Hero of the day

DAGENS HJÄLTE: Norske barnombudsmannen Reidar Hjermann, som i Norge vill införa åldersgräns på 15 eller 16 år för omskärelse av pojkar. ”Vi vill inte att barn utsätts för icke-medicinska ingrepp”, förtydligar han. Svårare än så behöver det faktiskt inte vara.

DAGENS ANTI-HJÄLTE: Alla som motsätter sig att pojkar skall slippa bli stympade av rituella skäl. Ett särskilt hedersomnämnande i denna kategori går till Ervin Kohn, Mosaiska trossamfundets ledare i Norge, som anser att ”omskärelse är en existentiell fråga” och att Barnombudsmannens förslag är dramatiskt och allvarligt för dem.

DAGENS ANTI-HJÄLTE nr 2: Alla de som motsätter sig lagar mot manlig omskärelse med hänvisning till att kvinnlig omskärelse är värre. Det är den, med ganska god marginal dessutom, men vad har det med saken att göra? Vem skulle komma på tanken att tillåta rån och misshandel bara för att mord är värre?

Ser ni vad lycklig denne lille pojke är över att få vara en del av traditionerna? Eller inte.

Straight from the horse’s mouth

Många är de som under den senaste veckan har kommenterat det nedlagda åtalet mot IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn. Flertalet har också en tydlig uppfattning i skuldfrågan, och verkar mena att om inte DSK varit vit, rik och man hade han aldrig kommit undan med sin våldtäkt mot den stackars fattiga, färgade städerskan Nafissatou Diallo.

SVT:s kulturnyheter var först ut i raden av kända namn som sällade sig till den kören, då de lät Maria Sveland presentera en analys om hur DSK rimligtvis måste vara skyldig eftersom ”…fallet verkade solklart från början”. (Värt att nämna är att Kulturnyheterna sedan backat från sitt ställningstagande).

Alexandra Pascalidou följde, och skrev i sin Metro-krönika att ”…skurken blev hjälte och offret blev boven i dramat. Ett våldtäktsoffer är inte längre ett offer om hon någon gång ljugit eller frotterat sig med fel människor. Skulden har ålagts våldtäktsoffret. Allt är som vanligt.”

Avslutningsvis fyllde Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutsson i bilden genom att på Fokus konstatera att DSK ingalunda är rentvådd bara för att åtalet lades ner, och att enda tänkbara anledningen till att en fattig, immigrerad hotellstäderska skulle ha sex med en rik och mäktig man måste vara tvång.

Sammanfattningsvis verkar många ha synsättet ingen rök utan eld, en fördom som knappast utgör en god grund för rättsliga principer. Nu är det bara DSK och ND som vet vad som verkligen hände, så det tänker jag inte spekulera i. Värt att kommentera är dock vad nedläggningen av åtalet beror på. Är det för att DSK är rik, vit och man han slipper undan?

Så här skriver åklagarmyndigheten i New York, dvs. den myndighet som initialt åtalade DSK men som nu alltså väljer att dra tillbaka åtalet:

After an extensive investigation, i t is clear that proof of two critical elements – force and lack of consent – would rest solely on the testimony of the complaining witness at trial.  […] At the time of the indictment, all available evidence satisfied us that the complainant was reliable.  But evidence gathered in our post-indictment investigation severely undermined her reliability as a witness in this case.

That an individual has lied in the past or committed criminal acts does not necessarily render them unbelievable to us as prosecutors, or keep us from putting them on the witness stand at trial. But the nature and number of the complainant’s falsehoods leave us unable to credit her version of events beyond a reasonable doubt […].

This is not a case where undue scrutiny or a heightened standard is being imposed on a complainant. Instead, we are confronted with a situation in which it has become increasingly clear that the complainant’s credibility cannot withstand the most basic evaluation.  In short, the complainant has provided shifting and inconsistent versions of the events surrounding the alleged assault […].

In virtually every substantive interview with prosecutors, despite entreaties to simply be truthful, she has not been truthful, on matters great and small, many pertaining to her background and some relating to the circumstances of the incident itself.

Over the course of two interviews, for example, the complainant gave a vivid, highly-detailed, and convincing account of having been raped in her native country, which she now admits is entirely false.  She also gave prosecutors and the grand jury accounts of her actions immediately after the encounter with the defendant that she now admits are false.

