Pappadrevet?

Att det skulle dröja fem år innan Annica Dahlström på allvar hamnade i blåsväder efter att i princip utmålat pappor som vandrande dödsfällor för sina spädbarn, är nog det som egentligen är mest förvånande i den cirkus kring henne som ägt rum i media sista tiden. Jag menar, okej om man anser att det finns biologiska predispositioner för olika föräldraroller, men ett uttalande som:

”De förstår inte hur sköra barn är. De rycker axlarna ur led. De låter barnens tunga huvud hänga och slänga så att de får skador på blodkärlen i hjärnan. Och så har män ofta ett betydligt mindre tålamod med dregel och bajsblöjor. Pappor vill kanske att barn ska lyda och förstår inte att barnen inte begriper tillsägelser. Därför är det många småbarn som också får smisk av sina fäder.”

…kommer nog aldrig att kvalificera sig som acceptabelt.

När hennes male bashing extravaganza nu uppmärksammades på nytt, ledde det dessutom till att hon överbevisades. I en debattartikel på SvD.se beskriver fyra forskare vid Institutionen för folkhälsovetenskap, Karolinska Institutet, hur det egentligen ser ut. Facit? Skaderisken är rent statistiskt lägre under den tid pappor spenderar med barnen!

Nu tror jag inte vi skall dra förhastade slutsatser åt andra hållet, då en hel radda faktorer (när under barnets uppväxt är mamma/pappa hemma, vilka aktiviteter utför man med barnet, hur många andra vuxna är samtidigt med i bilden etcetera) säkert påverkar skadefrekvensen. Samtidigt är det onekligen skönt att Dahlströms nonsens avslöjas som det vansinne det är.

Apropå Dahlström, förresten, så avgår hon nu från sitt uppdrag inom Hjärnfonden på grund av den aktuella negativa uppmärksamheten. Om det är rimligt och/eller nödvändigt låter jag vara osagt, men värt att notera är ordvalet på Aftonbladet kring vad som fick henne att avgå: ”Pappadrevet”.

Nu vet jag inte om det är Dahlström själv som nyttjat termen, eller om det är Aftonbladet som är namngivare, men det kan i alla fall lugnt konstateras att det är ett synnerligen tveksamt ordval. Ett ”drev” är något i stil med en mobb, dvs. en överdrivet arg uppslutning av folk som på ett orättfärdigt sätt hetsar mot någon/något. I det här fallet är det högst rimligt att rikta kritik mot Dahlströms uppenbara misandri.

…eller är det någon som tycker att det vore okej att  t.ex. kalla de kvinnor som engagerar sig mot manligt relationsvåld för ”fruntimmersdrevet”?

Nej, jag tänkte väl det.

Är inte det själva poängen med en intoleransutredare?

Det har gått rätt lång tid sedan sist jag skrev här, men nu kan jag inte låta bli att lägga an på tangentbordet igen. Dumhet har nämligen en stimulerande effekt på min skrivarlusta; i det här fallet i form av Anna Ekström, som skriver på Newsmill om hur Bengt Westerberg enligt henne inte kan sitta kvar som intoleransutredare. Tillåt mig förtydliga:

Bengt Westerberg, ordförande för regeringens intoleransutredning, går i spetsen för en allt obehagligare kampanj mot judiskt liv i Sverige. Både manlig omskärelse och kosherimporten angrips.

Onekligen en otäck kampanj, det där. Utan tvivel mycket värre än att skära bort delar av spädbarns könsorgan.

Att Westerbergs kampanj inte bara är otäck, utan tydligen rent antisemitisk, hamras in ännu mer noga ett par rader senare, när Ekström hävdar att DEN HÄR artikeln i DN framställer judar som omoraliska barbarer. Jag har personligen lite svårt att hitta något att basera den bedömningen på; är det kanske nedanstående passage hon menar?

Vi har inte haft synpunkter på religiösa initiationsriter i allmänhet utan på ett specifikt ingrepp, omskärelse av småpojkar, som vi menar deras kränker barnets kroppsliga integritet och åsamkar dem smärta.

Att religiösa manifestationer har stöd i heliga texter, traditioner eller religiösa erfarenheter innebär inte att de med automatik är rimliga i exempelvis moral- eller rättighetshänseende. Denna diskussion är levande inom alla religioner och har i många fall också lett till att seder och religiösa påbud har omprövats.

Obehagliga ord, minsann. Ren förföljelse från Westerbergs sida, får man väl nästan lov att säga. Tur då att Ekström verkligen förmår sätta honom på plats:

Omskärelsen gör ont, påpekar Westerberg och andra förbudsivrare, utan att nämna den smärta som människor känner när deras identitet, historia och sätt att leva attackeras av framträdande medlemmar av majoritetssamhället. Ett omskärelseförbud skulle kunna slå så hårt att judar drivs ut ur landet.

Förbudsivrarna nämner inte heller att majoritetssamhällets socialiseringsåtgärder är smärtsamma. Hur många har inte negativa erfarenheter av skolan? Små barn som lämnas på dagis, gråter inte de av sorg varje dag? Gråter inte barn som döps? Kränks inte barn som av estetiska skäl tvingas ha tandställning? Är inte midsommarfylleriet skadligt för barn?

