Desert Stream uppvisar kristlig medmänsklighet

Får via ett mailutskick från All Out nys om organisationen Desert Stream, vars hemsida onekligen borgar för ett stycke intressant läsning. Det är måhända inte riktigt Westboro Baptist Church-klass på DS homohat, men den påstått kristliga omtanken om sina medmänniskor lyser med sin frånvaro.

Homosexuella beskrivs som ”sexuellt trasiga”, och det förklaras att homosexualitet är inducerat av ”den onde” i syfte att förstöra liv.  Självklart är det den kristna guden som skall ”laga” dessa defekta individer och ställa allt till rätta.

Kärlek är något som enligt Gud bara bör delas mellan en man och en kvinna, eftersom kärlek mellan andra konstellationer tydligen är av ondo. Detta kan möjligen ses som tragikomiskt i en värld som just av religiösa företrädare ofta porträtteras som i behov av mer mänsklig värme, inte mindre…

På DS hemsida kan man läsa triumfatoriska kommentarer kring hur många gånger olika lagstiftande instanser i USA har nekat personer av samma kön möjligheten att få manifestera sin kärlek inför Gud. Samma Gud, kan man förmoda, som även DS-folket vänder sig till. Lite lustigt det där, kan tyckas, att andras kärlekspreferenser är viktigare för Guds företrädare än huruvida de delar samma tro eller inte.

Fotnot: Jag tycker förvisso att de juridiska implikationerna av äktenskap skall tas bort helt från kyrklig vigsel och göras om till en sekulär företeelse, så den kyrkliga vigseln kan bli en strikt religiös rit för de som verkligen tror.

Därmed anser jag även att kyrkan faktiskt bör ha rätt att neka vem de vill att få gifta sig kyrkligt, om det nu är så att de vill framstå som mänskliga reliker från den mörka medeltiden. Det behöver dock inte betyda att jag tycker att det är charmigt, eller ens särskilt humant.

Man kan även läsa om rörelsens program Living Waters, ett ”Kristus-centrerat” program för att laga även våra djupaste sår av skam och trasighet, däribland då t.ex. homosexualitet. Eller, för att använda DS egna originalord, ”gender brokenness”. Charmigt, eller hur, det där med att utmåla andra människor som defekta grundat på ideologi? Det brukar ju alltid sluta lyckligt, menar jag…

Det mest skrämmande på sidan är dock vittnesmålen från sådana som anser sig ”hjälpta” av DS. Här läser vi bland annat om Andrew, vars (enligt honom) känslomässigt distanserade mor bankade in i honom att hans homosexualitet var fel, och att han behövde Kristus för att bli en bra människa igen. Idag lever Andrew lyckligt som kristen, medveten om att hans tidigare livsstil var ”perverterad” och ogudaktig.

Vi får även ta del av vad Sonja har att berätta om hur hon överkommer sin ångest över att i barndomen ha utsatts för övergrepp, genom att ”hjälpa” homosexuella att tvätta bort skammen över att vara det de är. Hela hennes historia är för övrigt ett ganska tydligt likställande av sexuella övergrepp och homosexualitet som jämförbara problem.

Även Judy redogör för sin livsresa, och om hur hon med Jesus ”hjälp” (jo, jag vet, det blir många citationstecken – men de är befogade) lyckas kväsa och trycka ner den uppenbara vetskapen om att hon är lesbisk, och leva sitt liv i förnekelse och självkonflikt. Detta skall naturligtvis ses som något positivt, för vilket DS är värda allt tack.

Jag får erkänna att jag har svårt att förstå. Låt gå för att man själv tror att man inte kommer till himlen om man lever ut sin homosexualitet; vill man leva i förnekelse är det väl en mänsklig rättighet. Jag kan dock inte få mitt huvud runt hur i princip alla religiösa instanser (som trots allt oftast utger sig för att stå för det ”goda” här i världen) så tvångsmässigt måste skam- och skuldbelägga de som inte delar deras syn på saken. Varför måste folk omvändas, räddas och botas *harkel* från något som inte skadar någon annan? Vari ligger medmänskligheten i det?

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: jag har ingen beef med personlig tro, men när folk bestämmer sig för att slå sina troende huvuden ihop och grunda en religion, att skriva ner livsregler för oss andra att rätta oss efter, det är då det barkar åt helvete…