Humor är allvarliga saker

Daniel Nord skriver på Newsmill om hur han tycker att rå humor har blivit en ursäkt för att sparka neråt. Han menar sig se fler och fler stå upp-komiker som utan egentlig finess skämtar om utsatta personer och grupper, t.ex. folk med olika handikapp, och ifrågasätter om vi verkligen bör se detta som acceptabelt.

Grundfrågan är på sätt och vis den klassiska: får man skämta om vad som helst? Som jag ser det är svaret självklart: JA!

Beauty is in the eye of the beholder - and humour is in her ear...

Därmed inte sagt att frågan i sig är lika enkel som svaret. Den borde kanske ställas ”kan man skämta om vad som helst när som helst?”. I så fall blir förmodligen svaret ett annat. Det kanske inte finns några heliga ämnen, med det finns olika tillfällen och olika publik för vilka inte vissa skämt passar sig.

Med det förbehållet tycker jag ändå att det inte finns några heliga kor; man får skämta om funktionshinder, incest, etnicitet, sexuella läggningar och folkmord. Grejen är ju nämligen den att en av humorns primära funktioner är att utgöra en säkerhetsventil, när vi ställs inför ämnen och situationer där vi känner oss en smula obekväma. Det är därför det ofta är som allra roligast när skämtet ifråga balanserar på gränsen.

Ofta tacklas den svåra balansgången mellan giftigt nog att vara roligt och politiskt korrekt nog för att vara acceptabelt, genom att den som skämtar tillhör den grupp det skämtas om. Vi törs skratta när Jonas Gardell skämtar om bögar, när Özz Nujen skojar om kurder eller Jesper Odelberg om funktionshindrade.

För min del tycker jag att det finns potential för än större humor när även dessa gränser sprängs, även om det naturligtvis innebär en svårare balansgång. Därför är det just CP-skadade Jesper Odelberg som levererat det allra bästa stå upp-skämt jag sett/hört:

-”När jag var liten ville jag bli frisör när jag blev stor…”, berättar Jesper, och håller sedan upp sina på grund av CP-skadan förvridna och krampaktigt låsta händer mot publiken innan han fortsätter: ”…men som ni förstår går ju inte det”. Konstpaus. ”Jag är ju inte bög”.

Nåväl; vad är det då jag vill ha sagt? Jag respekterar Daniel Nords rätt att inte vilja skämta om vissa saker, och håller med om att humor självklart inte bör ha som syfte att såra. Om 5 skrattar lite lätt och 1 lider är det knappast värt det, men om 100 skrattar så de gråter och 1 känner sig milt tilltryckt? Kanske är det som Nord själv skriver, att det i slutänden är publiken själv som avgör var ribban kan läggas – och inte han själv?

Dessutom borde han förmodligen visa mer respekt för de som definierar humor annorlunda än han själv, och undvika att nyttja guilt by association för att driva sin poäng:

På svenska ståuppklubbar i Stockholm kan man höra empatibefriade utläggningar om Downs Syndrom som hämtade från en ölkällare i München på 1920-talet.

Att Nord likställer de som faktiskt skrattar åt till exempel Anders Celins klassiska moralpanikbomb i P3 med nazister, är inget annat än en rejäl stenbumling i glashuset – för visst känns det väl en smula fascistiskt att vilja begränsa vad som är ”korrekt” humor?

Fast det är okej. Känns det obekvämt, får man nämligen skämta om fascism också…