Nej, men allvarligt, nu förmår jag inte upprätthålla den ironiska charaden längre. Är Ekström bara full, eller är hon helt enkelt bindgalen på allvar?

Att jämställa ett kirurgiskt ingrepp som för alltid lämnar könsorganet på ett taleslöst barn stympat med att hälla kallvatten på dess hjässa är rent ut sagt löjligt, och jämförelsen med att lämna på dagis är rena rama farsen! Hade jag inte varit upptagen med att vara arg, hade jag nog skrattat åt eländet.

Så här då: ”Tolerans” innebär att vi försöker ha överseende med varandras olikheter, och att vi respekterar varandras grundlagsstadgade rättigheter. Det innebär däremot inte att vi tigande bör se på när oskyldiga barn utsätts för obefogade, smärtsamma och oåterkalleliga stympningar. Lika lite som kristendom bör utgöra en ursäkt för att få misshandla homosexuella på stan, bör judendom innebära en ursäkt för att få misshandla barn på en läkarmottagning.

För mig framstår Anna Ekströms kritik mot Westerberg som ett episkt självmål. Att försöka förhindra att individer (i det här fallet judiska barn barn till judiska föräldrar) utsätts för obehagligheter på grund av någon annans världsbild, måste väl ändå vara själva poängen med en intoleransutredare…?

Hål i huvudet, Engelholm

Jag brukar här på bloggen försöka behandla alla former av inhumant / korkat beteende. När det gäller sexism är det vanligaste ämnet förmodligen radikalfeminismens kollektiva skuldbeläggning och smutskastning av det manliga könet, men det innebär inte att jag har större tolerans för andra former av sexism.

Följaktligen måste jag bara understryka hur otroligt mycket hål i huvudet de spelinstruktioner en ungdomstränare i FBC Engelholm har använt är – eller vad sägs om följande…  mindre smakfulla *harkel* exempel:

FBC Engelholm har förvisso gått ut och dementerat att materialet var sanktionerat av klubben, utan istället en produkt av en enskild tränares dåliga omdöme. Likafullt jobbar tränaren kvar som ungdomsledare i föreningen. Skärpning, Engelholm – gör om, gör rätt!

Bestäm er, FI – är det skillnad på våld och våld eller inte?

FI är igång igen, och skriver på Newsmill om hedersvåld och ”mäns våld mot kvinnor”. Hur gärna jag än vill utgå från att de har goda intentioner, kan jag inte låta bli att anmärka på en del i deras sakframställning:

Problemet med hedersbegreppet är att det bidragit till en uppdelning av våldet där vissa typer av våld – ”invandrares” våld – förklaras med patriarkal kultur och tradition, medan ”svenska” mäns våld förklaras med svartsjuka eller psykisk sjukdom.

Självklart är det dumt att börja generalisera alltför grovt i förklaringar till hur ett våldsdåd uppkom, då såväl förövare, offer och omständigheter i övrigt är individuella. Samtidigt är det oerhört blåögt att hävda att det inte finns generella skillnader mellan våld mot närstående i olika kulturer.

Forskning visar väldigt tydligt att just svartsjuka, socialt utanförskap och psykisk instabilitet i västvärlden är vanliga förklaringsfaktorer till partnervåld, medan religiöst grundade traditioner föga förvånande hamnar längre ner på listan.

En rimlig brasklapp här är dock att det kan vara vanskligt att skilja på ”hedersvåld” och ”vanlig” svartsjukeframkallad misshandel, då båda grundar sig i en önskan av kontroll över den andre partens sexualitet. Detta till trots gör FI förmodligen utsatta invandrarkvinnor en otjänst genom att inte särskilja kulturellt betingat våld från situationsbaserat.

I Sverige har vi länge byggt upp en nationell självbild av ett jämställt, öppet land som respekterar de mänskliga rättigheterna. Detta är en falsk självbild som måste utmanas eftersom vi ser hur kvinnor dagligen diskrimineras och begränsas av olika maktstrukturer.

De där strukturerna blir inte mer sanna bara för att man upprepar dem sönder och samman. Så pass allvarliga påståenden bör backas upp av vetenskapliga bevis, något som verkar en smula knepigt att ro iland.

Enligt Socialstyrelsens uppskattning utsätts årligen ungefär 75 000 kvinnor i Sverige för våld i nära relationer. Omfattningen av mäns våld mot kvinnor är så stor att den kan betecknas som ett folkhälsoproblem.

En enda kvinna som utsätts för partnervåld är en för mycket, och visst kan det vara rimligt att etikettera partnervåld som ett folkhälsoproblem. Dock är det i så fall ALLT partnervåld som utgör problemet, och inte bara mäns våld mot kvinnor. Cirka 1/3 av de som skadas fysiskt är trots allt män.

Därför är en feministisk analys av hela samhällsstrukturen nödvändig för att eliminera våldet.

