Saker ni borde läsa

Eftersom det inte händer så mycket här på Certatio just för tillfället (verkligheten har lovat att lämna tillbaka mig snart, men inte riktigt än) kan ni väl läsa lite på Newsmill så länge. Där finns för närvarande ett par artiklar som kan ge gott underlag för meningsfulla funderingar.

Till exempel Mårten Schultz dissektion av Svea Hovrätts dom i det så kallade ”Manga-fallet”, där en översättare dömts för barnpornografibrott då ett antal bilder på barn i de serier han översatt (och därmed haft lagrade på sin dator) bedömts som uttryckligen syftande till att påverka betraktaren sexuellt.

Jag är förälder själv, och behöver kanske inte närmare gå in på hur illa jag tycker om allt som på allvar utgör övergrepp mot barn, skildrande av detsamma, samt personer inblandade i ovanstående. Dock är det ett par saker som kan vara värda i beaktande här:

1. Bilderna är tecknade.
2. De föreställer inte verkliga personer.
3. Hade det handlat om en text med barnpornografiska inslag hade det inte varit ett brott att översätta den.
4. Hade bilderna återgett någon annan i sig brottslig handling, t.ex ett sadistiskt tortyrmord, hade de inte heller varit olagliga att inneha.

Utan att på något vis vilja tolerera verklig barnpornografi – visst måste det väl ändå finnas fog för att här ifrågasätta rådande lagstiftning, till och med utan att ens gå in på Schultz resonemang om yttrandefrihet?

Nästa läsvärda artikel står Lars Pålsson Syll för: ”Skolan skall vara en frizon från normativ mulikulturalism”. Personligen tycker jag inte ett dugg sämre om muslimer än om någon annan (även om jag för all del starkt ogillar all organiserad religion) och menar att religionsfriheten vi säger oss värna i Sverige innebär att ingen skall bemötas sämre på grund av sin tro.

Därmed inte sagt att vi för den skull skall låta religiöst grundade värderingar gå före de grundläggande demokratiska tankar vi bygger vårt samhälle på. Följande passage i Pålsson Sylls text är onekligen synnerligen slagkraftig:

Om vi med mångkulturalism menar att det i vårt samhälle finns flera olika kulturer ställer detta inte till med problem. Då är vi alla mångkulturalister. Men om vi med mångkulturalism menar att det med kulturell tillhörighet och identitet också kommer specifika moraliska, etiska och politiska rättigheter och skyldigheter, talar vi om något helt annat. Då talar vi om normativ multikulturalism.

Och att acceptera normativ mångkulturalism innebär också att tolerera oacceptabel intolerans, eftersom den normativa mångkulturalismen innebär att specifika kulturella gruppers rättigheter kan komma att ges högre dignitet än samhällsmedborgarens allmänmänskliga rättigheter [...].

Med uppenbar risk för att härmed se de sedvanliga ”guilt by association”-anklagelserna om SD och annat nonsens i kommentarsfältet, kan jag inte låta bli att till fullo instämma.

Avslutningsvis finner jag det värt att kommentera det Josefine Temrell och Karin Pihl skriver i sin text ”Kroppsfixering leder till ohälsa – oavsett ideal”. Jag kan i grunden absolut hålla med om att jakten på ideal i dagens samhälle är starkt överdriven, även om jag misstänker att vi som i grunden biologiska varelser nog alltid kommer att ha en viss kroppsfixering. Med förbehållet att jag alltså håller med dem om grundprincipen, är det en detalj i texten jag hänger upp mig på en smula:

 I stället för att veckotidningarna ska tillsätta killpaneler som deklarerar hur charmigt och naturligt det är med celluliter, borde tidningsredaktionerna reflektera över varför man ens tillsätter paneler av män i syfte att tycka till om och betygsätta kvinnors kroppar.

Är det bara jag som tolkar det så, eller är meningen att läsaren skall uppfatta det som att det primärt är män som står för den ohälsosamma hetsen kring kvinnliga ideal? Alltså, visst – eftersom det rimligen finns fler heterosexuella män än det finns homosexuella kvinnor kan man väl kanske mena att det primärt är män som intresserar sig för kvinnokroppen. Frågan är dock om det intresset verkligen är den drivande kraften bakom idealfixeringen?

En ledtråd är kanske i vilken typ av tidskrift det överhuvudtaget tillsätts paneler med syfte att betygsätta kvinnors kroppar: damtidningar. Öppna valfri veckotidning eller valfritt månadsmagasin riktat till kvinnor (och, som regel, med närmare 100% kvinnor på redaktionen) och du kommer att hitta sida upp och sida ner med artiklar, reklam och tips som rör smink, hud- och hårvårdsprodukter, kroppsformande underkläder, dieter och träningsmetoder. Allt alltså författat av… *trumvirvel* …andra kvinnor!

