Häxbrännare och hedersmördare

Både Bahareh Andersson och Farman Sediq skriver bra på Newsmill om vikten av att motverka hedersvåld, och vikten av att inte missta motstånd mot hederskulturers skadliga effekter för rasism. Även Axess intervju med Caroline Fourest på ungefär samma tema är klart läsvärd.

För så är det ju: det går alldeles utmärkt att inse att hedersmord och -våld är fel, utan att för den skull tycka att alla former av islam (läs: alla muslimer) är ondskefulla.

Rättelse: det borde gå alldeles utmärkt, men sedan finns det ju de som antingen verkligen inte förstår detta, eller som grundat i egna dunkla agendor medvetet försöker få det att framstå som om det inte är möjligt.

Ett exempel är Tobbes kommentar till Anderssons artikel, där han konstaterar att ”antingen är man för stor invandring från Afrika och Mellanöstern och då även den problematik det medför, eller så är man realist och säger att dessa kulturer vill vi faktiskt inte ha här”. Tobbe verkar alltså mena att det inte går att vilja ta emot många flyktingar utan att samtidigt tycka att hedersvåld är acceptabelt. Anyone up for a straw man?

Ett annat exempel är Bo T:s kommentar till Sediqs artikel, där han framför åsikten att ”om ett hedersmord begås av flyktinginvandrare ska hela klanen utvisas”. För mig personligen verkar det en smula inhumant att utdela juridiska straff baserat på ”guilt by association”, utan att ta hänsyn till vem som faktiskt bevisligen begått något brott. Är det verkligen på den nivån vi vill att Sverige skall lägga sig?

Skall det verkligen vara så svårt att förstå följande: Ja, det är fullt möjligt att vara negativt inställd gentemot hederskulturer utan att vara rasist – precis som det är lika fullt möjligt att vara negativt inställd gentemot hederskulturer, utan att för den skull behöva utmåla alla muslimer som potentiella hedersmördare…

Jag uppmanar alla (särskilt de med instinktiva aversioner mot islam) att läsa Mohammad Fazlhashemis utmärkta bok ”Vems islam?”. Islam är inte en enda odelad filosofi, livsstil eller moralkodex, lika lite som kristendomen är det – något som kan vara bra att komma ihåg när man diskuterar den här typen av frågor.

Vissa kristna är häxbrännare och homofober, men långtifrån alla. Vissa muslimer är hedersmördare, men långt ifrån alla. Ergo: angrip gärna de företeelser du ogillar, men inte reflexmässigt individer du antar att att företräder dessa företeelser. Samhällsklimatet blir liksom lite mer konstruktivt då.

Trendbrott?

F.d. utvecklingsdirektören vid Rikspolisstyrelsen Kjell Elefalk skriver på Newsmill om hur brottsligheten i Sverige av allt att döma minskar. Under 2000-talet visar flertalet enkäter där svenska folket själva får uppge om de utsatts för s.k. mängdbrott (typexempel misshandel, rån, inbrott, sexuellt våld osv) en distinkt och landsomfattande minskning i utsatthet.

Sant är att antalet anmälda brott har ökat, men detta behöver inte betyda att den faktiska brottsligheten har ökat. Naturligtvis kan så vara fallet, och enkäterna Elefalk refererar till vara felaktiga, men det kan faktiskt även bero på en ökad benägenhet att anmäla begångna brott.

Enligt BRÅ verkar det som om det faktiskt finns en minskning, om än inte lika tydlig som Elefalk gör gällande. Vilken uppfattning som ligger närmast sanningen är jag inte i position att avgöra, men det hindrar inte att det går att göra intressanta observationer kring det som händer i kölvattnet av kommentarer till Elefalks artikel.

Föga förvånande dyker vargflocken med SD-anhängare upp och gör sitt bästa för att misskreditera och ifrågasätta Elefalk och hans påståenden. Det har ju under de senaste åren varit en av deras favoritsysslor, att konstatera hur Sverige blivit otryggt och brottsbelastat på grund av alla dessa kriminella invandrare. Särskilt gäller detta de skånska storstäderna med Malmö som främsta exempel – en av de städer där svenska folket själva alltså konstaterar att utsattheten nu minskar ganska tydligt.

Värt att kommentera här är måhända att Elefalk verkar ha lite svårt att skilja på procent och procentenheter, men det förändrar inte enkäternas faktiska utfall.

