod, när KI själva inte på något sätt lyckas påvisa varför Medierådets kritik mot viss ”bevisföring” inte skulle äga giltighet. Själva verkar de t.ex. inte ha förstått att det finns en skillnad mellan begreppen ”korrelation” och ”kausalitet”.

…men vad fanken, det kanske är lika bra att vi går KI tillmötes och låter moralpaniken flöda: förbjud skiten bara, och inte bara våldsamma datorspel. Nej, även rock ”n” roll, manga, gladporr, politisk satir och jazzmusik! Bort med alla former av kulturyttringar som inte är i enlighet med sunt moralkonservativa värderingar. När vi ändå håller på bör vi även förbjuda alla tävlingsidrotter med kampmoment, så som fotboll och ishockey, eftersom även dessa för stunden stimulerar aggressivt beteende. Basta!

Eller inte. Jag avslutar med ett citat från Statens Medieråd:

När Statens medieråd beslutar om åldersgränser på biograffilmer är dessa inte baserade på överväganden om hur mycket våld filmerna innehåller. Istället bedömer man, med en formulering från FN:s barnkonvention, om de kan skada barns välbefinnande.

Samma resonemang skulle kunna tillämpas på datorspel: en ensidig fokusering på våldet i spelen gör att vi glömmer andra innehållsliga frågor. Kan vissa spel – eller filmer, litteratur eller teaterföreställningar – skapa oro, förvirring, skräck eller ångest?

Om vi vuxna slutar med att lägga all energi på förekomsten av våld i datorspel kan vi istället börja ställa oss frågor som forskningen aldrig kommer att kunna besvara: vilka värderingar, normer och ideologier vill vi vidarebefordra till våra barn?

Smörgåsbord

Här lite saxat ur etern senaste veckan eller så, samt några korta kommentarer kring detta:

Jag noterar att Per Lindeberg gör sitt bästa för att göra sig impopulär, genom att på Newsmill ställa frågan ifall medier behandlar kända män hårdare än dito kvinnor i händelse av felsteg. Om han har rätt eller inte törs jag faktiskt inte uttala mig om (jag skulle personligen gissa att eventuella skillnader, om de finns, är rätt små) men han lär knappast undslippa kritik för sin fräckhet att inte rakt av köpa den etablerade ”sanningen” att kvinnor nagelfars hårdare.

För övrigt kan jag hålla med den kommentator som konstaterar att den viktigaste frågan kanske inte är den om könsskillnader, utan den om ifall skvallerjournalistiken inte kunde ge sig till tåls tills eventuella rättsliga konsekvenser fastslagits. Men det är klart, ett så konstruktivt samhällsklimat vill vi väl inte ha…?

Vi dröjer oss kvar vid Newsmill, och noterar att Noomi Berlinger-Stahl gör sitt bästa för att ingen skall behöva uppfatta henne som human. Hon kallar nämligen de som motsäger sig manlig omskärelse för ”gaphalsar”, och jämför könsstympning av barn som inte kan föra sin egen talan med frivilliga skönhetsoperationer i vuxen ålder.

Hon konstaterar vidare att ”så länge vi uppfattar vår historia som meningsfull, skall lagen låta oss ha vår sed ifred”, vilket då rimligtvis bör applicera även på – i olika historiska skeden – väletablerade religiösa företeelser så som hedersvåld, häxbränning, djuroffer, exorcismer och tvångsdop?

Du, Noomi? Medeltiden är slut; snap it up.

Nästa punkt handlar om klädföretaget Benetton och deras Unhate-kampanj. Kudos till dem för att de vågar utmana folks fobier, fördömanden och moralism, men tummen ner för att de vek sig och tog bort den här återgivna bilden när Vatikanen protesterade.

Pengarna tillbaka på det vadet, förresten. Vem hade väl kunnat tro att den kristna kyrkan tycker det är viktigare att fördöma homosexualitet än att lyfta fram och uppmuntra broderskap, kärlek och fred? Go figure…

Avslutningsvis noterar jag att ett lustigt ordkrig brutit ut mellan Affärsvärldens Johan Hakelius och Rodeo.nets Johan Wirfält. Den förre skriver om hur han uppfattar den svenska presskåren som feg, när den idealiserar den svenske journalisten Martin Schibbye som sitter fängslad i Etiopien. Hakelius påpekar att det vore ett tecken på sann liberal anda att våga uppmärksamma och ifrågasätta Schibbyes stalinistiska bakgrund, och ändå arbeta för hans mänskliga rättigheter.

Detta tolkar Wirfält som att Hakelius i princip skiter i mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och maktmissbruk, samt som att han anklagar inte bara Schibbye utan även resten av den svenska presskåren för att vara stalinister. Som ett bevis på den arsenal av sakargument han har som stöd för denna sin tes, passar han i sin text på att kalla Hakelius för ”lantadelsromantiker”. Åh, och så är det tydligen viktigt (och jätte, jättedåligt!) att Hakelius bär tweed. Varför det är ett tecken på inhumanitet övergår mitt förstånd, men Wirfält vet väl något jag har missat…

Förresten, stryk det. Det är nog bara så enkelt som att Wirfält inte riktigt har den läsförståelse och saklighet man kunde förvänta sig av en duktig journalist. Även om han nu inte råkar vara stalinist.

Indeed, Mr. Björnsson?

Anders Björnsson has published an article on Newsmill titled ”Engelskans expansion försämrar tänkandet” (roughly translated to ”The expansion of English is causing thinking to deteriorate”).

His conclusion seems to be that the fact that more and more people across the world is getting a common linguistic ground to stand on is something to regret. Apparently solid boundaries between people, cultures and countries are to be preferred, for some reason I cannot quite seem to grasp. To me it seems rather like a beneficial factor for peace and prosperity to have such common grounds.

But then again, Björnssons ”pad on the head”-argument that people generally doesn’t master English anyway, truly does prove his point that we should fight its expansion every step of the way. Or does it, now…?