Bör påskharen vara okränkbar?

Får via Jonte Royal nys om teologen Elena Namli, som anser att rätten att inte få sin religion smädad kan vara viktigare än yttrandefriheten. Nu tycker jag förvisso att provokation enbart för provocerandets skull är tämligen infantilt, men om priset för att freda troende från hån är att begränsa yttrandefriheten är det inte värt det.

Det verkar dock inte Namli hålla med om, vilket t.ex. framgår av följande passage:

- I vår kultur har den väldigt hög status, man säger att yttrandefriheten är så viktig för demokratin. Men vi reflekterar inte över den, varför och när är den viktigare än andra värden? säger hon.

Nej, det kanske vi inte gör. Vet du varför, Elena? Därför att vi har den.

Visst, vi är vana att ta den så pass för given att vissa av oss till och med kan tänka oss att inskränka den för religionens skull, men det innebär inte att den är oviktig för det. Fråga gärna politiska dissidenter från Sovjet-tidens Ryssland eller dagens Kina vad de tycker om yttrandefrihet, så kanske du kan få svar från någon som har reflekterat.

Dessutom är Gud (oavsett gestaltning och religion) sist jag kollade en obevisad existens; därav uttrycket ”tro”. Följaktligen vore det lika rimligt att inskränka yttrandefriheten med hänvisning till att ingen skall behöva  få sin tro på Påskharen eller Jultomten kränkt…

Surt, sa Romson om strömmingen

Miljöpartiets nya språkrör Åsa Romson debatterar på Expressen om lämpliga gränsvärden för dioxinhalt i fisk fångad i Östersjön, och jag kan inte låta bli undra en smula över varför hon formulerar sig som hon gör.

Först kanske det är på sin plats att konstatera att jag i sak håller med henne. Om det nu finns ett gränsvärde för vad som utgör en ohälsosamt hög halt av dioxin, bör konsumtion av fisk med högre halter förmodligen undvikas. Den uteblivna dispens hon är ute efter kan jag alltså köpa.

Så var det ju det här med könsvinklingen…

Hur kommer det sig då att Hökmark och Erlandsson inte oroas över att barn och kvinnor i fertil ålder i Sverige i dag äter fisk som kan skada hälsan hos dem eller deras ofödda barn?

Man kan onekligen fråga sig varför de inte oroar sig, ja. Vän av ordning frågar sig  ifall det inte vore än mer rimligt att undra varför de inte oroar sig över att svenskar (utan genus, punkt) äter skadlig fisk? Eller menar Romson att det är okej ifall män äter skadlig fisk?

Samma tveksamma retorik förekommer ytterligare två gånger i hennes text:

Livsmedelsverket har föreslagit att Sverige inte ska ansöka om fortsatt dispens från dessa gränsvärden för att skydda de barn och unga kvinnor som äter mycket av sådan fisk. [...]

För dessa män är det tydligen viktigare att retoriskt slå vakt om surströmming än att långsiktigt värna folkhälsan hos kvinnor och barn.

Notera här f.ö. den snygga frasen ”dessa män”. Avser Romson de två hon tidigare angett vid namn i sin text borde väl deras namn fungera även här? Avser hon några fler än just dessa två, kanske hon kunde vara mer specifik med vilken grupp män som avses? Som det nu är kan man nästan tro att hon vill få bristande omtanke om kvinnors hälsa till ett generellt drag hos män…

För mig är den här vinkligen vare sig nödvändig eller effektiv. För om Romson tror på bärkraften i sitt case, att inte tillåta för höga dioxinhalter, borde hon väl inte behöva ta till ett så populistiskt knep som den här obefogade könsvinklingen?

Abort är inte mord

Abortfrågan är onekligen svår. Vad man anser vara okej beror i mångt och mycket på var man drar gränsen för när mänskligt liv kan sägas existera, och det är inte en så enkel gränsdragning som man skulle kunna tro. Räcker det med en ensam ägg- eller sädescell, eller behöver det vara en befruktad äggcell? Är det när embryot har börjat celldela sig och växer, när fostret kan överleva utanför moderns kropp med hjälp av livsuppehållande åtgärder, eller när det har chansen att klara sig även utan medicinskt stöd?

Personligen landar jag i någon av de två senaste uppfattningarna, och är därför för fri abort inom en rimlig tidsram sedan graviditetens början. Sedan kan jag tycka att alla former av glidning mot abort som ett preventivmedel ”i reserv”, ett substitut för kondom eller p-piller, vore högst olyckligt. Även om jag framhåller och respekterar en kvinnas rätt att förfoga över sin egen kropp (och som sagt, ett foster som aldrig skulle kunna klara sig utanför livmodern ser jag fortfarande som en del av moderns kropp, och inte som en egen varelse riktigt ännu) är det klart att man inte bör ta för lätt på vad som skulle kunna utvecklas till ett liv.

Som sagt, det är en svår fråga, och därför jag kan respektera de som är emot abort även om jag själv intar en distinkt annan hållning i frågan. Däremot kan jag inte respektera alla typer av argumentation i frågan, som när Anna Gryningstjerna skriver på Newsmill om hur hon ser rätten till abort som rätten att mörda sitt barn. Hon skriver:

Ett [...] argument som ofta tas upp är kvinnans rätt till sin kropp. Det ses som en rättighet för kvinnan att få döda sitt eget barn. [... ] Och barnet, har inte det en rättighet till sin kropp och sitt liv? Det är inte en rättighet och kommer aldrig någonsin att bli en rättighet att döda ett barn, hur mycket det än skriks om kvinnans rätt till sin kropp.

Ursäkta, Anna, men det där är faktiskt inte rimligt. Vill du begränsa aborträtten är det din fulla rätt att bedriva lobbyverksamhet utifrån den agendan, men du behöver kanske inte använda fullt så fula knep? Att försöka likställa aborteringen av ett 13-veckors foster (som aldrig hade haft en chans att överleva utanför moderns kropp) med att döda ett faktiskt barn är inte bara ojuste mot de som gör abort, det är ett hån mot alla som förlorat ett barn genom andras våld.

Alla som tycker att abort är jämförbart med att t.ex. ruska ihjäl sin tvåmånaders baby, eller misshandla ihjäl sin 5-åring, kan väl räcka upp en hand. Bara Anna…? Ja, jag trodde väl nästan det.

Välkomna!

…åh, hej, är ni redan här?

Tja, välkomna då. Det råder fortfarande en viss oordning här, men tanken är att en blogg så småningom skall ta form ur oredan.

De ämnen som kommer att avhandlas lär säkerligen variera, men med risk för att framstå som omåttligt pretentiös kommer termer som ”kritiskt tänkande”, ”vetenskaplighet” och ”humanism” att ha viss bäring på bloggens innehåll. Förhoppningsvis är det möjligt att kombinera pretentionerna med en trivsam glimt i ögat; det är inte alltid nödvändigt att ta livet på så stort allvar.

Även om jag vill uppmana er att ta Peter Steele-citatet här uppe till höger på allvar, lovar jag att åtminstone försöka tänka innan jag skriver. I gengäld hoppas jag att ni tänker innan ni kommenterar, men framför allt att ni kommenterar överhuvudtaget. Diskussioner blir liksom roligare med mer än en part, tycker ni inte?

Nåväl. Välkomna, som sagt, och hoppas ni hittar något som engagerar!