Edit: därför är en vetenskaplig analys av våldets orsaker nödvändig för att eliminera våldet, inte en teoretisk/filosofisk dito.

Att män står för mer än 90 % av alla våldshandlingar runtom i världen är en av orsakerna till att feminister länge har pratat om mäns våld. Detta för att synliggöra att det handlar om en struktur där män befäster sin överordning genom våld och hot om våld.

En snabb fråga: Om syftet med manligt våld är att befästa sin överordning gentemot kvinnor, hur kommer det sig då att en klar majoritet av manligt våld riktar sig mot andra män, och inte mot kvinnor?

Men att alltid prata om mäns våld mot kvinnor istället för att använda det vidare begreppet våld i nära relationer kan vara missvisande när förövaren inte är en man och brottsoffret inte är en kvinna.

Tack, FI; ni anar inte hur glad jag blev över att läsa det där… Det finns hopp för framtiden!

Det patriarkala, homofoba och transfoba våldet tar sig olika uttryck men finns överallt i samhället och får sin näring av de genomgripande maktstrukturerna som råder.

Om artikelförfattarna med det vill antyda att jag bidrar till att upprätthålla homofobi och transfobi bara för att jag är man (och därmed en viktig kugge i det patriarkala förtryckets maktstruktur) föreslår jag att de läser mitt förra inlägg här på bloggen. Kollektiv skuldbeläggning känns sååå 2011, tycker ni inte…?

Personalen ska omfattas av kompetenskrav så att de har förutsättningar att kunna identifiera de barn och ungdomar som är offer för mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och sexuella övergrepp. 

Varför skilja på ”mäns våld mot kvinnor” och ”våld i nära relationer”? Är en viss slags offer värda mer stöd och hjälp på grund av sitt kön – det känns väl i så fall inte värdigt ett genusprogressivt parti som FI…?

PS. Bitte Assarmo har även hon gett sig in i leken, och kommer med replik på FI-representanternas artikel. Mest talande är kanske följande citat:

Numera vågar [FI] inte längre gå så långt att de kallar svenska män för talibaner, troligen för att de inte vill riskera att uppfattas som fördomsfulla mot talibanerna [...].

Ouch.

Do you dare to go AllOut?

Om du inte mot förmodan har något väldigt mycket viktigare för dig, kan du väl svänga förbi AllOut och stödja deras upprop?

I Sverige tvingar vi nämligen fortfarande folk som vill byta kön till tvångssterilisering – utan några som helst medicinska skäl.

De som håller i den moraliska pekpinnen är KD, som blockerar en lagändring i den här frågan som annars faktiskt har ganska brett politiskt stöd. Eftersom KD inte har mer folkligt stöd än att de balanserar på 4-procentsspärren, är det lite trist att de tillåts bromsa en av många efterfrågad avresa från medeltiden.

”Medeltiden” är måhända ett starkt ordval, vilket rättfärdigar en blick på argumenten för sterilisering. David Eberhard har en poäng i att åtminstone män knappast kan göra en könsbytesoperation utan att bli steriliserade, eftersom kvarvarande testiklar s.a.s skulle störa bilden något.

För kvinnor är det dock möjligt att lämna kvar invärtes organ, så som livmoder, äggstockar och äggledare. Eberhard menar att detta då skulle innebära att man i strikt mening inte har bytt kön, utan lagt till ett. När man dessutom väger in att de mentala hälsoeffekterna av att få byta kön inte verkar vara lika påtagliga som det ibland görs anspråk på, hävdar Eberhard att vi kanske inte bör skattesponsra sådana ”halvdana” operationer.

Fair enough, kanske, angående det där med huruvida det offentliga skall betala. Det är – precis som han säger – ingen rättighet att få en könsbytesoperation. Dock kvarstår frågan: varför skulle de som inte vill behöva tvångssterilisera sig vid ett könsbyta; vad vinner samhället på det?

Svaret är naturligtvis ”inget”, och Eberhard påpekar också att ingen borde tvingas till sterilisering, vilket är gott så.

Än mer uppenbart att tvånget är befängt blir det när man betänker att debatten egentligen inte ens handlar om det ovanstående. Precis som Lukas Romson påpekar handlar diskussionen istället egentligen om juridiska könsbyten, och inte medicinska.

Detta påpekas även av Gustav Nilsonne i hans artikel ”Transsexuella har legitim rätt att vilja bli föräldrar”, samt av Hanna Söderström i hennes dito ”Sterilisering är ett juridisk krav, inte ett medicinskt”.

Visst kan vi diskutera finansieringsfrågan när det gäller den medicinska biten, huruvida skattepengar skall finansiera könskorrigerande operationer. När det gäller principfrågan har jag dock mycket svårt att se några argument för tvångssterilisering – om man nu inte räknar ”män skall vara män, kvinnor skall vara kvinnor, och kärnfamiljer skall bestå, amen!” som ett argument…

Vad har du själv för svar på frågan om varför det skall anses rimligt att staten går in och säger till enskilda medborgare att ”du får aldrig skaffa barn”? Själv blir jag svaret skyldig, och därför stödjer jag AllOuts upprop.