Our investigation revealed that the complainant has made numerous prior false statements, including ones contained in government filings, some of which were made under oath or penalty of perjury.  All of these falsehoods would, of course, need to be disclosed to a jury at trial, and their cumulative effect would be devastating. […]

We do not make this recommendation lightly. Our grave concerns about the complainant’s reliability make it impossible to resolve the question of what exactly happened in the defendant’s hotel suite on May 14, 2011, and therefore preclude further prosecution of this case. Accordingly, we respectfully recommend that the indictment be dismissed.

DSK kom alltså inte ”billigt undan” pga. kön eller social status, utan för att det enda vittnet emot honom var fullständigt i avsaknad av trovärdighet. Vad är det man brukar säga? Case closed.

Pelle FTW!

Efter att häromdagen ha skrivit om det något tveksamma i att jämföra en mansfrågedebattör som Pelle Billing med den iskalle massmördaren Anders Behring Breivik, fick jag mothugg av en kommentator som menade att det visst var rimligt att likställa mansrörelsen med mördare. Grunden för detta sades vara kopplingen mellan mäns utanförskap och benägenheten att söka sig till extremism.

Jag skulle kunna göra en utvikning kring det lustiga i det uppenbara faktum att detta knappast är ett argument mot varför mansrörelsen behövs, utan snarare ett för. Mansrörelsen bidrar till att minska mäns känsla av utanförskap, inte öka den.

Jag hoppar dock över att sparka in den öppna dörren, utan väljer istället att i sin helhet återge en kommentar från Pelle Billing själv till hans senaste blogginlägg, så får var och en avgöra själva om det är rättvist att utifrån hans ståndpunkter i jämställdhetsfrågan likna honom vid en högerextrem mördare:

Det jag alltid säger är att vi ska få leva våra liv som vi vill. Vissa vill bilda kärnfamilj, vissa vill vara singel hela livet, osv. Vissa vill ha traditionella roller i sitt förhållande, andra vill ha identiska roller, vissa vill ha omvända roller, osv.

Framtiden handlar om att alla möjligheter finns tillgängliga och att ingen skambeläggs för sitt val. Så länge man följer lagen, är snäll mot sina barn, betalar sin skatt, osv…  

Majoriteten vill leva ganska ”vanliga” liv, men det får inte bli ett tvång. Det får heller inte ses som inskränkt att vara vanlig och konventionell.

Så jag företräder egentligen alla medborgare i samhället, hur de än vill leva. Alla ska ha samma rättigheter och skyldigheter. Alla ska vara lika inför lagen. Rättssäkerheten ska upprätthållas. Jämställdhetspolitiken ska bry sig om båda könen och ha en positiv syn på båda könen (och även på intersexuella och de som är i en transsexuell process).

En särskilt drivkraft hos mig är givetvis att misandrin (mansföraktet) ska upphöra. Den är helt oacceptabel och har fått fortgå alldeles för länge.

Den viktigaste kvinnofrågan i Sverige enligt mig är de invandrarkvinnor som lever utan sina grundläggande rättigheter (de är många, visar undersökningar). Det är oacceptabelt att en 18-årig invandrartjej inte har samma rättigheter som en 18-årig etnisk svensk tjej. Har tänkt att blogga om detta längre fram, eftersom det är en viktig fråga, och för att visa att jag är konsekvent i mina jämställdhetsprinciper.

You Godwin some, you lose some…

Natalia Kazmierska skriver en krönika med titeln ”Mansgranskning, någon?” på Aftonbladet. Jag har lite spridda skurar av tankar kring denna:

Hon stör sig på titeln på ett aktuellt radioprogram, ”Vem älskar en feminist?”. Jag förstår henne; den känns aningen mer provokativ än nödvändigt. Feminister finns av alla de sorter, både högst älskvärda och mindre så. Nästan som folk i allmänhet, go figure!

Vidare tycker hon att feminismen nagelfars mer än lovligt, och menar att det vore bättre att granska den framväxande mansrörelsen då den  enligt henne har radikaliserats under de senaste åren. Jag är kluven. Visst, om hon med ”radikaliserats” avser att den faktiskt vågat ta sig ton nog att bestrida radikalfeminismens teser om män och mansrollen som roten till allt ont, så antar jag att hon har rätt. Annars kan man tycka att parollen ”lika rättigheter och skyldigheter” (vilket är det jag förknippar med samma rörelse) inte borde framstå som särskilt radikal.

Fast för all del, visst får och bör även mansrörelsen granskas och ifrågasättas. Antingen har de individer som är delaktiga i mansrörelsen hållbara argument och sunda åsikter, och då förtjänar dessa att lyftas fram, eller så har de tvivelaktiga diton vilka i så fall i samma utsträckning förtjänar att avslöjas och sållas bort.

