Bildillustration av ”nya SD”

Karl Gauffin slår måhända in öppna dörrar när han via Newsmill påminner oss om SD:s historia.

Dels är nog de flesta rätt medvetna om vilket skrot och korn partiets första generation bestod av. Dels är det ju faktiskt så att om partiet verkligen skulle förnya sig och sin politik, till en mer human och tolerant inriktning, spelar deras historia mindre roll. De skall precis som vilket annat parti som helst dömas efter vad de säger nu, och inte utifrån vad de sagt förr…

Med det sagt får jag vara ärlig och erkänna att jag delar Gauffins skepsis. Jag skulle – tyvärr – bli mycket förvånad ifall hela spelet med att börja kalla partiet ”socialkonservativt” snarare än ”nationalistiskt” inte mest handlar om att göra SD mer rumsrent.

Bilden nedan sammanfattar med andra ord ganska väl hur jag känner inför ”nya” Sverigedemokraterna…

Det är ALLTID ovärdigt om våld inte tas på allvar!

Angela Beausang, ordförande i ROKS (riksorganisationen för landets kvinnojourer), skriver på Newsmill om hur hon finner det ovärdigt att Sveriges rättsväsande inte tar våld mot kvinnor och barn på allvar. Hon väljer sin dag väl; idag, den 25 november, är det FN-dagen för bekämpandet av våld mot kvinnor. Hon för fram sex punkter som ROKS önskar få genomslag för, och jag känner att jag vill kommentera dem:

Kartlägg och analysera domar efter 2006! Enligt en studie från Barnombudsmannen från 2005 beslutades det om gemensam vårdnad i 43 procent av fallen där en förälder dömts till våldsbrott mot en familjemedlem. Hur ser det ut i dag?

Låter vettigt med en sådan analys. Att så ofta döma till gemensam vårdnad i de fall det finns fällande domar för våld inom familjen, låter onekligen inte helt rimligt.

Utbilda samhällets aktörer om mäns våld kvinnor och barn! Familjerätt, rättsväsende och socialtjänst måste ha kännedom om hur våldets mekanismer fungerar och hur barn påverkas av att uppleva och utsättas för våld hemma.

Nja, det vore väl ännu bättre att utbilda samhällets aktörer om alla former av partnervåld, samt om alla former av föräldrars våld mot barn? Eller finns det något gott skäl till varför vi medvetet skall välja att ha skygglappar mot vissa företeelser, även om de skulle råka vara i minoritet?

Låt barnen komma till tals! Sverige måste leva upp till barnkonventionen. Barn måste bli tillfrågade och bli tagna på allvar i familjerättsliga processer. Deras vilja ska även kunna påverka domstolens beslut.

Inga invändningar från min sida rörande principen som sådan. Samtidigt är det svårt i praktiken, eftersom barn som är rädda för – eller helt enkelt bara älskar – någon eller båda av sina föräldrar inte alltid säger det de verkligen tänker. Ambitionsnivån Beausang nämner bör dock helt klart hållas.

Förbättra kvaliteten i riskbedömningar! I tvistemål i familjerätten ska barnets bästa stå i fokus. Om familjerättssekreterare glider in i en ”brottsmålslogik” och därför inte vill ställa ledande frågor om våld så länge det inte finns en dom i en straffrättsprocess, har de frångått sitt uppdrag.

Synnerligen tveksamt. Att ställa ledande frågor till barn under press är synnerligen vanskligt – vilket historien påvisat flera gånger om. Att verkligen ge dem möjlighet att berätta, ja, men att försöka dra saker ur dem, nja…

Ge stöd åt barn i tid! Våga tala med barnen om våldet och utarbeta metoder för stödarbetet som bygger på förståelse för hur barn påverkas av att uppleva våld hemma.

I second that; no objections.

Lyssna på kvinnor och barn när de vittnar om våld och övergrepp! När barnet uttryckligen inte vill umgås med en våldsam förälder och på så vis motsätter sig normen om ”behov av båda föräldrarna” måste barnets vilja erkännas som ”verklig”, och inte som påverkad av mamman. Självklart kan föräldrar påverka sina barn, att påstå något annat vore verklighetsfrånvänt, men kvinnojourernas erfarenhet är att det oftare förekommer att mammor och barn förminskar omfattningen av våld och övergrepp än förstorar.

Nu är vi där igen… Varför inte lyssna på alla som vittnar om våld och övergrepp – även män? Bör inte de tillmätas samma människovärde och rättigheter som kvinnor?

När det sedan gäller kvinnojourernas erfarenhet att våld snarare tonas ner än överdrivs, är det kanske så. Jag vet inte hur det ligger till, och skulle därför aldrig hävda att Beausang har fel när hon påstår detta. Dock kan jag tycka att det – när vi ändå diskuterar grunder för lagstiftning – vore bra att utgå ifrån riktig forskning på området; officiell statistik och vetenskapliga studier från mer än en källa (särskilt när källan i det här fallet så att säga är en part i målet).

