Det handlar inte om tro

KD-politikern Magnus Jacobsson skriver på Newsmill med syfte att försvara tron och dess roll i utformning av politiska agendor. Han tar upp två som han ser det huvudsakliga linjer i kritiken mot gudstro, den vänsterpolitiska och den humanistisk-ateistiska, och gör sitt bästa för att avfärda dem båda två som ohållbara.

Jag tycker det kan vara värt att kommentera en del av det han skriver:

Kritiken mot tro i politiken har två huvudspår, den ena är en vänsterkritik som bottnar i att man anser att religion är en social konstruktion som syftar till att förslava folket.

Nja, kanske inte förslava… Förvisso är religion en social konstruktion, för hur skall man annars beskriva av människor nedtecknade levnadsregler som dikterar hur samhället och den mänskliga samvaron inom det bör utformas? Att religion sedan har använts för att kontrollera folket erkänner t.o.m. Jacobsson.

Även om man i enskilda sammanhang kan hitta exempel där religionen har fungerat som en del av en nationell maktelit så missar denna tolkning av verkligheten faktumet att troende människor upplever en gemenskap med något större.

Det där är väl lite förmätet av Jacobsson? Hur vet han hur ”stor” min upplevelse av världen är, eller i vilken utsträckning jag känner gemenskap med andra människor, vår natur eller vårt universum? Varför anser han sig ha rätten att konstatera att hans upplevelser som troende är förmer än mina som icke-troende?

Den andra linjen som ofta lyfts fram är [...] att en upplyst, klok människa inte kan tro på sagor och i stället för tro skall andra mer humanistiska värden och värderingar lyftas fram.

Ja, men det låter väl utmärkt! Skämt åsido, Jacobsson verkar tycka att icke-troende inte har rätten att definiera gudstro som ”sagor”. Något säger mig dock att han (och de flesta andra troende) tar sig exakt samma frihet; det är bara målet för skepsisen som skiljer.

…eller menar han att han förbehållslöst skulle uppmuntra även de som säger sig tro på asagudarna i Valhalla, Baron Samedi, det flygande spaghettimonstret eller den Heliga Handgranaten från Antioch?

För att parafrasera: när levnadsregler som de facto begränsar vissa människors rättigheter (fast inga viktiga grupper förstås; bara kvinnor och homosexuella, och de räknas väl inte?) sägs härstamma från en obevisad, översinnlig entitet är det faktiskt befogat med en viss skepsis, ja.

Nåväl, nog om religionens avigsidor som sådana. Låt oss se vad Jacobsson har att säga specifikt om dess plats i politiken:

Även det sekulära samhället är således ett samhälle som baseras på tron att de sekulariserade värderingarna är de rätta.  Det blir därför löjligt när vissa debattörer försöker hävda att tro leder till intolerans samtidigt som man själv på olika sätt vill förbjuda och/eller begränsa de troendes inflytande över samhället [...].

Här blandar han bort korten en smula. Frågan är väl vilka av de sekulära värderingar vårt moderna samhälle bygger på Jacobsson anser otillräckliga? Deklarationen om mänskliga rättigheter bygger inte på religion, och inte den liberala jämlikhetstanken heller.

Då är alltså frågan: om vi kan uppnå alla positiva effekter och värderingar religionen kan erbjuda (för visst finns det sådana också) utan att samtidigt behöva dras med förtryck, homofobi, vetenskapsfientlighet och motsättningar mellan olika trosinriktningar – vad är då poängen med att låta religionen utgöra samhällsbyggande grund?

Apropå intolerans försöker Jacobsson vända på steken, vilket leder till en kraschlandning på relativismens område:

En annan intolerans som finns [är att hävda] att troende människor kränker andra grupper, exempelvis homosexuella. Men man reflekterar inte över att man själv kränker alla de som är troende när man tvingar fram ett nytt äktenskapsbegrepp [...]. Frågan jag ställer mig är hur tänker man, när man uppenbarligen anser att en form av intolerans skall bota en annan form av intolerans?

Nu råkar det faktiskt vara skillnad på äpplen och päron. Om person A säger ”jag tycker att niggers borde utrotas”, och person B kontrar med ”A, du är en frånstötande rasist”, så är A och B faktiskt inte likvärdiga avseende intolerans. På samma sätt är det inte en tillnärmelsevis lika distinkt kränkning när kyrkans kritiker driver med homofobin inom religionen, som själva homofobin i sig utgör.

Det börjar bli dags att avrunda, och jag gör det genom att belysa hur Jacobsson egentligen bygger hela sin artikel på sätt som skjuter en smula bredvid mål. I sitt avslutande stycke konstaterar han att:

Alla de som på olika sätt bekämpar tron som system kommer att misslyckas då tron är en del av det djupt mänskliga.

Här gör han ett klassiskt misstag (eller nyttjar möjligen en medveten halmgubbe). Visst kan gudstro vara frestande att driva med, på samma vis som många kristna nog gärna skulle driva med översteprästen i spaghettimonstrets kyrkliga samfund. Samtidigt har jag extremt sällan stött på någon som – hur övertygade ateister de än må vara – bekämpar tron i sig.

Däremot vet jag många som bekämpar organiserad religion, eftersom sådan alldeles för ofta visar sig leda till inhumana yttranden, beteenden och livsregler. Jacobsson behöver med andra ord förmodligen inte oroa sig nämnvärt för att någon skall vilja bannlysa hans gudstro. I gengäld bör han försöka inse att det är värderingar som alla kan skriva under på som bör utgöra grundvalarna för vårt samhälle.

PS. Allt det ovanstående till trots, ser jag inget hinder för att de som nu är företrädare för organiserad religion även organiserar sig politiskt. Allt annat hade rimmat illa med demokrati och religionsfrihet i sann humanistisk anda. Att döma av KD:s opinionssiffror är det dessutom en rätt begränsad risk att vi kommer att införa morgonbön i skolan någon gång snart…