Jag håller med Temrell och Pihl om att vi gott kan skära ner på idealjagandet och bara försöka trivas med att vara människor – men kanske skulle de tänka ett varv till på vilket kön som egentligen stressar kvinnor mest avseende utseendehetsen…?

Syntax error?

Jag önskar lite grann att de kunde se mig nu. Ni vet, de där radikalfeministerna som, när de hör mig ifrågasätta deras världsbild och deras teorier om könsmaktordningen, alltid förutsätter att jag är en bakåtsträvande grottman / könsrollskonservativ kvinnoförtryckare / heteronormativ högerextremist.

Sitter på tåget hem från en jobbresa, och har precis tagit en paus från Louise Perssons utmärkta bok ”Klassisk feminism” efter att ha plöjt 100 sidor senaste timmen. Passar istället på att lägga upp en länk från allout.org på Facebook.

Jag vet inte; är det bara jag som får känslan av att en och annan av dem skulle uppleva ett visst syntax error…?

Tele2 tar kundservice till helt nya… djup

För elva dagar sedan skickade jag nedanstående email till Tele2 via ”kontakta oss”-formuläret på deras hemsida. Som ni kan utläsa av vad jag skriver hade jag redan hunnit förvärva mig anledningar att tvivla på deras serviceanda:

Hej! Jag önskar snarast möjligt säga upp mitt mobila bredband.

Namn: xxxxx
Kundnummer: xxxxx
Senaste faktura-OCR: xxxxx
Mobilnr för abonnemanget: xxxxx

Jag vill att ni kontaktar mig snarast möjligt med en bekräftelse om att uppsägningen är registrerad, helst via telefon och i andra hand via email.

Förutom detta mitt huvudärende vill jag framföra kritik mot tillgängligheten hos er kundservice. VARJE gång man försöker ringa 0772-252525 och välja ”uppsägning”, får man höra att den beräknade väntetiden är ”mer än 50 minuter” – och detta gäller oavsett vilken veckodag och tid på dygnet man ringer.

Idag försökte jag istället få chatta med kundservice, men efter att ha stått köad utan att få hjälp i över en timme lade jag ner den förhoppningen… Jag förstår att ni inte vill att man skall säga upp abonnemang, men detta är löjligt. Det måste gå att få komma i kontakt med er utan att lägga en halvdag på det.

Värt att notera här är måhända att jag har mitt mobilabonnemang hos Tele2, precis har startat ett abonnemang på fast bredband inklusive hemtelefoni via bredbandet hos er, samt att även andra familjemedlemmar har sina mobilabonnemang via Tele2. Det här hushållet är alltså rimligen att se som en ganska god kund – varför jag hoppas att ni inte schabblar bort detta email, utan ger mig en tydlig och klar återkoppling snarast möjligt.

(Det finns ju fortfarande andra operatörer på marknaden, om det nu är så att ni även fortsättningsvis tänker göra er onåbara…)

Du som läser/svarar på detta email, tag nu inte det här personligt. Det är inte du som arbetsplanerar din avdelnings arbete, och kritiken är inte riktad mot dig (även om jag gissar att det måste vara frustrerande för dig som individ att stå till svars för bristerna hos din arbetsgivare). Se istället detta som en chans att göra en kund hyggligt nöjd igen.

Alltså: ge mig en tydlig återkoppling på att uppsägningen av mitt mobila bredband är registrerad, helst via telefon och så snart som möjligt, så är vi kompisar.

Tack på förhand, och ha en bra dag.

Enligt informationen på Tele2:s hemsida bör man räkna med att det tar cirka 5 dagar att få svar på ett email. Idag – exakt 11 dagar senare – fick jag ett brev på posten. Ett i papper, alltså. Ett medium som alltså inte var ett av de två föredragna alternativ jag nämnde i mitt email.

Nu brukar jag normalt inte vara den hämndlystna eller aggressive typen, men jag får erkänna att en ådra började pulsera lite lätt i min tinning när jag läste brevet. Någon på Tele2 dricker tydligen alldeles för mycket sprit på arbetstid. Det fanns en rubrik i brevet som löd ”Du har valt att göra följande förändringar”, och under denna återfanns textstrofen ”Fasttelefonirabatt är uppsagd”.

