Mördande missuppfattningar om etnicitet

Hedi Bel Habib skriver på Newsmill en artikel med titeln ”Högre frekvens av dödligt våld i etiskt homogena samhällen”, och precis som titeln antyder är hans poäng att länder där folkgrupper och kulturer blandas är mindre drabbade av dödligt våld (läs: mord).

Till exempel jämförs etniskt homogena Finland med det mer heterogena Schweitz, två länder vars likartade vapenlagar gör dem lämpliga för jämförelse. Finland har en klart högre mordratio. Ett annat stycke statistik som presenteras är att mordration i t.ex. Sverige minskat i takt med att andelen utlandsfödda i vår befolkning ökat. Bel Habib lägger till det ett par observationer rörande alkoholkonsumtion och ekonomisk jämlikhet inom ett lands gränser, och landar i slutsatsen att etnisk heterogenitet har en hämmande effekt på dödligt våld.

Som väntat är det fler som säger emot än det är som instämmer. Vissa kommentarer är uppenbart osakliga, som den från en skånsk kvinna som konstaterar att hon inte behöver någon ”…statistik för att konstatera att dessa förut så lugna och idylliska platser [Malmö och Landskrona] är utsatta för brott dygnet runt numera”. Dygnet runt, minsann?

Natural born killers...?

Några personer kommer dock med vad som först verkar vara mer sakliga mothugg, som de som påpekar att Bel Habib utelämnat t.ex. USA och Sydafrika i sin statistik. Hur kan han förklara deras skyhöga mordratios när båda länderna har en påtagligt heterogen befolkning?

Även dessa personer hamnar dock lite snett i sin tankeprocess. USA:s vapenlagar är knappast jämförbara med särskilt många andra västländer, vilket de definitivt måste ta i beaktande. Annars gör de själva samma misstag som de menar att Bel Habib gör, att utelämna för jämförelserna relevanta uppgifter.

Även i fallet Sydafrika finns det faktorer värda att väga in utöver befolkningens etniska sammansättning. Vad sägs t.ex. om den relativa fattigdomen i landet? Att resursbrist av olika slag föder brottslighet är ju knappast en hemlighet… Det finns ytterligare en sak som inte får glömmas bort: Sydafrika må ha en etniskt heterogen befolkning, men det finns fortfarande en hel del våldsfödande motsättningar som kommer sig av landets historia – en historia som stavas S-E-G-R-E-G-A-T-I-O-N.

Kanske något för vår skånska väninna ovan att ta i beaktande? Problemet i Malmö är kanske inte så mycket andelen utlandsfödda, som deras möjligheter att känna sig välkomna i det svenska samhället när de förpassas till väldigt – just det – homogena invandrargetton?

Efter att ha läst så här långt tror ni kanske att jag är helt enig med Bel Habib, men fullt så enkel tror jag inte den här diskussionen är.

Ta en titt på statistiken över antalet mord per innevånare i olika delar av / länder i världen. Jag tycker mig se ett lika tydligt som logiskt mönster här. Just graden av etnisk heterogenitet ser i mina ögon inte ut att vara en lika stark förklaringsfaktor som tja, allmänt välstånd i det berörda landet.

Ett land med välstånd, trygghet, god hälsovård, politisk stabilitet och restriktiv vapentillgång kommer att ha låg mordratio. Ett land med fattigdom, svält, förtryck, farsoter, utbrett missbruk, politisk korruption och tillgång till vapen kommer att ha hög mordratio – i princip oavsett om landet har en etniskt homogen eller heterogen befolkning.

Ojämställd vård – fakta eller myt?

Aftonbladet skriver idag en ledare där de hävdar att klass och kön avgör vilken vårdkvalité en person erhåller. Jag får erkänna att jag är skeptisk.

