Det heter religionsfrihet, inte stympningsfrihet!

Hedda Sandström:

Om den judiska eller muslimska religionen är så bräcklig att den står och faller med föräldrarnas rätt att stympa sina barn, har dess företrädare en del att fundera över.

Kommentaren är gjord i samband med Ellis Wohlners utmärkta Newsmill-artikel till försvar för världens pojkars rätt att slippa bli könsstympade utan egen talan. Vad som avses är naturligtvis kvalitén på motargumentet att motvilja mot manlig omskärelse skulle vara ett angrepp på judendomen, snarare än ett försvar av barns rättigheter.

Väl talat, Hedda; tack!

Hägg visar selektiv syn på partnervåld

Carina Hägg (S) skriver på Newsmill om ett angeläget ämne, vikten av att reducera partnervåld. Tyvärr faller hon likt så många före henne i fällan att vara alltför könsmässigt enkelspårig, vilket föranleder ett par kommentarer från min sida:

Det är lätt att hålla med statsministern om att våldet mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem.

Absolut. Allt otillbörligt våld är problematiskt, och våld inom relationer är ett särskilt obehagligt fenomen. När cirka 50-60% av partnervåldet riktas mot kvinnor, cirka 60-70% av de som skadas och cirka 80-90% av de som dödas är kvinnor, håller jag därför självklart med om att det är ett samhällsproblem.

Sedan anser jag att även de resterande procent som rör manliga offer utgör ett problem, men det är tydligen inte av samma intresse för Hägg. Underligt, egentligen – varför inte bara sträva efter att motverka alla former av partnervåld?

Det räcker dock inte att skjuta till 11 miljoner till kvinnojourer och tjejjourer. 

Nej, i skenet av att knappt hälften av de drabbade och cirka en tredjedel av de fysiskt skadade är män, verkar det onekligen sant det Hägg säger: att bara skjuta till pengar till kvinnojourerna lär inte räcka…

De senaste tio åren har antalet anmälningar av misshandelsbrott mot kvinnor ökat med 34 procent. Ökningen beror dels på att kvinnors benägenhet att anmäla har ökat men det finns även mycket som tyder på att det faktiska våldet mot kvinnor ökar. 

Ja, så är det faktiskt. Att största delen av ökningen utgörs av ”allmänt” våld mot kvinnor, särskilt då från andra kvinnor t.ex. i form av klassiska krogbråk, glömmer Hägg lämpligt nog att klargöra. Om kvinnors utsatthet för våldsbrott ökar är det klart att det rättfärdigar större insatser, men eftersom Hägg diskuterar en specifik fråga kanske hon borde vara tydlig med att de siffror hon presenterar avser en något annan ämnesavgränsning?

Våldtäkt räknas som ett av de värsta brotten mot mänskliga rättigheter men trots detta tas uppemot 90 procent av alla anmälningar om våldtäkt inte ens upp för behandling i domstol.

Tyvärr är våldtäkt (som onekligen är ett hemskt brott) ett synnerligen svårbevisat brott. När fysiska bevis saknas och ord står mot ord, vilket ofta är fallet, är det dessvärre väldigt svårt att få en förmodad gärningsman fälld. Samtidigt beror problematiken på att vi faktiskt begagnar oss av oskyldighetsprincipen inom svenskt rättsväsende – och jag tror nog att även Hägg gärna behåller den principen…

Det har skett en ökning av antal anmälda sexualbrott, men endast tre av tio våldtäktsbrott klaras upp där den misstänkte gärningsmannen lagförs. Detta visar på ett allvarligt problem som måste uppmärksammas och åtgärdas. Våldtäkt ses i praktiken inte som ett värre brott än snatteri.

Som sagt: kan problematiken åtgärdas utan att rucka på oskyldighetsprincipen är jag den förste att skriva under lagförslaget! Att Hägg sedan påstår att samhället behandlar våldtäkt som likställt med snatteri är helt absurt; det kan hon inte ens tro på själv.

Regeringen bör även stödja Europaparlamentets uppmaning att inrätta ett europeiskt år för kampen mot mäns våld mot kvinnor.

En sant humanistisk approach (som ser människor som individer, och könen som likvärdiga) hade istället varit att uppmana till inrättandet av ett europeiskt år för kampen mot partnervåld.