Nu kan man möjligen tycka att jag var tillräcklig tydlig i mitt email till Tele2, i och med att jag förutom mitt kundnummer även skickade med senaste fakturanumret och mobilnumret för det trådlösa bredband jag ville säga upp. Men näpp, tydligen inte. Inte heller tycker jag att jag i mailet var otrevlig så till den milda grad att det skulle rättfärdiga direkta hämndåtgärder från Tele2:s sida, men det var möjligen naivt av mig…

Ringer Tele2. Denna gång ljuger jag hämningslöst i mitt knappval och anger att ja, jag vill köpa saker! Har nämligen ingen lust att vänta tills jag dör av hög ålder. Möts av informationen att väntetiden endast är mer än 10 minuter, vilket är ett fall framåt. Följaktligen svarar någon på Tele2 redan efter 1 timme och 10 minuter (vilket för all del är mer än 10 minuter, så rent tekniskt ljög de ju faktiskt inte).

Den unge mannen jag pratar med påpekar att jag egentligen inte har ringt till rätt ställe, men att han givet omständigheterna (som jag med tillkämpad trevlighet förklarat) skall försöka hjälpa mig ändå. Han säger att han skall rådfråga en kollega, och försvinner på mute i fem minuter. Jag börjar vid det här laget misstänka att han hoppas att jag skall tröttna och lägga på, men eftersom mitt mentala tillstånd nu börjar påminna om Michael Douglas rollkaraktär i ”Falling Down” är det loppet redigt kört för honom.

När han återkommer i luren är det med det lysande budskapet att jodå, mitt mobila bredband är fortfarande jävligt aktivt, medan någon däremot faktiskt verkar ha sagt upp den hemtelefoni via bredbandet jag precis har beställt.

När han fortsätter med att säga att han behöver gå till botten ordentligt med detta, ser jag därför för mitt inre öga ljuva scener inkluderande betongblock, kedjor och vajande sjögräs. Han ber att få ringa upp. Jag frågar hur länge jag skall räkna med att det dröjer, och han svarar att även om det är svårt att säga säkert kan jag se det som ett löfte att det kommer att ta max en halvtimme.

I samma ögonblick som jag lägger på slår det mig att jag glömt att ta hans namn. Jag gnisslar tänder, eftersom jag inser att det jag precis gjort är den bildliga motsvarigheten till att ställa sig bredbent framåtlutad med byxorna kring knäna i San Quentin-fängelset…

Naturligtvis missar Tele2 inte ett sådant tillfälle att sodomera mig och mina förhoppningar om att kunna få ett juste bemötande. Två timmar efter att samtalet avslutades stänger Tele2 sin kundservice för dagen, och då är det – föga förvånande – fortfarande ingen som har ringt.

Nu är jag – som sagt – fredlig av naturen, så jag försöker att dämpa mitt agg mot idio… förlåt, personalen på Tele2. Det går inte så bra; jag kommer på mig själv med att hoppas att de – åtminstone lite grann,  så där – dör av en plågsam genital åkomma. Det känns faktiskt som om det skulle innebära en juste nivå av kosmisk rättvisa.

Alltså, allvarligt, Tele 2… Jag begär inte att ni skall vara bra på kundservice. Jag begär faktiskt inte ens att ni riktigt skall greppa vad termen innebär. Alla kan ju faktiskt inte vara bra på allt, och ni har åtminstone det underhållande fåret Frank i er TV-reklam, och det är alltid något, eller hur? Men snälla, ni kan väl be den personal ni anställer åtminstone googla ordet ”kundservice” innan de tillåts stämpla in? Pretty please…?

EDIT TVÅ DAGAR SENARE: Kontakter är bra att ha. En arbetskollega till mig har en respektive som tidigare arbetat inom Tele2:s kundservice, och som fortfarande ”känner folk som känner folk”… Genom denna bakdörr fick jag komma i kontakt med en person som faktiskt verkade både nykter och med ett visst grepp om vad kundservice innebär. Det mobila bredbandet är nu uppsagt, vad som gäller för den fasta telefonin utrett, och jag har fått en rimlig kompensation för mina mödor. Det finns uppenbarligen (åtminstone ett visst) hopp för Tele2, trots allt!

Oh, the humanity!

Välkomna tillbaka till Certatio, som hoppas kunna varva upp igen efter en längre tids julledigt. Jag hoppas att ni alla – meningsmotståndare likaväl som meningsfränder – har haft givande och rofyllda helger.

Nu är det dock tillbaka till vardagen igen, och för den som nu trodde att 2012 skulle erbjuda en bättre mänsklighet har jag tyvärr inget annat val än att konstatera att så inte verkar vara fallet. Varför säger jag det, undrar du?