För att runda av kan jag väl konstatera att jag är helt enig med Beausang och ROKS om att allt våld mot kvinnor och barn är förkastligt, men att jag har lite svårt för tesen att samhället inte skulle ta det på allvar.

Vilken dag sade vi t.ex. att det var idag…? Vidare: under förra mandatperioden satsade regeringen mellan 800 och 1100 miljoner kr på att förebygga partnervåld ”från män mot kvinnor och inom samkönade relationer”, men exakt 0 kronor på att förebygga partnervåld mot män inom heterosexuella relationer. Mönstret går igen i dagsläget, där ett exempel utgörs av Uppsalas enda mansjour som får 50 000 kr i bidrag, medan stadens (flertal) kvinnojourer får cirka 9 miljoner kr. Detta trots att det finns goda indikationer på att partnervåld knappast är en så enkelriktad företeelse som ROKS vill göra gällande.

Vad säger ni, ROKS – kan vi inte enas om att allt partnervåld och föräldravåld är av ondo, och ta gemensamma tag framåt utifrån den gemensamma grunden? Deal?

Smörgåsbord

Här lite saxat ur etern senaste veckan eller så, samt några korta kommentarer kring detta:

Jag noterar att Per Lindeberg gör sitt bästa för att göra sig impopulär, genom att på Newsmill ställa frågan ifall medier behandlar kända män hårdare än dito kvinnor i händelse av felsteg. Om han har rätt eller inte törs jag faktiskt inte uttala mig om (jag skulle personligen gissa att eventuella skillnader, om de finns, är rätt små) men han lär knappast undslippa kritik för sin fräckhet att inte rakt av köpa den etablerade ”sanningen” att kvinnor nagelfars hårdare.

För övrigt kan jag hålla med den kommentator som konstaterar att den viktigaste frågan kanske inte är den om könsskillnader, utan den om ifall skvallerjournalistiken inte kunde ge sig till tåls tills eventuella rättsliga konsekvenser fastslagits. Men det är klart, ett så konstruktivt samhällsklimat vill vi väl inte ha…?

Vi dröjer oss kvar vid Newsmill, och noterar att Noomi Berlinger-Stahl gör sitt bästa för att ingen skall behöva uppfatta henne som human. Hon kallar nämligen de som motsäger sig manlig omskärelse för ”gaphalsar”, och jämför könsstympning av barn som inte kan föra sin egen talan med frivilliga skönhetsoperationer i vuxen ålder.

Hon konstaterar vidare att ”så länge vi uppfattar vår historia som meningsfull, skall lagen låta oss ha vår sed ifred”, vilket då rimligtvis bör applicera även på – i olika historiska skeden – väletablerade religiösa företeelser så som hedersvåld, häxbränning, djuroffer, exorcismer och tvångsdop?

Du, Noomi? Medeltiden är slut; snap it up.

Nästa punkt handlar om klädföretaget Benetton och deras Unhate-kampanj. Kudos till dem för att de vågar utmana folks fobier, fördömanden och moralism, men tummen ner för att de vek sig och tog bort den här återgivna bilden när Vatikanen protesterade.

Pengarna tillbaka på det vadet, förresten. Vem hade väl kunnat tro att den kristna kyrkan tycker det är viktigare att fördöma homosexualitet än att lyfta fram och uppmuntra broderskap, kärlek och fred? Go figure…

Avslutningsvis noterar jag att ett lustigt ordkrig brutit ut mellan Affärsvärldens Johan Hakelius och Rodeo.nets Johan Wirfält. Den förre skriver om hur han uppfattar den svenska presskåren som feg, när den idealiserar den svenske journalisten Martin Schibbye som sitter fängslad i Etiopien. Hakelius påpekar att det vore ett tecken på sann liberal anda att våga uppmärksamma och ifrågasätta Schibbyes stalinistiska bakgrund, och ändå arbeta för hans mänskliga rättigheter.

Detta tolkar Wirfält som att Hakelius i princip skiter i mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och maktmissbruk, samt som att han anklagar inte bara Schibbye utan även resten av den svenska presskåren för att vara stalinister. Som ett bevis på den arsenal av sakargument han har som stöd för denna sin tes, passar han i sin text på att kalla Hakelius för ”lantadelsromantiker”. Åh, och så är det tydligen viktigt (och jätte, jättedåligt!) att Hakelius bär tweed. Varför det är ett tecken på inhumanitet övergår mitt förstånd, men Wirfält vet väl något jag har missat…

Förresten, stryk det. Det är nog bara så enkelt som att Wirfält inte riktigt har den läsförståelse och saklighet man kunde förvänta sig av en duktig journalist. Även om han nu inte råkar vara stalinist.