Avslutningen på Häggs artikel handlar i stor utsträckning om Gender Gap-undersökningen. Där tänker jag inte kommentera så mycket här och nu. Lite om vad jag tycker hittar ni HÄR, och i övrigt har redan signaturen Fundamentus på Newsmill kastat gott ljus över ämnet.

Slutklämmen från Hägg är dock värd en kommentar:

Så om Reinfeldt menar allvar med att ta sig an utmaningen att utrota mäns våld mot kvinnors så återstår mycket för regeringen att bevisa. Kampen om de kvinnliga väljarna inför 2014 års allmänna val har startat.

Hon skall åtminstone ha cred för att hon är ärlig med sitt uppsåt: det är uppenbarligen röstvärvandet som är det primära, inte medmänskligheten i sig. Då passar det sig onekligen bra med politiska slagträn som ”mäns våld mot kvinnor”, som förutom att attrahera sympatier från kvinnor också vädjar till chevalereska män.

Nåväl, må det vara som det är med det. En sak (förutom det uppenbara i att våld mot kvinnor absolut bör bekämpas) har Hägg i alla fall helt rätt i:

Frågan om våld i nära relationer får aldrig reduceras till att bara vara en fråga för kvinnojourerna.

Så sant som det är sagt. Synd bara att Hägg inte lever som hon lär.

Var är nyttoanalysen, Rudin?

Oppositionsborgarrådet Tomas Rudin (S) från Stockholm skriver på Newsmill om vikten av att bryta den mansdominerade statsplaneringen, trots att han medger att majoriteten stadsarkitekter just i Stockholm för närvarande inte är män.

”Sveriges regering har satt upp ett par jämställdhetsmål som vi alla förväntas arbeta för att uppnå. I vilken mån det görs varierar, men inom stadsbyggnadspolitiken lyser genusmedvetenheten med sin frånvaro. ”

Nu tillhör jag inte den skara som reflexmässigt är emot allting med etiketten ”genus”, utan menar att ett balanserat ifrågasättande av hur kön påverkar våra mentala processer och vårt agerande kan vara hälsosamt. När Rudin konstaterar följande:

Kvinnors resande ser exempelvis annorlunda ut än mäns, med fler oregelbundna resor, fler stopp på vägen till och från jobbet och betydligt mer kollektivtrafik. En relevant fråga att då ställa sig är vems resevanor som varit utgångspunkt när staden planerats.

…är jag därför böjd att hålla med; den frågeställningen känns rimlig. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att Rudins artikel som helhet är en enda stor, innehållslös floskel. Ta till exempel följande två passager:

Genus i stadsplanering handlar för mig om att å ena sidan belysa genusskillnader, maktordningar och hur genussystemet osynliggör kvinnors erfarenheter och perspektiv.

Att genus i stadsutveckling innebär att vi försöker skapa miljöer och förutsättningar som också bryter genusstrukturer, men också att vi inte bara tänker kvinnor och män utan också ser hur olika kvinnor och olika män beroende på klass, etnicitet och så vidare har olika perspektiv på staden, olika förutsättningar i staden. 

Said what? Alltså, det är en sak att ifrågasätta om allmänna transportmedel finns tillgängliga på ett sätt som passar båda könen, men en något annan att konstatera att stadsplanering bör handla om att belysa ”maktordningar”… Självklart skall en stadsplanerare försöka skapa en stadsbild som passar så många som möjligt, oavsett kön och social klass – men det är väl precis det som normal stadsplanering handlar om? Eller har Rudin några belägg för att våra ”manliga” städer av idag är sämre i den bemärkelsen än vad kvinnliga är / vore?

Nja, inte i sin artikel i alla fall. En annan sak som också lyser med sin frånvaro i Rudins text är konkreta förslag och tankar kring förändringar. Kanske skulle han få mer gehör för sin agenda om han faktiskt gav något exempel på hur stadsbilden skulle kunna se annorlunda ut för att bättre passa nu missgynnade grupper? Några sådana presenteras dock inte; inte ens den uppenbara öppningen kring annorlunda kollektivtrafik nyttjas.

Istället för att faktiskt säga något med innehåll landar därför Rudin i att bara rapa upp populistiska floskeltermer, något som knappast gagnar vare sig acceptansen för genustänk eller Socialdemokraterna. Genusanpassad stadsplanering i all ära, men nästa gång kanske något slags nyttoanalys vore på sin plats…?

Kyäni, det gudomliga bäret

”I det stränga klimatet i Alaskas vildmark, med extrema temperaturväxlingar och längre perioder av såväl solljus som mörker, växer detta anmärkningsvärda och ännu okända bär.”