Visst, när det gäller klassfrågan säger det sig självt att bättre bemedlade personer kan köpa sig privat hälso- och sjukvård utöver vad den allmänna sjukvården kan tillhandahålla. Likaså kan man tänka sig att VD:arna Lisa och Bengt i kontakten med den allmänna vården får mer gehör för sina anspråk på besvär och krämpor, än alkisarna Maggan och Stoffe. När det gäller klass verkar det därför naturligt att förutsätta åtminstone ett visst fog för tanken om skillnader i vårdkvalité.

Min skepsis rör dock i högre grad det andra påståendet, det om kön. Finns det verkligen belägg för ett påstående om könsmässiga skillnader i vårdinsats;  obefogade sådana, alltså?

Nu är det långt ifrån alltid jag håller med om vad som skrivs på Pär Ströms blogg GenusNytt, men i det här fallet är den respons han fått från Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg faktiskt intressant. Som källa till sitt påstående anger Anders föreningen Kunskapscentrum För Jämställd Vård.

KFJV har dock inga fakta som stödjer påståendet på sin hemsida. De presenterar visserligen några tabeller som visar hur många män respektive kvinnor som vårdats för olika sjukdomstillstånd, men dessa säger naturligtvis inte något om ifall skillnaderna mellan könen beror på diskriminering – eller bara på faktiska skillnader i hälsa. KFJV presenterar även lite av den forskning de bedriver (eller har bedrivit). De enda redan publicerade studierna vi kan ta del av handlar om diabetesvård för utlandsfödda respektive information inför höftprotesoperationer, och jag kan svårligen se hur endera studien skulle utgöra fullgod grund för det generella påståendet om att kvinnor får sämre vård än män.

Värt att poängtera här är att jag inte på något sätt menar att utmåla KFJV som oseriösa, eller påstå att det är onödigt att undersöka könsskillnader inom vården. Tvärtom; kön utgör självklart en viktig variabel när medicinska förhållanden studeras.

Inte blir stödet för Aftonbladets linje starkare när man börjar gräva i fakta lite mer på allvar. Läkemedelsverket konstaterar t.ex. att kvinnor deltar i kliniska studier (på vilka utvecklingen av läkemedel baseras) i precis samma utsträckning som män. Socialstyrelsen noterar i sin tur att kvinnors sjukvård i Sverige kostar 50 miljarder kr mer per år än mäns, att fler kvinnor än män sjukskrivs för samma symtom och att fler kvinnor än män får medicin utskrivet. Ett vanligt – mer specifikt – påstående är att kvinnor får sämre hjärtsjukvård än män, men skall man tro en stor andel av Sveriges kunskapselit inom området är inte heller detta sant.

Så vad skall man tro, egentligen? Finns det en utbredd könsbunden orättvisa rotad i den svenska vården, eller är det helt enkelt så att män och kvinnor är olika, och därmed (ibland) får olika prioritering?

Beror det faktum att färre män får anti-depressiva mediciner utskrivna åt sig trots att klart fler män begår självmord i sviterna av depressioner på diskriminering, eller helt enkelt på att färre män söker vård? Beror det faktum att män ges större uppmärksamhet och resurser inom akut hjärtsjukvård på att vårdpersonalen inte värderar kvinnliga liv lika högt, eller helt enkelt på att 4 gånger fler män än kvinnor under 60 insjuknar i  hjärt-/kärlsjukdomar?

Ni kanske kan gissa vad jag tror?

Återigen: jag säger inte att förekomsten av faktiska orättvisor mellan könen är noll. Jag säger bara att det kanske kan vara klokt att basera den allmänna hållningen i sådana här frågor på fakta, framtagen genom seriös forskning i ämnet – och inte på förutsatta ”sanningar” om könsbundna underlägen…

Konsten att kasta sten i arbetsmarknadspolitiska glashus

Håkan Juholt och Carin Jämtin skriver på DN.se om hur ”Alliansens könsblinda politik leder åt fel håll”. De presenterar i sin artikel Socialdemokraternas höga ambitioner avseende att hjälpa kvinnor och ungdomar in på arbetsmarknaden.