Kazmierska går vidare till att namedroppa Pär Ström och Pelle Billing, och orerar om hur de enligt henne får sitta i morgonsoffor i TV och lansera ”skrangliga teoribyggen om genusfascism”. För det första finner jag det underhållande att hon nämner de två som om de vore likvärdiga; Ström med hans emellanåt fyndiga men lika ofta enkelspåriga populism och Billing med hans välgrundade, faktaorienterade och ofta djuplodande analyser. Äpplen och päron, och så vidare… För det andra så får någon gärna delge mig ett specifikt citat från någon av nämnda herrar, där just ordet ”genusfascism” ingår. Jag vill naturligtvis inte antyda att Kazmierska nyttjar ohederliga journalistiska metoder, men det kan väl vara lika bra att hålla på formalian?

Hon avslutar med att konstatera att Anders Behring Breivik (enligt henne) i lika stor utsträckning kan beskrivas som anti-feminist som anti-muslim, och verkar mena att han är en lämplig referenspunkt för diskussioner kring mansrörelsen. Låt oss se hur väl det stämmer:

BILLING) Skriver på sin blogg: Svensk jämställdhetspolitik ska handla om både mans- och kvinnofrågor. Diskussioner om könsfrågor ska bygga på forskning och fakta. Medfödda könsskillnader ska varken överdrivas eller förnekas.

BREIVIK) Mördade ett sjuttiotal människor, främst ungdomar, för att få uppmärksamhet för sitt missnöje med norsk invandringspolitik.

Slående likheter?

Jag lutar nog – förvånansvärt nog, kanske – åt ett nej som svar på den frågan. Faktum är att jag till och med tror att man kan åberopa Godwins lag här, och därmed se Kazmierska som förlorare i den här intellektuella sparringen…

Sanning eller konsekvens?

Lisa Magnusson skriver på Newsmill om vilken roll feminismen av idag egentligen har, vilken roll den tillåts spela och varför. Hon zoomar bitvis in på äktenskapet som symbolfråga, och i viss utsträckning kan jag förstå vad hon menar. Det är onekligen svårt att förneka äktenskapets religiösa grund, och de Abrahamitiska religionerna är väl inte direkt kända för att jobba sig svettiga för kvinnlig frigörelse.

Med det sagt kan jag inte låta bli att undra om ens Magnusson själv vet vad det är för poäng hon vill göra? Först konstaterar hon följande:

Poängen med feminismen är för mig dock inte att den skall vara ett uppfostringsprojekt som lär kvinnor hur de skall älska och knulla och familjebilda och göra karriär, utan att den skall göra både män och kvinnor fria att leva sina liv som de behagar.

Så långt har jag inget att invända; det är en agenda jag skriver under på varje dag i veckan. Sedan kraschlandar dock alltihop när hon följer upp med denna passage:

Att vara feminist och gifta sig är [...] att reproducera en laddad ritual och stärka en redan stark symbolik. I äktenskapet befäster man ju trots allt inte bara sin egen kärlek, man befäster också äktenskapet som den institution i vilken kärlek befästs. Äktenskapet är politiserad kärlek.

Vänta lite nu. Om vi summerar innebär alltså detta att A) feminism skall inte tala om för kvinnor hur de skall leva, men B) kvinnor som gifter sig undergräver sin egen frigörelse. Är det någon som kan tala om vart det där med att ”inte vara ett uppfostringsprojekt” tog vägen…?

Nu kanske ni tycker att jag hackar på Lisa i onödan, och att min kritik inte framstår som särskilt konstruktiv. I beg to differ. Det är just genom att låta argumentationen bli så där uppfostrande, genom att tala om för kvinnor att de minsann inte begriper sitt eget bästa om de inte anammar en normkritisk livsstil, som feminismen riskerar att stigmatisera sig själv som en elitistisk intresseklubb för de närmast sörjande.

Jag inser att det finns de som läser den här bloggen som i detta nu rycker på axlarna och tänker ”So what, det vore väl fan på tiden…”, men jag håller inte med. Det finns fortfarande högst reella sakfrågor en relevant, modern feminism kunde ta upp och genom detta bidra till bättre förutsättningar för bägge könen. Att bajsa på en symbolisk institution som förvisso har sitt ursprung i ”politiserad kärlek”, men som idag inte har någon som helst bäring på kvinnors friheter och rättigheter, tar bara bort trovärdigheten från mer behövliga strävanden.

Feminismen bör respektera kvinnors rätt att forma sina egna liv – i nöd och i lust.