Det är naturligtvis inte konstigt att de främlingsfientliga elementen slåss med näbbar och klor för att motsäga Elefalk, eftersom mycket av deras argumentation mot invandring (eller, om vi skall vara mer krassa, mot invandrare) faller om myten om den kriminelle blatten inte kan upprätthållas. Detta kan nu vara på väg att ske, särskilt som BRÅ:s statistik visar att det är en väldigt liten del av befolkningen som utsätts för en väldigt stor del av brottsligheten – gemene man är alltså inte särskilt otrygg över huvud taget…

Som jag redan tidigare konstaterade är jag inte i position att avgöra om brottsligheten verkligen har minskat lika mycket som Elefalk säger, eller ens om den har minskat över huvud taget (även om det alltså finns mycket som tyder på det). Trots det har jag två frågor som känns relevanta att ställa med adress till de som vägrar tro att brottsligheten kan ha minskat:

1. Kan ni presentera en enda trovärdig anledning till varför svenska folket skulle ljuga om i vilken utsträckning de varit utsatta för brott? En enda lite futtig anledning, det är allt jag begär.

2. Jag antar att ni om dessa – enligt er högst opålitliga – enkäter hade påvisat en ökad brottsutsatthet, särskilt i invandrartäta städer som Malmö, hade varit lika villiga att avfärda dem som ovetenskapliga? Jag menar, ni hade väl inte då använt dem som ett bevis för invandrarnas brottsliga natur…?

Något säger mig att svaren kan dröja.

Sticks and stones may break my bones

…but words will never hurt me.

Så lyder åtminstone det gamla talesättet, men fan vet hur väl det egentligen stämmer. Det är jobbigt att utsättas för verbala smädelser, särskilt om de är både orättfärdiga och upprepade.

Samhällsklimatet i Sverige idag kan vara ganska tufft mot  män, men när jag påpekar detta för bekanta möts jag ofta av oförstående. Antingen heter det att den typen av utsatthet jag pratar om lyser med sin frånvaro (”vad pratar du om; ni män har väl inget att gnälla över?”) eller så heter det att så länge jag inte blivit personligen angripen är det väl inget bekymmer (”varför tar du åt dig då, om du nu är en juste kille?”).

Det här är ett intressant fenomen. För det första är det inte ovanligt att de som uppvisar attityden att män inte borde gnälla, utan bita ihop och tåla lite grann så som riktiga män gör, samtidigt tycker att gamla, konservativa könsroller är förlegade och av ondo – när de verkar begränsande för kvinnor.

Jag kanske inte behöver påpeka att det finns en viss inkonsekvens här, eller hur?

Vidare är det där med att inte ta vid sig av kollektiv kritik kanske enkelt i teorin, men svårare i praktiken. Hur många (aldrig så kyska) kvinnor skulle t.ex. vara okej med ett uttalande av typen ”kvinnor är av naturen horor, som inte drar sig för att sälja sin sexualitet för att komma upp sig här i världen”…? Nej, precis, ingen – och det skall de så klart heller inte vara. Varför skall då män tolerera kollektiva trash talks?

…vilket för mig till en avslutande observation, som rör frågan om dessa kollektiva nedsablingars existens eller icke-existens. Om du tror att påståendena om deras förekomst är vida överdrivna, kanske du kan fråga Johan Lundberg på Axess-bloggen vad han har att säga om saken?

Nu vill jag inte gå i samma fälla som de jag kritiserar och utmåla män som ett kollektiv. ”Vita, svenska heteromän” som grupp är inte förtryckta, marginaliserade eller utsatta i högre grad än någon annan. I flera fall förmodligen mindre så; jag utgår t.ex. från att livet som straight man är lättare än som gay, och livet som Svensson lättare än livet som Amirzadeh.

Klart är ändå att få i Sverige av idag hade godtagit den här typen av verbala angrepp mot någon annan folkgrupp, t.ex. zigenare, judar, muslimer eller homosexuella. Eftersom två fel inte gör ett rätt, kanske vi kan komma överens om att vi män faktiskt inte är ”gnälliga” när vi påpekar att detta inte är okej – vi är bara kännande, tänkande mänskliga varelser, som inte tycker bättre än någon annan om att ta oförtjänt skit. Okej?

…and that’s why!

Emellanåt händer det att religionskritiker bemöts av argumentet att yttrandefriheten att kritisera religion, faktiskt inte borde få övertrumfa troendes rätt att slippa känna sig smädade. Detta leder till något slags värderingsrelativism som vid en första anblick kan verka rimlig – men det är den inte. Varför?

Det här är varför.

Ett annat känsligt område att kritisera är alternativmedicin, särskilt homeopati. Många anhängare av homeopati brukar hävda att än se’n då, om det egentligen bara är placeboeffekten som får dem att känna sig bättre? Utgör det  verkligen ett problem i så fall? Svaret är att ja, det gör det. Varför?