Jag är helt överens med dem om det goda i att hjälpa marginaliserade grupper att få in en fot i yrkeslivet; särskilt de många driftiga ungdomar som väljs bort för att de ses som ”osäkra kort” jämfört med äldre, mer beprövade konkurrenter.

Vi är dock inte helt ense om medlet för att nå det målet, eller ens om förutsättningarna för det. De skriver:

Kvinnor och män ska ha samma frihet och självständighet, samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter och samma makt att forma sina liv.

Ja, självklart – vem skriver inte under på det? En given sådan frihet är att – utifrån sina ekonomiska förutsättningar – själv välja i vilken omfattning man vill arbeta. Vill man jobba heltid, fine, vill man jobba deltid, equally fine.

Problemet är enligt Juholt och Jämtin bara det att kvinnor inte kan välja – de tvingas genom diskriminerande bemötande på arbetsmarknaden att jobba deltid. Vän av ordning skulle här möjligen be de två att läsa Susan Pinkers ”The Sexual Paradox – Men, Women And The Real Gender Gap”. Det faktum att kvinnor visar en ökad tendens att vilja jobba deltid  ju mer inflytande de själva har (råd att ha) över sin livssituation är förmodligen relevant.

…men vi släpper det. Låt oss anta att (S) har rätt; att kvinnor behöver hjälpas in på arbetsmarknaden. Innebär det att deras förslag på hur de skall gå till väga är det rätta – bör vi lagstifta om rätt till heltid?

Jag är rädd att (S) kommer att skjuta inte bara kommer att skjuta sig själva rejält i foten om förslaget skulle gå igenom, utan även just de grupper de avser att hjälpa. Jag låter deras egna ord visa varför:

Kvinnor och ungdomar används dessutom alltför ofta som flexibilitetsbuffertar på arbetsplatser. De anlitas vid behov och vid arbetstoppar – men slås ut lika snabbt som de kommer in. 

Få se nu… Vid ”behov och arbetstoppar” är det alltså främst kvinnor och ungdomar som får chansen att komma in och jobba? Någon som vill gissa vad som kommer att hända med företagens vilja att ta in ny personal vid ”behov och arbetstoppar” om enda sättet att göra det är att fastanställa?

Företagen kommer – om de har sunt ledarskap och normal överlevnadsvilja – i så fall naturligtvis att så långt det är möjligt låta den befintliga personalen jobba övertid, snarare än att fastanställa en person de riskerar att snart inte vara i behov av och bli sittandes med lönekostnaden. (Särskilt sant lär detta bli för idag deltidstäta branscher som vården – och vilket kön dominerar där?)

Är det i så fall inte bättre att dessa kvinnor och ungdomar åtminstone får chansen att komma in och visa framfötterna, göra ett avtryck, även om det är tidsbegränsat och/eller deltid, snarare än att de stängs ute permanent?

(SM i retoriska frågor är därmed avgjort för i år.)

Nej, Juholt, tillbaka till ritbordet. I min föreställningsvärld står en liberal vänster fortfarande för mer empati och medmänsklighet än högerblocket, men vad hjälper det när de politiska förslagen inte håller vatten? Skall ni i oppositionen vara ett realistiskt alternativ behöver ni nog skippa den populistiska ytan och satsa på lite genomtänkt innehåll…

Knug eller inte knug, det är frågan

David Hesslefors och Eva Levin från Republikanska Föreningen skriver på Newsmill om hur de skulle vilja se monarkin avskaffad. De menar att Sverige i princip faktiskt inte uppfyller de internationellt fastslagna definitionerna på en demokrati, eftersom vårt högsta ämbete inte tillsätts genom demokratiska val utan ärvs. De tar även upp (vad de ser som) problemområden likt bristande insyn i kungahusets förehavanden, särskilt de ekonomiska, samt den rättsliga immunitet medlemmarna av kungafamiljen innehar.