SCUM: skall intolerans tolereras?

Petra Hjortensjö skriver på Newsmill om varför hon backar upp TUR-teaterns uppsättning av Valerie Solanas SCUM-manifest som skolteater, samt varför hon deltar i den nationsvida uppläsning av texten som utgör motreaktionen på kritiken mot TUR-teatern. Jag finner att jag känner mig kluven inför hennes ställningstagande. Några kommentarer:

SCUM (Society for Cutting Up Men) är ett feministiskt manifest som starkt ifrågasätter patriarkatet och uppmanar till en förändrad världsordning. [...] Extremt? Javisst. Men SCUM-manifestet är samtidigt ett litterärt verk med briljanta formuleringar och knivskarp cynism. 

Kanske är det så; kanske håller vissa passager i manifestet hög litterär klass. Jag har svårt att se detta, men medger att det kanske är mitt manliga kön som gör att jag primärt noterar passager likt dessa:

The male is completely egocentric, trapped inside himself, incapable of empathizing or identifying with others, or love, friendship, affection of tenderness. [...] He is a half-dead, unresponsive lump, incapable of giving or receiving pleasure or happiness; consequently, he is at best an utter bore, an inoffensive blob, since only those capable of absorption in others can be charming.

SCUM will kill all men who are not in the Men’s Auxiliary of SCUM. [...] SCUM will always operate on a criminal as opposed to a civil disobedience basis [...].  SCUM is against the entire system, the very idea of law and government. SCUM is out to destroy the system, not attain certain rights within it. [...] Both destruction and killing will be selective and discriminate.

Det är klart att man kan se SCUM-manifestet som primärt varande en vass samhällskritik, en satirisk tirad riktad mot ett traditionellt, normativt samhälle, snarare än som hatisk och samhällsomstörtande propaganda. Hjortensjö är i sin artikel inne på samma linje. Samtidigt går det inte att blunda för att Solanas själv inte bara provocerade; hon var allvarlig nog att de facto försöka mörda för sin sak.

På temat våld instämmer jag för övrigt till fullo med Hjortensjö om att alla hot (inte bara de allvarligt menade utan även de i förbigående utslängda) som på nätet riktats mot uppläsarna av manifestet, är fullständigt förkastliga. Två fel gör inte ett rätt; att förkasta SCUM-manifestet som varandes hatideologi är en sak, att själv hota om våld en helt annan.

Med det sagt är det tveksamt ifall Hjortensjös argument för manifestets legitimitet håller vatten:

För mig är SCUM en nattsvart travesti på vad kvinnor fått utstå genom världshistorien och fortfarande utstår. [...] I en sådan värld behövs SCUM.

Det finns naturligtvis orättvisor som primärt slår mot kvinnor, och på många håll i världen är kampen för kvinnors utökade rättigheter påtagligt viktig. Men rättfärdigar målet verkligen medlet i det här fallet? Det är i Sverige av idag inte alls ovanligt med ganska svår rasism mot araber / muslimer. Lek då med tanken att en lång rad moskéer runt om i landet går samman och arrangerar en simultan uppläsning av ett liknande hatmanifest riktat mot västerlänningar – av hur många hade det setts som en ”fräsch provokation”…? Ett tänkbart exempel, fritt efter Solanas original:

As for the issue of whether or not to allow the Western way of life to continue to exist, it doesn’t follow that because Western people, like disease, has always existed among us that they should continue to exist. When genocide is  possible – and soon it will be – it goes without saying that we should tolerate only whole, complete beings, not physical defects of deficiencies, including emotional deficiencies, such as Western infidels.

Acceptabel provokation eller rasistiskt uppviglande till våld – vad tycker du?

En annan passage från Hjortensjö som avser att rättfärdiga SCUM är denna:

Som någon skrev, SCUM är endast ett svar på hur vardagen ser ut för oss kvinnor – i VERKLIGHETEN. Men det har blivit så normaliserat att vi i många fall inte ens registrerar det. Kvinnor hedersmördas och könsstympas världen runt men ingen mordhotas för det. Vi lever i en värld där kvinnovåld och ojämlikhet är norm på agendan. I en sådan värld är SCUM livsnödvändigt!

Som sagt, visst finns det delar av världen där kvinnor har det sämre ställt än män. Knappast i Sverige, där den enda könsspecifika lagstiftning som finns är i kvinnlig favör, men ändock. Frågan är då bara om världen verkligen blundar för sådan problematik i den utsträckning som Hjortensjö verkar mena? Utan att bekymmerslöst vifta bort hennes farhågor, kan jag erkänna att jag känner visst tvivel.