Tja, till att börja med stämmer vi varandra för att vi dör på ett opraktiskt sätt, även om det nu råkar vara tragiskt och i förtid. Alla som hört en bättre beskrivning av antitesen till empati räcker upp handen. Ingen?

Vi riskerar också andras liv genom att köra 197 km/h i syfte att… eeh, bota lock för öronen. Känns kanske inte helt rimligt – 170 blås borde väl ha räckt mer än väl?

Inte helt osökt kan vi väl fortsätta på temat dumhet, och konstatera att inte alla av oss är skapta för att bli mästertjuvar. I och för sig kanske detta är att se som av godo – det är väl bättre med misslyckade kriminella än lyckade dito, kan tyckas.

Vi byter ämne, och konstaterar att man i Turkiet gör vad man kan för att befästa sambandet mellan pengar och människovärde. Viss cred skall de väl ändå ha för att de är så öppna med det; funktionaliteten i sig är förmodligen densamma i de flesta länder, om än ej så öppet.

Apropå ”värde”, förresten: vad kostade julklapparna du gav dina barn i år? Jämfört med Dmitri ­Rybolovlev framstår du nog som lite snål oavsett vad du svarade. Han gav minsann sin dotter en övernattningslya för 600 miljoner! Fatta vilken omtanke, att ge sitt barn en så fin present – för inte hade han väl kunnat göra något bättre med pengarna…?

Avslutningsvis bör det noteras att Solna Tingsrätt uppenbarligen har ett kollektivt hål i huvudet. Detta grundar jag på det faktum att de räknar det som en förmildrande omständighet att en (redan fullbordad) våldtäkt avbryts när ett vittne dyker upp. Fråga: om någon under ett par minuter skulle misshandla nämndemännen med sparkar och slag, men avbryta misshandeln när ett vittne dyker upp – räknas detta i så fall som ringa misshandel? Allvarligt, alltså, jag vill veta!

Have I made my point yet?

Förbud eller ansvarstagande?

Annie Brickman upplyser oss via Aftonbladet om hur hon önskar en 15-årsgräns för att få blogga. Detta då barn och ungdomar yngre än så saknar adekvat konsekvenstänk, något hon påvisar genom att dra paralleller till straff- och byxmyndighet. Detta bristande konsekvenstänk resulterar enligt Brickman i att unga exponerar sig för allehanda rovdjur som fiskar i nätets grumliga vatten.

Hon jämför bloggandets risker med Facebook. Även där avslöjar visserligen unga saker om sig själva, men har möjligheten att genom vän-funktionen styra vilka som får se vad medan bloggar bara har alternativen ”lösenordsskyddad” eller ”helt publik” att tillgå.

På grund av detta, sammantaget med att föräldrar enligt henne kan ha bättre koll på barnens förehavanden på Facebook än på andra ställen på nätet, ser hon Facebook som säkrare.

Jag kan inte låta bli att vara skeptisk. Visst håller jag med henne om att unga i viss utsträckning saknar konsekvenstänk, vilket ställer krav på det skyddsnät deras omgivning tillhandahåller. Samtidigt finns det en del frågetecken kring hennes argumentation.

Först och främst kan man undra på vilket sätt en lösenordsskyddad blogg (där access alltså bara ges till personer bloggägaren utser) utgör ett sämre integritetsskydd än Facebooks vänsystem? Även på Facebook är det ju möjligt att ge ”icke initierade” full insyn om man så önskar, och vad är det som säger att föräldern inte kan läsa på bloggen lika väl som på Facebook?

Visst finns det frågor där åldersgränser av olika skäl kan utgöra bra verktyg för samhället, men här finns det förmodligen ett fullgott alternativ. Brickman skriver bland annat så här, vilket ger en ledtråd:

Barnen har i dag Facebook, där de spelar minispel och uppdaterar i sin logg. […] Jag antar att deras föräldrar sitter bredvid, eller i varje fall kontrollerar att de inte skriver någonting för personligt.

Jag undrar om föräldrar är medvetna om vad deras barn lägger ut på sina bloggar? […] Jag föreslår en 15-årsgräns för bloggande. Det bör drivas igenom nu, innan något barn får lida. Visa att vi vuxna bryr oss och vill skydda våra barn.

Ja, kanske är det så enkelt – kanske bör föräldrar (och andra vuxna i ett barns omgivning) ha åtminstone en viss koll på vad barnet företar sig på Internet. Eller är det en orimlig hållning att istället för förbudsivrande här vilja föreslå lite gammaldags hederligt föräldraansvar…?