Det här är varför.

Vad jag vill ha sagt är att heliga kor gör sig bäst med rostad potatis och en juste rödvinssås, varför jag hoppas att vi alla kan komma överens om att behålla köttknivarna vässade, okej…?

Jaktlycka för Schyman: träffar egna foten!

För en tid sedan skrev jag om Elise Claessons Aftonbladet-artikel där hon ondgjorde sig över att män inte dör tillräckligt tidigt (typ).

Nu har jag fått en oväntad medkritiker i Gudrun Schyman, som (även hon på Aftonbladet) lyckas hitta andra infallsvinklar för kritik mot Claesson. Dock inte som i mitt fall för att artikeln skulle vara för negativt vinklad mot män, utan för att den inte är tillräckligt negativt vinklad mot män.

Känslan jag får när jag läser är dock att Schyman går en smula vilse i sin ideologiska djungel.

Först och främst är personangrepp sällan en konstruktiv debattform, och Schyman ägnar en stor del av sin text åt att i det närmaste håna Claesson. Förutom att ifrågasätta exakt hur okunnig hon egentligen är, hinner Schyman med att kalla henne för ”Elin” – fast hon rimligen vet att hennes kollega på AB heter Elise.

Vidare är texten ganska välfylld med icke underbyggda påståenden om ”globala sanningar”, orättvisor i vården och annat som har visat sig svårt att belägga när riktiga fakta som rör ämnet efterfrågas.

Det lustigaste är dock följande passage, som anknyter till den ökade pressen på kvinnor att kombinera familjeliv med att ”göra karriär”:

Det är inte jämställdheten som kräver att kvinnor ska leva på mäns vis. Det är det fortsatt patriarkala samhället som inte släpper taget och som i symbios med den accelererande marknadsliberalismens dyrkan av individens valfrihet kraftfullt begränsar våra möjligheter att fullt ut vara människa.

Åh fan. Här har jag gått och trott att det är just den typ av kollektivism, kvoteringsiver, teorier om kön som sociala konstruktioner och politiska styråtgärder som framför allt (FI) och (V) premierar som ligger bakom den utvecklingen – och så visar det sig att det är mitt fel, för att jag har en penis! Gud vad pinsamt att jag inte har förstått det förrän nu…

Notera gärna även floskelvärdet i ett påstående som att valfrihet begränsar våra möjligheter att vara människor. Verkligen, är det så?

Nåväl. Mot slutet av sin artikel blir Schyman åtminstone aningen mer konkret, och listar fyra punkter hon ser som viktiga att arbeta med:

1. En lönerevision så kvinnodominerade branscher uppgraderas med målet lika lön för likvärdigt arbete.

Spännande formulering. Menar Schyman att kvinnor inom alla branscher skall ha lika lön som män med motsvarande kompetens etcetera, håller jag helt med henne (dessutom är vi redan nästan där). Om hon däremot menar att kvinnodominerade branscher bör ha samma lön som mansdominerade branscher bara för att de är kvinnodominerade, utan att jämföra branscherna i sig, är hon ute på djupt vatten.

2. Individualiserad föräldraförsäkring.

Jag ser absolut inget problem med att mammor och pappor i utgångsläget får exakt hälften av dagarna var öronmärka, så länge som de är överlåtbara. På det viset signaleras det tydligt att lika uttag av föräldraledighet är grundtanken, och ingen förälder kan bli ”bestulen” på dagar, samtidigt som det fortfarande är möjligt för individuella familjer att fritt välja hur just de vill ha det.

3. En generell arbetstidsförkortning där heltid definieras utifrån 30 timmars arbetsvecka, så vi hinner leva, inte bara arbeta.

Kan det bevisas bortom minsta tvivel att 30-timmarsvecka är samhällsekonomiskt hållbart, så visst, det låter onekligen lyxigt.

4. En stadsplanering som ger bra bostäder till rimligt pris och med satsningar på kollektivtrafik och smidiga lösningar mellan bostad, social service och arbetsplatser.

Uttryck som ”bra bostäder till rimligt pris” och ”smidiga lösningar” luktar lite floskel, och skulle nog må bra av lite konkretisering. Samtidigt är en väl fungerande stadsplanering som underlättar kombinationen av yrkesliv och familjeliv onekligen något värt att arbeta för. Kanske inte så mycket en könsfråga som en generell välfärdsfråga, förvisso, men ändå en god tanke.

Kontentan av allt detta är väl möjligen att Schyman är kapabel att presentera hållbara politiska tankegångar. Dock skulle hon nog göra klokt i att skippa sin könsmaktsideologi – för där trasslar hon bara in sig och går vilse.