Bilden här till vänster är ganska tidstypisk för 2011. De flesta hjälporganisationer har kampanjer och drives speciellt inriktade på kvinnor och flickebarn, FN inrättar särskilda konventioner och stadgar som syftar till att hjälpa kvinnor specifikt, och de flesta västländer satsar även inhemskt mer pengar på utsatta kvinnor än på män (räknat per berörd individ). Är det då verkligen rimligt att anföra att världen blundar för kvinnors problemsituationer?

Nej, knappast. Notera för all del att jag inte säger att den typen av ensidiga satsningar inte vid tillfälle kan vara befogade (även om jag för all del känner lika mycket med utsatta afrikanska pojkar som jag gör med afrikanska flickor), bara att det knappast går att utmåla kvinnligt lidande som osynliggjort.

Så var landar vi då någonstans i diskussionen om SCUM:s berättigande? I alla andra former än just kvinnor vs män hade retoriken aldrig godtagits, och hätskheten behövs alltså knappast som ögonöppnare. Faktum är att anhängarna och försvararna av SCUM snarare gör jämställdheten en otjänst, genom att skapa likhetstecken mellan termen ”feminism” och denna typ av hatpropaganda. Så länge inte fler uttalade feminister aktivt tar avstånd från Solanas manifest, skall man nog heller inte räkna med att tas emot i debatten med öppna armar.

Åtminstone inte av oss män, vi som enligt Solanas är ett mellanting mellan människor och apor, men betydligt mindre meningsfulla än de senare då vi enbart är kapabla till negativa känslor så som hat, avundsjuka och förakt. Anyone for a cup of raging sexism…?

Madon spelar ut Perez; 6-1, 6-0

Sorlet håller på att lägga sig här på centre court, och finalmatchen i Affirmative Action Open skall precis till att börja. Inti Chavez Perez, debattredaktör på debatt.SVT.se, börjar serva. Han kliver fram och drämmer in en fin förstaserv långt nere i motståndarens servruta:

Näringslivsfinansierade Centrum för Rättvisa kämpar mot att kvinnor och invandrare får bli poliser. Vad tror de näringslivet tjänar på det?

Publiken drar efter andan – skall matchen inledas med ett serve-ess? Nej, Perez kombattant, Newsmills redaktionschef Sakine Madon, sträcker ut och förmår med en kraftansträngning att få tillbaka bollen över nät:

Att offerstämla grupper och kvotera är inte bara kontraproduktivt: att diskriminera positivt innebär att du även diskriminerar människor negativt. Bakom alla ädla målsättningar finns människor med drömmar om utbildning och arbete, som inte bemöts som enskilda människor med kunskap och meriter.

Perez är dock fortsatt inställd på att döda duellen omgående, och rusar fram till bollen och drämmer till den med en vildsint forehand:

Som egen företagare blir jag lite skeptisk mot dessa bidragsberoende organisationer som kämpar mot kvinnor och invandrare i vårt namn.

Segerviss står han kvar framme vid nätet och förväntar sig se poängen vara i hamn. Madon vill dock annat, och smeker in ett klockrent passerslag som lämnar Perez chanslös:

Förlåt, men vad då kämpar mot invandrare och kvinnor, när man kämpar emot särbehandling? [...] Dessutom kan man gå in på Centrum för rättvisas hemsida om man undrar hur de finansieras i dag. Där står det att det är ”en insamlingsstiftelse som förlitar sig på gåvor och anslag från enskilda. Följaktligen tar stiftelsen inte emot bidrag från stat eller kommun. Den tar heller inte längre emot bidrag från politiska partier eller intressegrupper, som fackförbund och arbetsgivarorganisationer.” Det vill säga inte Svenskt Näringsliv, Timbro eller liknande.

Publiken jublar över den eleganta motstöten, och Perez slänger ilsket sin racket i marken så det dammar i det röda gruset. När väl Madon har etablerat det mentala övertaget blir resten av matchen egentligen aldrig riktigt spännande. Hon bjuder på dödande slag i parti och minut; se bara här på två av höjdpunkterna från det avslutande setet:

Nog behövs fler poliser med utländsk bakgrund och även kvinnor; men då behövs de för att de har kompetens. Att kunna olika språk, att ha erfarenhet av miljonprogram och vetskap om hur man bemöter misshandlade kvinnor är meriter. Med rätt kravprofil behövs ingen fixering vid hudfärg eller kön.

Kvotering är alltjämt ett trubbigt vapen i jakt på jämlikhet. Det blev tydligt inte minst när Uppsala universitet tillämpade metoden för att få in fler invandrare på juristutbildningen. En person med romska föräldrar födda i Sverige fick inga fördelar med systemet, däremot kunde en halvfinsk student med ena föräldern född i grannlandet få förtur. Det var förstås inte meningen, men exemplet visar hur svår metoden kan vara. Bortsett från den moraliska aspekten.

Game, set and match.