Spännande, eller hur? Åtminstone tills man inser att det den pyramidspelsliknande organisationen Kyäni pratar om är ett vanligt blåbär. Jag snubblade via en artikel i nätupplagan av BT över Kyäni och deras närmast mirakulöst hälsosamma produkter, som enligt säljinstruktionerna förebygger cancer, högt blodtryck, åderförkalkning, hjärtinfarkt, stroke, diabetes, urinvägsinfektioner, yrsel, erektionsproblem och mycket annat.

En tumregel: när saker och ting låter för bra för att vara sanna, är det oftast lönt att fråga sig om de verkligen är det…

Eftersom Kyäni på ställen med offentlig insyn, som på diverse nationella eller internationella hemsidor på nätet, inte uttryckligen säger sig kunna bota alla dessa sjukdomar, utan bara högst sannolikt kunna motverka dem, har Konsumentverket inte öppnat något ärende mot dem trots att ett par anmälningar kommit in. Frågan är väl då vilket fog det finns för anmälningarna?

”Good sleep, proper food and physical activity are necessary to keep us healthy and alert.”

Så skriver Kyäni på sin internationella hemsida, och det är väl bara att instämma. Vetenskapligen finns det stöd för att det är hälsosamt att äta antioxidanter och omega 3-fetter, vilket båda återfinns i Kyänis produkter. Innebär det att företagets påståenden är underbyggda?

Nja, knappast. På sin svenska hemsida kör man primärt med anekdotisk bevisföring (scrolla ner till ”Vad andra säger”) vilket som bekant är det sedvanliga substitutet för faktiskt stöd grundat på forskning och vetenskap. T.ex. är det första som möter en på sidan en video med en kvinna som konstaterar att hennes oroliga mage blev bättre av Kyänis produkter. Tänka sig vilken slump, med tanke på att blåbär är ett av de mest förstoppande och stabiliserande livsmedel som finns…

Dessutom säger man sig ha en ORAC-faktor på 36 000, vilket alltså skulle vara 8 000 mer bara än tvåan på listan (obehandlade kakaobönor) och ungefär fyra gånger så mycket som vanliga blåbär! Can anyone smell something fishy?

Och så var det ju det här med prissättning och affärsmodell. Varken på den svenska eller den internationella hemsidan går det att beställa utan att registrera en profil där man måste ange ”Sponsor ID” – dvs. identiteten på den som värvat en. Hur mycket tydligare indikation på att man har med en pyramidverksamhet att göra går det att få?

Sedan går det även att  ifrågasätta ifall en 56 ml flaska mineralberikad blåbärssaft verkligen är värd prislappen på 80 dollar, cirka 520 kronor enligt dagens växelkurs?  Detta är dessutom en av de billigaste produkterna, vilket säger en del om hur prisbilden ser ut.

Vi återvänder till Kyänis reminder om vikten av en hälsosam livsstil. Absolut, kör på det: motionera regelbundet, se till att stressa av emellanåt, få frisk luft, sov regelbundet, och inte minst – ät mycket frukt och grönt, bär och fet fisk. Vad du däremot inte skall göra är att sponsra en ovetenskaplig, ohederlig och girig organisation som Kyäni.

För du är väl inget intellektuellt blåbär, eller hur?

Hitchens has left the building

En av världens genom tiderna kanske mest kända ateister, och förmodligen även en av de mer vasstungade, har gått ur tiden. Jag talar naturligtvis om Christopher Hitchens, som den 15 december gick bort i sviterna av en svår strupcancer. Eftersom han retat gallfeber på mången troende under sin levnad, var det många som hoppades att han skulle vända sig till Gud när hans dagar var räknade.

Stiii-rike!

Naturligtvis inte. Hitchens spurtade ända in i kaklet, som t.ex. häromåret när han kontrade Tony Blairs snuttenuttiga historia om hur Blair besökt ett möte syftande till religiös enighet på Nordirland: ”Och var kommer den religiösa splittringen ifrån från början…?”

Den som vill få sig en kavalkad av vassa argument och goda skratt till livs kan med fördel söka på ”Hitchslap” på YouTube, så är det bara att sätta sig tillrätta och njuta. För även om Hitchens själv har lämnat oss, gör den moderna, människoskapande tekniken att hans minne och gärningar lever kvar. Det är också allt – för, som bekant, något paradis finns det ju inte…