I stort sett varenda en av de som i skrivande stund kommenterat artikeln gör ner Hesslefors och Levin. ”Det är väl bättre med välutbildade monarker än makthungriga, klåfingriga politiker?”, ”Kungen har ändå ingen reell politisk makt” och ”Majoriteten vill ändå ha kvar kungahuset, så vad gnäller ni för?” är vanliga synpunkter.

Det sista påpekandet är relevant. En hyggligt aktuell undersökning utförd av Göteborgs Universitet ger vid handen att även om stödet för monarkin minskar, är det fortfarande 56% som vill ha kvar den, 22% som inte tar ställning och 22% som vill avskaffa den. Väger man därtill in att Riksdagen har röstat om monarkins avskaffande med resultatet att den skall vara kvar, går det omöjligen att säga annat än att monarkin som statsskick är demokratiskt fastslaget.

Med det sagt kan jag ändå inte låta bli att hålla med republikanerna om att kungahuset borde avskaffas. Varför då?

1. Kungahuset verkar lågt räknat kosta 200 miljoner kr varje år, pengar som vi skattebetalande medborgare saknar insyn i hur de används. Jag kan medge att kungafamiljen har ett symbolvärde för Sverige, men att de genererar reella intäkter som motsvarar kostnaderna är högst tveksamt.

En lustig observation här är att samma personer långt ut på högerflanken som stup i kvarten gnäller om hur dyrt det är med invandring, gladeligen framställer sig som stolta rojalister och ger vår franske kung och vår tysk-brasilianska drottning sitt fulla stöd – kostnadsbilden till trots…

2. Även om Kungen för all del saknar överdrivet stort politiskt inflytande, borde vi faktiskt tillsätta poster av den digniteten på demokratisk väg. Att rojalisterna underkänner svenska folkets förmåga att utse värdiga representanter får stå för dem.

3. Att tvinga barn att växa upp med de begränsningar och förhållningsregler kungabarn får göra är inte juste. Visst går det kanske att vara avundsjuk på deras pengar och deras slott, men fan vet om friheten att ha en normal barn- och ungdom inte är mer värt. Handen på hjärtat – hur många skulle vilja byta ut sina egna barns tillvaro mot kungabarnens?

Hur mycket svenska folket (framför allt dess äldre damer) än gillar sina skvallertidningar, och hur mysigt det än må vara med ett litet kungabröllop här och där, vore det rätta alltså förmodligen att avskaffa den feodala tradition av elitens makt över folket monarkin trots allt utgör.

Jag har all respekt för svenska folkets vilja, och tänker inte kalla kungahuset för ”odemokratiskt”. Dock reserverar jag mig rätten att sörja folkets ovilja att fullt ut anamma de demokratiska idéer vårt samhälle trots allt bygger på. Även om jag (utifrån vad jag vet) gillar kungen som person, då han verkar vara en tämligen avspänd och skön lirare, håller jag med Newsmill-artikelns författare. Det är dags att Sverige skakar av sig den sista medeltida skruden, avskaffar monarkin, och blir en modern demokrati fullt ut.

Budgeterad medmänsklighet

Fredrik Federley (C) skriver på Newsmill om hur han anser att migrationen, dvs. invandringen, bidrar med svindlande summor till statsfinanserna, även om dessa råkar vara svåra att mäta:

Migrationen kostar men den ger också otroligt mycket och detta har vi inga bra beräkningar på i dag. Alla som arbetar betalar skatt, alla som driver företag betalar skatt och har anställda som i sin tur betalar skatt och för vilka företaget betalar skatt. Det är svindlande summor som ingen räknat på men som är ett otroligt välkommet bidrag till svensk ekonomi.

Han blir (som väntat) nedsablad i kommentarerna. Så fort någon idag vågar antyda att de stödjer fortsatt högt flyktingmottagande dyker den protektionistiska pöbeln upp, med högafflarna och retoriken om hur ”pengarna borde läggas på oss riktiga svenskar istället” i högsta hugg.

Hit men inte längre?

I viss utsträckning kan man gissa att det handlar om vanlig, okomplicerad främlingsfientlighet, men det hindrar faktiskt inte att Federleys angripare har rätt på en högst relevant punkt – rent ekonomiskt är nämligen den nuvarande svenska migrationspolitiken en tydlig förlustaffär.

Den bästa / tydligaste sammanställningen jag har läst i sakfrågan är den rapport professor Jan Ekberg vid Växjö Universitet har sammanställt på uppdrag av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO), betitlad ”Invandringen och de offentliga finanserna”. Värt att notera från denna är bland annat följande:

Plus har vänts till minus. Den stora arbetskraftinvandringen Sverige hade från 50-talet och framåt gav ett positivt netto i stadskassan, som höll i sig fram till 70-talet. När invandringen sedan mer och mer gick över till flyktingmottagande föll ”vinsten” till cirka noll under sent 80-tal, för att under sent 90-tal ha blivit en minuspost på cirka 1,5 – 2,0 % av BNP, en siffra som fortfarande stod sig 2006.

Befolkningspyramiden fortsätter skeva. Med nuvarande omfattning av invandring kommer åldrandet av den svenska befolkningspyramiden inte att avstanna helt, även om det kommer att bromsas. Detta kan naturligtvis tolkas på två sätt: antingen som att ett ofta använt argument för invandring inte håller, eller som att vi behöver öka invandringen ännu mer.

Federley har alltså på sätt och vis fel i sak, så till vida att den direkta ekonomiska effekten av invandringen (åtminstone på kort sikt) är negativ. Innebär det då att vi borde minska vårt flyktingmottagande?

Jag står fast vid mitt nej. För det första finns det en stor potential att vända det ekonomiska underskottet av invandringen till ett överskott, ifall en bättre integrationspolitik förmår sysselsätta en högre andel av de som kommer hit. För det andra: vi har råd. Nu inser jag naturligtvis att många protesterar. ”Vill du inte ha mer pengar till skola och äldreomsorg?” undrar en, och ”lätt för dig som fastanställd akademiker att säga!” muttrar en annan.

Jo, jag vill ha mer pengar till skola och äldreomsorg. Det är därför jag vill se en bättre integrationspolitik, så att fler invandrare kan börja jobba, betala skatt och anställa andra. Då kan underskottet för migrationen vändas till ett överskott. Jag gör inga anspråk på att ha en perfekt politisk lösning designad och klar, men jag har ingen anledning att tro att en fungerande sådan inte är möjlig.

Och ja, visst är det kanske lätt för mig i min nuvarande livssituation att begära ekonomisk solidaritet med medmänniskor från andra delar av världen. Grejen är bara den att jag inte alltid har haft samma förutsättningar. Jag har levt på mindre än existensminimum under en period av mitt liv, för att (när det blev ohållbart) erhålla socialbidrag. Jag har stått i kassakön i mataffären med varor för 67 spänn, insett att de 63 kr jag har i plånboken skall räcka resten av månaden, och fått ställa bort den enda mjölklitern.

Hade du frågat mig där och då ifall jag tyckte det var värt 2% av BNP att ta hand om de flyktingar som kommer hit, hade jag utan att tveka svarat ett rungande ja. En ung kvinna jag då var bekant med kom hit till Sverige från Balkan, efter att bland annat ha sett sin 6-årige kusin bli skjuten i huvudet av en krypskytt när han lekte på familjens bakgård. I skenet av det är jag fullt beredd att klara mig utan mjölk…

Läs gärna statens budget för 2011. Jämför kostnadsposten för migration á 7 miljarder med de 30 miljarderna i medlemsavgifter till EU, eller de 11 miljarderna i administrativa kostnader för ”rikets styrelse”. Jämför livsvillkoren för en relativt sett fattig svensk familj med förutsättningarna för majoriteten av världens befolkning.

Vi har råd – om vi vill. Fast det är klart, så länge det inte är våra egna, svenska barn som blir skjutna i huvudet är det kanske inte så noga med medmänskligheten. Eller?